Krönika:

Kreativitet leder långt — samarbete leder ännu längre

Den allt flitigare användningen av begreppet hänger till stor del samman med den allmänna samhällsutvecklingen och omvandlingen av ekonomin. I äldre tid förknippades kreativitet i första hand med idéutveckling och konstnärskap. Idag ses förnyelseförmågan som en viktig produktivkraft som genomsyrar en framväxande kunskapsbaserad ekonomi och som ställer nya krav på färdigheter inom arbetslivet. Samtidigt är det utan tvekan så att kreativitet har blivit ett modeord, laddat med positiva attribut.

Forskning som rör kreativa processer och förnyelsens villkor drivs inte samlad inom någon viss disciplin vid våra universitet. Insikter finns att hämta lite varstans. Exempelvis litteratur-, konst- och naturvetenskap har liksom estetiken koncentrerat sig på de kreativa resultaten, produkten. Psykologin har lagt vikten vid den skapande processen. Sociologin, geografin och kulturvetenskapen har intresserat sig för den kreativa miljön, platsen. Det går knappast att ge en enhetlig definition av kreativitetsbegreppet. Svårt är det också att svara på frågan: Vem är kreativ? I ena änden av skalan finner vi svar som grundar sig på uppfattningen att i stort sett alla människor äger kreativa egenskaper. I den andra möter vi synsätt som innebär att genuint nyskapande förmåga endast står att finna bland några få genier.

Psykologer och filosofer använder ofta ordet kreativitet i en mycket strikt betydelse och varnar för förväxlingar mellan begreppen kreativitet och intelligens. Logiskt tänkande, intelligenta personer kan visa sig vara ganska fantasilösa. Man framhåller också att det är lätt att blanda ihop kreativitet och produktivitet. Den produktive lämnar efter sig många verk. Det gör sällan den originelle kreatören. I historiens ljus är det lätt att utgå från att bakom ryktbarhet döljer sig äkta kreativitet. Det finns en tendens att omgärda stora konstnärer, uppfinnare och vetenskapsmän med mytbildningar. Men det är inte alltid snilleblixtar som legat till grund för legendariska konstverk eller banbrytande vetenskapliga upptäckter. Ofta är det en blandning av egenskaper — genuin kreativitet, intelligens, produktivitet och inte minst enträget arbete — som fört utvecklingen framåt.

Om vi riktar blicken mot vetenskapens värld och olika forskningsmiljöer kan vi identifiera tre forskarprofiler: entreprenören, pionjären och förvaltaren. Entreprenören hör inte bara hemma inom ekonomin och företagens värld, utan spelar sannolikt en stor roll också när det gäller förnyelse inom det vetenskapliga området. Entreprenören är en person som förmår skapa nya produkter och nya företag genom att kombinera och utveckla kunskaper som till stor del redan finns. Entreprenören är sällan en banbrytande uppfinnare, men det är han/hon som för nyheten till marknaden. 

Pionjären i sin tur, är en särling med fantasi och visioner — idérik, originell och begåvad. Han eller hon betraktas ibland som en kuf, och kan emellanåt ha svårt att få forskningsanslag. Det är lättare att satsa resurser på entreprenörer än på pionjärer. Entreprenörerna är många och resultaten av deras verksamhet synliga och förhållandevis lätta att mäta. Pionjärerna är få och betydelsen av de upptäckter de gör knappast möjliga att värdera förrän i en framtid. Dessutom rymmer den verksamhet de bedriver risktaganden och många misslyckanden. Därför är det kanske inte så förvånande att pionjärerna sitter trångt på många håll.

Den tredje profilen, förvaltaren, har god överblick över ett ämnesområde och förmåga att sammanfatta och sprida andras forskningsresultat.

Egenskaper som utmärker de tre profilerna kan i sällsynta fall finnas samlade hos en enskild individ, men är vanligen spridda på flera händer. Under alla omständigheter är alla nödvändiga för en framgångsrik verksamhet.

I en omfattande litteratur har stadsmiljöer, konstnärskollektiv och arbetsplatser anförts som exempel på platser som från tid till annan fungerat som härdar för förnyelse. Jag vill i denna korta text framhålla alla de institutionella forskningsmiljöer i Europa och usa som av många bedöms göra skäl för beteckningen "den vetenskapliga förnyelsens brännpunkter". Vid sidan av institutionella miljöer har nätverksmiljöer varit föremål för min analys.

En genomgång av bland annat nobelpristagares biografier och hundratals intervjuer med framstående forskare visar att vittnesbörden från dem som vistats i och berättat om olika forskningsmiljöer stämmer mycket väl överens med varandra. Redogörelserna ger en enhetlig och tydlig bild av vilka egenskaper i en miljö som gynnar kreativa processer.

I miljöerna finns tydliga elitistiska drag. Där kompetenta och idérika forskare samlas är betingelserna för förnyelse och utveckling goda. Forskare med gedigen inomvetenskaplig kompetens förmår ofta ställa de rätta frågorna. De vet var gränserna mellan olika specialiteter går och kan under kontroll överskrida dem och understundom ta steget ut i det okända.

Utmärkande för framgångsrika miljöer är väl fungerande kontakter och informationsutbyte, internt och externt. I en kreativ process konfronteras olika idéer och synsätt med varandra, ståndpunkter prövas och värderas. Även i vår tid — med alla till buds stående teletekniska hjälpmedel — spelar samtal och personliga kontakter en strategisk roll. En viktig orsak till detta förhållande torde vara att en förnyelseprocess, särskilt i sin början, rymmer väsentliga inslag av osäkerhet, oförutsägbarhet och överraskningar. Mötesplatser, inom en institution eller utanför, är viktiga. Framgångsrika forskare reser mycket.

Kreativiteten utvecklas bäst i små egalitära organisationer. Hierarkiskt upp-byggda arbetsplatser kan vara produktiva och bedriva en omfattande och uppmärksammad verksamhet utan att därför svara för betydelsefulla vetenskapliga genombrott. Samtidigt är det en stor fördel för de små miljöerna att vara omgivna och stödda av en ekonomiskt resursstark omgivning. Den ideala storleken på en kreativ miljö varierar, men grupperingar om fyra till sju forskare är vanlig. I framgångsrika miljöer kompletterar pionjärer och entreprenörer ofta varandra. Små miljöer fungerar bäst om de är innefattade i en vidare gemenskap genom strategiska länkar till andra miljöer och vidare nätverk. Det är den sociala kommunikationens villkor som styr och sätter gränser för hur stora de väl fungerande forskningsmiljöerna kan bli.

Fotnot: Gunnar Törnqvist har nyligen utkommit med boken Kreativitet i tid och rum — processer, personer och platser (SNS Förlag).