Hjärnan utvecklas i samspel med barnets handlande

Förmågan att uppfatta rörelse är dock begränsad. Först i tredje levnadsmånaden uppfattar barn rörelseriktning och hastighet hos rörliga föremål och de börjar då följa dem med mjuka ögonrörelser. Samtidigt börjar barn kunna förutsäga när och var ett föremål som försvinner bakom ett annat dyker upp. Fyra månader gamla spädbarn visar denna förväntan genom att flytta blicken till det förväntade stället strax innan föremålet kommer fram där. Första gången en sådan händelse visas för barnet flyttar det blicken till en position som ligger i förlängningen av rörelsebanan. Om man emellertid visar en rörelse där föremålet dyker upp på en bana vinkelrät mot den ursprungliga så visade forskarna Olga Kochukhova och Gustaf Gredebäck att sex månader gamla spädbarn ändrade sina förutsägelser redan efter att ha sett en enda sådan händelse. De visade också att denna inlärning kvarstod nästa dag.

Omvärlden utforskas med rörelser

När barnet handlar måste det vara berett på vad som kommer att hända härnäst. Det är endast möjligt om den neurala kontrollen av handlingarna hela tiden ligger ett steg före utförandet. Dessutom måste handlingarna anpassas till det som händer i omgivningen vilket förutsätter att barnet, precis som vuxna, har en inneboende kunskap om de regler och lagar som reglerar händelser. Spädbarn är exempelvis mycket skickliga på att gripa snabbt rörliga föremål (åtminstone 1 m/sek.). De gör detta genom att förutsäga deras rörelse. Barnet flyttar handen mot en position där föremålet kommer att befinna sig längre fram i tiden för att sedan sluta handen om det i rätt ögonblick. Barnets förmåga att behärska sina egna handlingar och framgångsrikt interagera med omgivningen är därför en direkt indikator på hur mycket kunskap det har om sig självt och omvärlden och hur framgångsrikt det kan förutsäga händelser i den (se bild på nästa uppslag).

Utvecklingen drivs av starka motiv. De bestämmer vad barnet lär sig och hur mycket energi som ägnas åt inlärningen. Ett grundläggande motiv har att göra med utforskande av barnets egen rörelseförmåga. Ett barn som är på gränsen att börja gripa föremål i omgivningen kan ägna en stor del av sin vakna tid åt att klara denna uppgift. Försöken fortsätter med oförminskad intensitet trots att de till att börja med inte är framgångsrika. Det mest anmärkningsvärda är att barnet inte blir frustrerat av sin oförmåga. Tvärtom: under glada rop fortsätter försöken.

Naturlig nyfikenhet

Ett annat viktigt motiv är förknippat med utforskandet av omgivningen. Spädbarn är naturligt nyfikna och lär sig snabbt att känna igen nya föremål och händelser. Det är så grundläggande att den vanligaste metoden för att studera spädbarnets tänkande är att presentera ett föremål eller en händelse upprepade antal gånger för barnet. Metoden kallas för "habituering". Under den första presentationen tittar barnet ofta rätt länge, men för varje upprepning minskar tittandet. När barnet exempelvis endast tittar hälften så lång tid som det gjorde vid första presentationen (ofta efter 8—10 presentationer), förändrar experimentatorn någon egenskap hos föremålet eller händelsen. Om barnet upptäcker förändringen tittar det längre än tidigare på föremålet eller händelsen (dishabituering).

Genom att systematiskt göra dessa förändringar kan man dra slutsatser om vad barnet är känsligt för. Man har exempelvis presenterat ett visst antal objekt (exempelvis 2 stycken), under det att storlek, färg, typ och andra egenskaper som kan tänkas påverka tittandet varieras, och sedan ändrat antalet till 1 eller 3. Då ökar tittandet. Genom att på detta sätt systematiskt variera antalet föremål som presenteras, har man kunnat sluta sig till att små spädbarn skiljer på talen 1, 2, 3, och ibland 4 men inte på högre tal. Även under vardagliga omständigheter pågår denna inlärning.

