Kan man lära sig aggression?

Så påverkas vi av våldet i medierna

Forskningen om medievåldets inflytanden har, ibland i kombination med frustrations-aggressionshypotesen, framför allt anslutit till social inlärningsteori. En version av denna är att man genom att observera mediefigurerna lär sig vilka beteenden som är accepterade och som man kan ta efter. Till exempel upplever man antagligen hjältens agerande som berättigat när denne på våldsamma sätt besegrar bovarna. På liknande vis kan man stå på anfallarnas sida vid krigsskildringar i nyhetsprogram och finna det våldet berättigat.

En annan variant av social inlärningsteori är att medievåldet aktiverar relaterade aggressiva tankar och värderingar hos tittaren, så att han/hon tycker det är i sin ordning att använda våld i andra situationer än de som framträder på skärmen.

Ytterligare en version bygger på idén att socialt beteende styrs av "kartor" som lagrats i minnet och som föreslår vad som kan hända i omgivningen, hur man ska bete sig och vad som sannolikt blir följden. Intryck från omgivningen (personer och medier) kodas in i dessa kognitiva kartor. Upprepat tittande på medievåld i kombination med tittarens intresse för sådant våld kan därmed bidra till aggressiva tankar, attityder och beteenden.

Film- och tv-våldets inflytanden

Vi vet till exempel att yngre barn imiterar, men även om imitation kan vara modellinlärande är det oftast fråga om kortsiktiga impulser. Att vissa barn imiterar våldshandlingar som de sett i medierna, betyder inte heller att de har införlivat normer och föreställningar som leder till en avsiktligt aggressiv handling.

Också ungdomar och vuxna kan kopiera instruktioner om hur våld kan utföras. Detta innebär dock inte att medierna ensamma har orsakat behovet av sådan kunskap eller det våld som eventuellt utövas. Medieinnehållet påverkar sällan direkt våra handlingar eller är den enda orsaken till dem. Vad vi får från medierna är i stället mentala intryck, som blandas med andra föreställningar, normer, värderingar och känslor från egen erfarenhet och från familj, skola, kamrater och så vidare — intryck av långt större betydelse, vilka sammantaget ökar eller minskar handlingsbenägenheten. På detta indirekta sätt bidrar medievåldet till ökad aggression hos vissa individer under vissa omständigheter.

Vilka individer och vilka omständigheter menar man då? Enligt långsiktiga studier förklarar tittandet på underhållningsvåld statistiskt sett 5—10 procent av barns och ungdomars aggressiva känslor, attityder och handlingar (t.ex. Huesmann 1998, Rosengren et al. 1989, Wartella et al. 1998). Resten av aggressionen beror på andra omständigheter, såsom personlighet och tidigare aggression, trassliga eller förtryckande familje-, skol- eller kamratrelationer, sociokulturell bakgrund och samhällsförhållanden. Här ingår även ungdomsarbetslöshet, alkohol och droger, vapen-tillgång, etnisk segregation, brist på vuxenkontroll och ett konsumtionsinriktat samhälle som stimulerar stöld och andra ekonomiska brott där våld kan ingå som medel. Medievåldet spelar alltså roll när det finns ett komplex av faktorer som leder till aggression, men sällan när ens rela- tioner till personer i omgivningen är trygga och det i övrigt inte finns våld eller acceptans för våld i familje-, kamrat-, skol-, gäng- eller samhällskulturen.

Felaktiga uppfattningar om våld

Inte bara fiktivt våld utan också nyhetsvåld kan påverka folks uppfattningar om våldet i samhället. Press och tv-nyheter överdriver ofta hur våldsamt våldet är. Det finns exempel på hur felaktiga idéer om våldet i samhället (som alltså underblåsts av medierna) har lett till moralisk panik hos publiken och rop på mer lag och ordning. Bland annat visar en tidig studie (Cohen, 1972) hur bråk mellan ungdomsgäng överdimensionerades i press och tv, vilket gav upphov till panik hos allmänheten och en mer antagonistisk hållning mellan ungdomsgängen än den som ursprungligen fanns, något som legitimerade fler polisingripanden. Detta ledde i sin tur till fortsatta nyheter om ett upptrappat våld och så vidare i en längre process. En viktig mekanism i sammanhanget är att många medier rider på och piskar upp sådana nyheter i sin strävan att nå en större publik.

Ytterligare något som de flesta lär av våldskulturen i medierna är en emotionell och kognitiv tillvänjning — vi blir med tiden vana vid medievåldet och "behöver" starkare sensationer för att känna spänning eller rädsla. Eftersom medierna konkurrerar om publiken, kan de krydda filmerna och programmen med mer våld.

