- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Redaktören har ordet: Forskning och politik – ett omöjligt samspel?
- Ledare: Låt kreativiteten växa i lagom stora miljöer
- Intervju: "Forskningen ska klara välfärden"
- Intervju: ”Kortsiktig politik hotar den fria forskningen”
- Från bildningsuppdrag till entreprenörskap?
- Myter och verkligheter i den forskningspolitiska debatten
- Naturvetenskapen behöver humaniora
- Kvinnor minns ansikten bättre än män
- Intervju: Problemkantad färd mot fred och folkstyre
- Så uppstår empati för andra människor
- Historiebruk och identitetsskapande i det mångkulturella Sverige
- Encyklopedins biografier – ett mått på betydelse?
- Aktuellt: Så ser humsam-forskarna på Vetenskapsrådets bidragsformer
- Engelsmän är fulla som grevar och svenskar som kastruller
- Debatt: Dansen kring forskningsfinansieringens guldkalv
- Rapport: Sökes - Fler mötesplatser för forskare och politiker
- Krönika: Risksamhällets ofrånkomliga otydlighet
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Dansen kring forskningsfinansieringens guldkalv
WILHELM AGRELL, fil.dr i historia, är verksam vid Forskningspolitiska institutet i Lund. Han utsågs nyligen till Sveriges första professor i underrättelseanalys.
Många kritiska synpunkter har på senare tid förts fram mot det sätt på vilket systemet för forskningsfinansiering kommit att utvecklas. Framförallt handlar det om den ökande tid forskare och institutioner tvingas lägga ner på ansökningar, men också på ett drag av oförutsägbarhet i det som stundtals framstår mer som ett anslagslotteri än en process kännetecknad av gängse krav på transparens och upprepningsbarhet. Samma ansökan i händerna på olika bedömare kan ge sinsemellan oförenliga utfall.
Systemet brukar försvaras med att pianisterna nog på det hela taget gör så gott de kan och att alternativen i vilket fall som helst är sämre. Och ju hårdare konkurrens, desto större är trots allt sannolikheten för att det är de bästa forskningsuppslagen och forskningsmiljöerna som premieras. Men även om man kan resonera så, kommer systemet någonstans att börja närma sig en brytpunkt där det tar mer än det ger. Detta är naturligtvis inte avsikten, men forskningens villkor formas inte av systemets intentioner utan av dess effekter.
Jag vill peka på ett par andra och mindre uppenbara negativa effekter av anslagssystemet. Den första är en oavsiktlig förskjutning av fokus från forskning till ansökningsskrivande, inte bara vad gäller tid utan också i intellektuellt avseende. Ju hårdare konkurrensen om medlen blir, desto starkare är incitamenten för forskare att lägga ner inte bara tid utan den mer kritiska resursen kreativitet på att utforma de strategiska textavsnitt som man hoppas skall öppna vägen genom nålsögat. Denna intellektuella förskjutning från mål till medel utgör på sikt ett större hot mot forskningen än tidsåtgången. Vi blir världsledande i att skriva ansökningar, världsmästare i torrsim.
Ansökningsförfattande är en litterär genre som i viktiga avseenden skiljer sig från vetenskapligt författande. Texten är i grunden inte resonerande utan pläderande, formuleringar och betoningar väljs utifrån den effekt som författaren hoppas uppnå hos en specifik läsare. Förhållanden som avviker från, eller riskerar att försvaga argumentationen, tonas ner eller utelämnas. Många ansökningsförfattare upplever här ett obehag; genren lämpar sig bättre för advokater och PR-konsulter, vars färdigheter forskaren borde sträva efter att tillskansa sig för att gå iland med uppgiften.
Detta leder till en annan och potentiellt farlig sammanblandning. Ansökningar är inte objektiva och sanningsenliga i vetenskaplig mening. Det innebär inte att forskarna ljuger, men den sanning som presenteras är utvald, tillrättalagd och ibland fiktiv. Ju mer den presumtive anslagsgivaren avkräver de sökande sådana planer och preciseringar som föregriper en förutsättningslös forskningsprocess, desto mer måste forskaren approximera och fabulera. Ingen ansökningsförfattare vid sunda vätskor anger som förväntade resultat "ingen aning", även om detta är både hederligt och en berömvärd vetenskapsfilosofisk hållning.
Och kan vi förvänta oss att forskaren i alla lägen i längden kan skilja mellan advokatkostymen och laboratorierocken? Ju mer de redovisade planerna antar formen av intellektuella luftslott, desto mer ökar rimligen risken att den forskning som utförs i hägnet av dem måste anpassas efter förespeglade planer och visioner. Ansökningsgenren riskerar helt enkelt att undergräva de forskningsetiska fundamenten.