Sociala motiv driver utvecklingen

Motivet att utforska är nära relaterat till barnets sociala motiv. När barnen i den beskrivna studien kontaktade nya föremål visade de också föremålen för föräldern som var närvarande. Barns sociala motiv är kanske den mest påfallande kraft som driver utvecklingen. Studier av barnhemsbarn som lämnats utan social kontakt visar att dessa ofta helt slutar att utvecklas och blir apatiska. Barns sociala motiv kan tydligt observeras hos nyfödda barn. De attraheras starkt av mänskliga ansikten och mänskliga röster. När barn dessutom i den andra levnadsmånaden svarar på ett leende med ett leende så kan det sociala samspelet bli smidigt och effektivt. Tidigt förstår spädbarn andra personers handlingar och man kan fråga sig hur. Social perception bygger nämligen på signaler som ofta är subtila och kräver kunskap om aktörens avsikter och sinnestillstånd. Hur barn lär sig att tolka andra människor i dessa avseenden har därför varit föremål för mycket teoretiserande. Man har ansett att barn måste ha en teori om hur andra människor tänker för att kunna tolka deras avsikter. Sådant logiskt resonerande uppträder oftast inte förrän i 4-årsåldern. Å andra sidan är det uppenbart att även spädbarn förstår andras avsikter.

Forskning på rhesusapa har gett uppslag till hur sådan insikt kan vara organiserad. Giacomo Rizzolatti, professor i fysiologi vid Università degli studi di Parma, och medarbetare visade för ungefär 15 år sedan att vissa celler i hjärnan svarar såväl när apan utför en handling som när den ser handlingen utföras av en annan. Detta har gett upphov till teorin att hjärnan tolkar andra individers handlingar i termer av ens egna, den så kallade spegelneuronteorin.

Samspel kräver förståelse

Studier vid Spädbarnslabbet i Uppsala (Falck-Ytter, Gredebäck, von Hofsten, 2006) demonstrerade att 12 månader gamla spädbarn gör på samma sätt. När de såg en person flytta föremål gick blicken i förväg till målet men inte när före-målen flyttades av sig själva. En grupp sex månader gamla barn flyttade däremot inte blicken i förväg under några omständigheter. De följde istället efter objektet som flyttades.

Eftersom spegelneuronhypotesen säger att man förstår andras handlingar i termer av ens egna handlingsprogram, så kan inte handlingar som man inte behärskar speglas. Att sex månader gamla spädbarn inte flyttar blicken till målet i förväg när de observerar en förflyttning kan således bero på att de nästan aldrig flyttar ett föremål mellan två positioner i rummet. Om de över huvud taget flyttar föremål är det oftast till munnen. Kochukhova och Gredebäck visade att sex månader gamla barn flyttar blicken till munnen i förväg när de betraktar en person som äter. Detta resultat stöder hypotesen att man endast kan spegla handlingar som man själv behärskar.

Att förstå andra individers handlingar i termer av ens egna utgår från ett antagande att andra individer har samma grundläggande sätt att fungera som en själv och att de bakomliggande känslorna, tankarna och avsikterna är likartade. Det är ett rimligt antagande som underlättar social interaktion. Samspelet mellan människor kräver omedelbar förståelse av andras handlingar och ögonblickliga svar. Hjärnans spegelneuronsystem har utvecklats för detta ändamål och förser barnet med en genväg till social förståelse. Att spegelneuronsystemet fungerar hos små spädbarn ger den sociala utvecklingen en flygande start. Slutsatsen är att social utveckling är baserad på barnets insikter om sina egna handlingar snarare än på dess teorier om andras.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att små spädbarn har en mycket stor inlärningskapacitet. Perceptionen är från födelsen meningsfull, beteendet målinriktat och därför blir inlärningen effektiv. Utvecklingen drivs av barnets motiv att behärska sina egna handlingar, utforska omvärlden och förstå och samverka med andra individer. Olika typer av inlärning känne-tecknar dessa olika aktiviteter. Tillsammans formar de utvecklingsprocesserna i hjärnan samtidigt som det som händer i hjärnan formar utvecklingen av barnets handlingar samt deras förmåga att uppfatta och förstå det som händer omkring dem.