Lärande och externa minnessystem — från stenredskap till googlande

När man planerar en resa, tar många i våra dagar fram en gps-navigator eller också använder man sig av en "route-planner" på nätet som stöd. Med hjälp av dessa redskap kan man företa virtuella turer och pröva vilken väg som är kortast, mest turistisk, billigast eller vad man nu är ute efter. När man ger sig i väg, finns alla poi:s (points of interests) inlagda och gps:en påminner till och med om när man bör rasta.

När man ska göra sina veckovisa storköp, för att ta en mer etablerad teknik som exempel, skriver man en lista med allt man måste komma ihåg.

Vad dessa tre vardagliga exempel illustrerar är hur människor använder sig av externa redskap för sitt tänkande. En räkneoperation, som valutaväxlingen ovan, är komplicerad att genomföra som huvudräkning, kan vara knepig på papper, men är för de flesta närmast trivial med en miniräknare (Säljö, 2005). Att minnas vad man ska köpa på vägen hem från arbetet kan också vara besvärligt, men med en papperslapp som ett artificiellt minne försvinner belastningen på vårt eget minne.

Lärande och artefakter

En av psykologihistoriens mest berömda artiklar, skriven av en av den kognitiva revolutionens fäder, George A. Miller, har titeln "The magical number seven, plus or minus two: Some limits on our capacity to process information" (Miller, 1956). En av poängerna i artikeln är att påvisa hur begränsat vårt uppmärksamhetsspann eller korttidsminne är. Sju plus/minus två "chunks" (ung. enheter) av orelaterad information är vad vi klarar av att hålla aktuellt. Också vårt långtidsminne har uppenbara begränsningar när det gäller att bevara information intakt, något som kan leda till problem i olika situationer. Budskapet är tydligt: för att klara av det vi bevisligen klarar av som tänkande varelser, behöver vi tankeproteser.

Människan har, till skillnad från andra varelser, en häpnadsväckande förmåga att externalisera (Donald, 1991) eller objektifiera sina kunskaper och erfarenheter. Detta innebär bland annat att hon kan omvandla idéer, symbolsystem och andra tankemässiga storheter till artefakter — av människor tillverkade objekt som fyller särskilda funktioner. Sedan samspelar vi med dessa artefakter — papper, penna, datorprogram, miniräknare, tabeller, register, databaser, mätinstrument och så vidare — när vi tänker.

Ursprunget till denna förmåga att externalisera erfarenheter genom artefakter finner vi i historiens gryning. De äldsta stenredskapen — stenflisor som knackats ur stenar för att användas som verktyg att karva och skära med och som är omkring 2,5 miljoner år gamla — kan ses som de första exemplen på denna talang bland hominiderna. Handyxan är ett exempel på ett något yngre sådant redskap som användes av våra förfäder under hundratusentals år. Stenredskap och hela den materiella kultur som följt i dess spår utgör primära artefakter (Wartofsky, 1979) som hjälpte våra förfäder, och alltjämt hjälper oss, att skaffa föda och lösa andra problem som är nödvändiga för livs- uppehället. Med sådana resurser kan man bearbeta omvärlden på ett sätt som den mänskliga kroppen inte klarar av. En stor del av vårt kollektiva lärande finns inbyggt i artefakter av detta slag.

Intellekt och tankeproteser

Kombinationen av symboler och tecken med fysiska material blev grunden till en expansion av samhällets kollektiva minne. Bilder, olika slags mer eller mindre abstrakta symboler och så småningom olika typer av skrift (ordskrift, stavelseskrift och en mängd olika alfabet) blir redskap för att uttrycka sig och bevara och utveckla erfarenheter.

Sumerernas och babyloniernas kilskrift är ett sådant exempel på en teknik för att skriva som fick betydande konsekvenser för kunskapsutvecklingen. Den blev en del av de växande stadsstaternas ekonomier i tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris för över 5 000 år sedan. Man använde den nya tekniken för att dokumentera transaktioner, skriva kvitton, registrera befolkningen, formulera lagar och andra angelägenheter. Samtidigt gav kilskriften upphov till en av de viktigaste förändringarna i den sociala organiseringen av hur kunskaper sprids. Genom att det var ett ganska komplicerat företag att lära sig läsa och skriva med alla de hundratals tecken som användes, blev man tvungen att inrätta "tavelhus", det vill säga skolor med lärare (skriftlärda) och elever. En av samhällets mest betydelsefulla institutioner för reproduktion av kunskaper och färdigheter växte fram och fann en form som i många delar går att känna igen ända in i våra dagar.