Medievåldets olika innebörder

Medievåld har också visat sig fylla en funktion när det gäller identitetssökande och känsla av grupptillhörighet. Att titta på vålds- och skräckfilm är inom vissa pojkkulturer ett slags "manlighetstest". Det kan också vara uttryck för en livsstil som enar gruppen i protest mot en förtryckande eller likgiltig vuxenkultur.

Personer som redan är aggressiva tenderar att vara attraherade av medievåld. Det kan även gälla dem som upplevt våld i hemmet, i krig med mera. En av flera förklaringar är att de använder våldsskildringar i ett mer eller mindre omedvetet försök att bearbeta och förstå sin situation, vilket ger en temporär känsla av lättnad. Men medievåldet kan samtidigt förstärka aggressionen.

Ytterligare ett exempel är studier med ungdomsbrottslingar som, beroende på grupptillhörighet och livsstil, söker upp specifika våldsgenrer och ser dessa filmer gång på gång i en önskan att lära sig sätt att bemästra framtida våldssituationer, till exempel om de skulle hotas av ett annat gäng. Som tidigare nämnts är det inte filmerna i sig som gör dessa ungdomar våldsamma. Andra faktorer är långt mer avgörande.

Datorspel och internet

En undersökning visar dock att personer som tittar mycket på tv-våld också ofta spelar våldsamma spel. Liknande resultat finns i internetforskningen, som emellertid inte inriktat sig särskilt på "traditionellt" medievåld utan huvud- sakligen på de många möjligheter och risker (t.ex. oönskade kontakter, mobbning, diskriminering) som denna plattform medför. En studie innehållande djupintervjuer med 40 "vanliga" barn i 12—15-årsåldern visar dock att (framför allt) pojkarna, ofta tillsammans, söker upp extremt våldsamma och pornografiska sajter — kanske som en inträdesbiljett till manskulturen (Bjørnstad. & Ellingsen 2002). Andra studier visar på samband mellan riskfyllt beteende online, ett oroligt hem eller personligt liv, sämre psykisk hälsa och riskfyllt beteende offline. Samband finns också för en liten del ungdomar mellan att se våld i medierna, inklusive på internet, och våldsamt beteende. Alkohol, brottsliga kamrater och bristande föräldrakontroll spelar in i sammanhanget. Även om sådana resultat inte säger något om orsakssamband, finns paralleller till forskningsresultaten om film- och tv-våld.

Obesvarade forskningsfrågor

En vardaglig uppfattning är att aggression är detsamma som ilska, det vill säga en känsla som tar sig uttryck i våldsamt beteende. Men begreppet har ursprungligen inte nödvändigtvis en fientlig innebörd. Aggression kommer av latinets aggressio (angrepp) härlett ur aggredior som betyder att "gå till" eller "närma sig" någon. Detta kan vara i flera bemärkelser som att söka vinna något, angripa, överfalla, anklaga eller skrida till verket. Att gå till angrepp mot missförhållanden i samhället, att försvara sig mot förtryck och att utnyttja aggression till meningsfulla aktiviteter är exempel på konstruktiv aggression. Dessa nyanser av aggressionsbegreppet har ofta inte urskilts i medieforskningen. Vad man borde avse är destruktiv aggression, till exempel att anfalla och förtrycka för att bibehålla, stärka eller få ett överläge och/eller att orättmätigt skada.

Den aggression eller det våld i medierna som oftast åsyftas i den allmänna debatten och i forskningen är bilder av synligt, fysiskt våld (och hotet om sådant våld) avsett att döda eller skada, till exempel slagsmål, mord och skottlossningar. Däremot vet vi lite om psykiskt våld och om det symboliska våld som också förekommer i medieutbudet, till exempel mentalt och strukturellt förtryck samt det förtryck som beror av maktrelationer. Detta är alltså också viktigt för medieforskare och andra att fördjupa sig i.

Forskningen om medievåldets inflytanden har likaledes främst fokuserat på fysisk aggression eller fysiska våldshandlingar hos medieanvändarna, vilket också kan medföra skevheter i resultaten. Exempelvis finner forskarna oftare fysisk aggression hos pojkar/män och personer som tillhör arbetarklass. Flickor/kvinnor och personer som tillhör medel- eller överklass kanske uttrycker sin aggression på andra sätt, till exempel verbalt, genom tystnad eller uteslutning av andra, genom tävling, prestation eller självhävdelse på andras bekostnad.