Vi dansar nu alla kring forskningsfinansieringens guldkalv, fast det är något annat vi borde ägna oss åt. Forskare, institutioner och lärosäten tävlar om guldstjärnor i skrivboken, men vad som egentligen står i den är sekundärt. Det är här jag skulle vilja se en förändring. Universitetens uppgift ska inte vara yta utan innehåll, att främja den intellektuella miljö där verklig ny kunskap blir möjlig. Detta förutsätter att systemet för anslagsfördelning inte hjälplöst driver med strömmen. Istället för att successivt fortsätta att pressa upp kraven på anslagsansökningar, med åtföljande framtvingade pseudoplaner och granskaranpassade målsättningar, anser jag att man bör gå i motsatt riktning. Där så är möjligt bör det räcka med idéskisser att förverkliga under eget ansvar. Granskningen bör istället inriktas på de resultat som är forskningens syfte.
Systemet brukar försvaras med att pianisterna nog på det hela taget gör så gott de kan och att alternativen i vilket fall som helst är sämre. Och ju hårdare konkurrens, desto större är trots allt sannolikheten för att det är de bästa forskningsuppslagen och forskningsmiljöerna som premieras. Men även om man kan resonera så, kommer systemet någonstans att börja närma sig en brytpunkt där det tar mer än det ger. Detta är naturligtvis inte avsikten, men forskningens villkor formas inte av systemets intentioner utan av dess effekter.
Jag vill peka på ett par andra och mindre uppenbara negativa effekter av anslagssystemet. Den första är en oavsiktlig förskjutning av fokus från forskning till ansökningsskrivande, inte bara vad gäller tid utan också i intellektuellt avseende. Ju hårdare konkurrensen om medlen blir, desto starkare är incitamenten för forskare att lägga ner inte bara tid utan den mer kritiska resursen kreativitet på att utforma de strategiska textavsnitt som man hoppas skall öppna vägen genom nålsögat. Denna intellektuella förskjutning från mål till medel utgör på sikt ett större hot mot forskningen än tidsåtgången. Vi blir världsledande i att skriva ansökningar, världsmästare i torrsim.
Ansökningsförfattande är en litterär genre som i viktiga avseenden skiljer sig från vetenskapligt författande. Texten är i grunden inte resonerande utan pläderande, formuleringar och betoningar väljs utifrån den effekt som författaren hoppas uppnå hos en specifik läsare. Förhållanden som avviker från, eller riskerar att försvaga argumentationen, tonas ner eller utelämnas. Många ansökningsförfattare upplever här ett obehag; genren lämpar sig bättre för advokater och PR-konsulter, vars färdigheter forskaren borde sträva efter att tillskansa sig för att gå iland med uppgiften.
Detta leder till en annan och potentiellt farlig sammanblandning. Ansökningar är inte objektiva och sanningsenliga i vetenskaplig mening. Det innebär inte att forskarna ljuger, men den sanning som presenteras är utvald, tillrättalagd och ibland fiktiv. Ju mer den presumtive anslagsgivaren avkräver de sökande sådana planer och preciseringar som föregriper en förutsättningslös forskningsprocess, desto mer måste forskaren approximera och fabulera. Ingen ansökningsförfattare vid sunda vätskor anger som förväntade resultat "ingen aning", även om detta är både hederligt och en berömvärd vetenskapsfilosofisk hållning.
Och kan vi förvänta oss att forskaren i alla lägen i längden kan skilja mellan advokatkostymen och laboratorierocken? Ju mer de redovisade planerna antar formen av intellektuella luftslott, desto mer ökar rimligen risken att den forskning som utförs i hägnet av dem måste anpassas efter förespeglade planer och visioner. Ansökningsgenren riskerar helt enkelt att undergräva de forskningsetiska fundamenten.
Vi dansar nu alla kring forskningsfinansieringens guldkalv, fast det är något annat vi borde ägna oss åt. Forskare, institutioner och lärosäten tävlar om guldstjärnor i skrivboken, men vad som egentligen står i den är sekundärt. Det är här jag skulle vilja se en förändring. Universitetens uppgift ska inte vara yta utan innehåll, att främja den intellektuella miljö där verklig ny kunskap blir möjlig. Detta förutsätter att systemet för anslagsfördelning inte hjälplöst driver med strömmen. Istället för att successivt fortsätta att pressa upp kraven på anslagsansökningar, med åtföljande framtvingade pseudoplaner och granskaranpassade målsättningar, anser jag att man bör gå i motsatt riktning. Där så är möjligt bör det räcka med idéskisser att förverkliga under eget ansvar. Granskningen bör istället inriktas på de resultat som är forskningens syfte.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-12-14
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979