En intellektuell revolution

För det mänskliga intellektet är denna utveckling också en revolution som innebär att vi kommer använda våra intellektuella resurser på andra sätt. Bevarandet av information kan i stor utsträckning ske med externa resurser — texten och symboliska system blir tankestöd som vi kan använda oss av om vi behärskar skriften både för att uttrycka oss och för att inhämta information. Texter tjänar som artificiella minnen för den som vet hur man använder dem och våra sätt att lära, tänka och förstå omvärlden präglas av vår tillgång till sådana externa resurser. Istället för att bevara information i sitt bräckliga minne kunde människor ägna sig åt begreppsligt tänkande med inslag som kritisk analys, prövande av orsak och verkan och liknande (Olson, 1994). Utvecklingen bestod i ett samspel mellan vårt intellekts naturgivna förmåga och de utmaningar och möjligheter som externaliseringen av erfarenheter medger. Eller, med andra ord, utvecklingen av artificiella minnen fick konsekvenser för hur människors intellekt kom att utvecklas och disciplineras. Just att tecknen och berättelserna finns i fysisk form provocerar fram andra typer av reflektion än de som är möjliga utan externa minnessystem.

Digital teknik som tankestöd

En intressant aspekt av denna utveckling blir att vi lär och förstår på nya sätt. De flesta av oss har inga djupa insikter i hur dessa system av artefakter fungerar i sig eller på en teknisk nivå. Få kan i detalj rekonstruera hur en navigator fungerar på en teknisk nivå eller som informationsbearbetningssystem, eller hur all den information som når apparaten på vindrutan plötsligt framträder som en kartbild. I denna teknik finns oerhörda mängder av insikter upplagrade och — vilket är viktigt — osynliggjorda för brukaren. Vi lär oss ganska kvickt hur vi ska använda den för vissa syften, men vi förstår den inte nödvändigtvis i sig. På liknande sätt är det med sökmotorn. På några få år har de flesta lärt sig att googla och många av oss använder denna strategi dagligen (trots att många var skeptiska i början). Vi tar ställning till och använder den information vi får fram, men genomsnittsanvändaren har sällan klara föreställningar om hur sökmotorn arbetar på en teknisk nivå.

Ett hot mot vår kultur?

Många ser på denna utveckling som ett hot mot vår kultur, ungefär som Platon i sina dialoger förhöll sig skeptisk till texten som skulle fördärva människors minne. Inte sällan framställs utvecklingen som en stor fara för våra traditionella sätt att lära och kunna, sådana vi känner dem från skolan. En lång kamp har exempelvis förts om miniräknaren i skolan. Ska man behärska alla stegen i en lösning eller ska man tillåtas använda exempelvis programmerbara grafiska kalkylatorer (som leder till andra sätt att arbeta)?

Det råder inget tvivel om att externaliseringen av tänkande genom digital teknik påverkar våra sätt att lära och förstå. Tekniken fungerar ofta som en "black box": vi vet vad vi stoppar in och vi har en förståelse för vad som kommer ut, men vi kan ofta inte genomskåda eller kontrollera alla de ingående stegen. De har osynliggjorts genom tekniken. En konsekvens av detta blir att vi ofta lär från det komplexa till det enkla i stället för tvärtom som det traditionellt har varit. Vi tar genvägar, där vi använder artefakter som vi inte till fullo förstår men som fungerar i sina sammanhang. Tekniken erbjuder därför många intressanta utmaningar för vårt utbildningssystem när traditionella sätt att räkna, modellera, skriva, lagra information och så vidare utmanas.

Vad som är uppenbart i denna utveckling är att mycket av våra kunskaper och färdigheter idag har att göra med vår behärskning av artefakter. Hantverkaren, kirurgen, revisorn, astronomen, bilmekanikern, tandläkaren och de flesta andra utövar sin verksamhet med hjälp av en rad sofistikerade instrument och verktyg som tanke- och handlingsstöd. Utan dessa tekniska resurser står de sig slätt, eftersom deras realkompetens i stor utsträckning ligger i förmågan att använda artefakter på insiktsfulla sätt. Artefakterna förlänger både vårt intellekt och hjälper oss att klara av det vi inte kan hantera med vår egen kropp.