Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.

Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel. länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Universiteten och samverkan

Från bildningsuppdrag till entreprenörskap?

ANDERS EKSTRÖM är docent i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Han har bland annat bedrivit forskning om förhållandet mellan vetenskap och medier i ett historiskt perspektiv och publicerade 2004 boken "Den mediala vetenskapen"(Nya Doxa). För tillfället leder han ett forskningsprogram med rubriken Mediating public knowledge, 1850-2000.

Samverkan är en uppgift som under de senaste åren har fått en allt mer framskjuten roll på universitetens och högskolornas agenda. Paradoxalt nog har samverkansuppdragets expansion samtidigt inneburit att vissa vetenskapsområden haft svårt att hitta sin roll inom det nya uppdraget. Här diskuterar Anders Ekström samverkansuppdragets förändrade karaktär i förhållande till högskolepolitikens utveckling i stort.

Högskolornas samverkan med samhället har under det senaste decenniet fått en allt större betydelse i de forsknings- och utbildningspolitiska diskussionerna i Sverige. Sedan 1997 formuleras följande krav i högskolelagen: "Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet." I förlängningen av direktiven har samverkansuppdraget behandlats i åtskilliga måldokument och handlingsprogram vid högskolor och universitet samt utvärderats av bland andra Högskoleverket och Riksrevisionen.

Men vad har utvecklingen inneburit för samverkans inriktning? I Högskoleverkets rapport "Högskolan samverkar" från 2004 drog författarna följande slutsats: "samverkan med målet att utveckla demokratin har nedprioriterats något såväl av statsmakterna som av lärosätena de senaste åren". Enligt samma rapport fanns det särskilda skäl att framhålla att forskningskommunikation och folkbildning "även i praktiken" ska vara en del av samverkansuppdraget. Det framgår också tydligt av högskolornas egna beskrivningar att samverkan inte längre i första hand syftar på frågor om popularisering eller forskningsinformation.

Fyra kunskapsintressen står i fokus för denna diskussion. För det första menar jag att det är viktigt att lyfta fram de politiska aspekterna av hur vi väljer att prioritera i samverkansarbetet. För det andra argumenterar jag för att initiativet och problembeskrivningarna i diskussionen om universitetens samhällsroll i högre grad borde utgå från högskolorna själva och inte enbart vara ett svar på de politiska direktiven. För det tredje menar jag att samverkansuppdraget har breddats på ett sätt som gör att det blivit otydligt. För det fjärde, och mot bakgrund av denna otydlighet, finns det anledning att på nytt ställa frågan vilken innebörd demokratiaspekterna av universitetets samverkan med samhället bör ges.

FRÅN FOLKBILDNING TILL ENTREPRENÖRSKAP

Kravet på en bredare definition av samverkansuppdraget fördes fram från många håll i slutet av 1900-talet. Framför allt kopplades diskussionerna om samverkan på ett mer entydigt sätt ihop med frågor om forskningens kommersialisering. På samma sätt som inom andra offentliga verksamheter infördes också under 1980- och 1990-talen en rad ekonomiska, administrativa och kulturella styrsystem som förändrade högskolesektorns självförståelse i linje med ett tillväxtorienterat nyttoargument.

Samverkansuppdraget har också förändrats av den roll som högskolorna förväntas spela i relation till andra politikområden. De senaste decenniernas högskolepolitik har präglats av de regional- och arbetsmarknadspolitiska aspekterna. I högskolornas definition av samverkansuppdraget leder detta till en ökad betoning av utbytet med kommuner, landsting och lokalt näringsliv, samt ett ökat engagemang i frågor om yrkesrelaterad vidareutbildning och olika typer av uppdragsutbildning.

Det breda samverkansuppdraget har också kommit att handla om hur lärosätena profilerar sig i konkurrens med varandra. I "kunskapssamhället" skapas överhuvudtaget nya sätt att se på och arbeta med frågor om profilering och självpresentation. Såväl högskolorna som de enskilda forskarna har ålagts ett ökat ansvar att göra sig synliga på kunskapsmarknaden. Ett entreprenörsideal genomsyrar också högskolornas egna beskrivningar av samverkansarbetet och det är rimligt att ställa frågan om detta inneburit att gränsen mellan forskningsinformation och marknadsföring blivit otydligare under senare år.

I samma anda har det äldre uttrycket "tredje uppgiften" i stort sett övergivits. I Högskoleverkets rapport från 2004 skriver man att det inte längre är relevant "att tala om en ´tredje uppgift´." Med detta syftar man på att samverkansarbetet bör genomsyra verksamhetens alla delar. Kritiken har även haft sin grund i att "tredje uppgiften" kan associeras med en "enkelriktad" syn på forskningskommunikation och högskolornas utbyte med andra samhällssektorer. Det nya samverkansuppdraget har istället handlat om hur forskningen kan befruktas av ett ömsesidigt utbyte med andra samhällssektorer.

Ett sådant krav på ett mer "samhällstillvänt" universitet har under de två senaste decennierna beskrivits i ett flertal policyprogram. I sådana program frammanas bilden av hur den akademiska kunskapsproduktionen förflyttas från klosterlika förhållanden till torget, görs socialt ansvarig och utformas i en öppen dialog med medborgarna. I ett "nytt kontrakt" mellan vetenskap och samhälle går det marknadsanpassade universitetet och demokratiuppdraget - det vill säga forskningens kommersialisering, vetenskapssamhällets etiska ansvarighet och ett ökat medborgerligt inflytande - hand i hand.

Det är ett sätt att rama in diskussionen om vetenskap och samhälle som har haft ett starkt stöd i de forsknings- och utbildningspolitiska systemen, inte minst i Sverige. Men perspektivet har inte stått oemotsagt. För det första har demokratiargumentens trovärdighet inom dessa ramar ifrågasatts. Intresset för att öka allmänhetens delaktighet i vetenskapssamhället kan uppfattas som ett led i ett lobbyarbete med syftet att skapa stöd för ständigt ökade ekonomiska satsningar på vetenskapen. För det andra har man riktat kritik mot det sätt på vilket dessa policyprogram framställer själva den vetenskapliga kunskapsproduktionens natur, både på kunskapsteoretiska och vetenskapssociologiska grunder. För det tredje har det retoriskt effektiva kravet på ett mer samhällstillvänt universitet utsatts för en historiskt orienterad kritik. Föreställningen om att universiteten av tradition varit inåtvända och slutna i förhållande till samhället i stort är enligt denna kritik helt enkelt inte sann. I ett historiskt perspektiv är den centrala frågan därför inte om universiteten ska vara en del av samhället, utan vilken samhällsroll vi vill att de ska spela.

DET BREDA SAMVERKANSUPPDRAGET

Oavsett hur vi ställer oss till politiken i det breda samverkansuppdraget är det förknippat med några mer eller mindre uppenbara problem. De ibland direkt motstridiga syften som motiverar olika delar av samverkansarbetet skapar helt enkelt oklarhet om verksamhetens övergripande syften och mål. Uppdragets allt bredare definition - från marknadsföring, näringslivssamverkan och alumniverksamhet till arbetsmarknadspolitik och konventionell forskningsinformation - ger dessutom ett missvisande intryck av att högskolornas samhällsroll skulle vara identisk med samverkansuppgiften.

Det är också svårt att se varför arbetet med profilering och varumärkesutveckling ska bedrivas under samma rubrik som aktiviteter med anspråk på att utveckla demokratin. På den punkten finns det anledning att ta den kritik på allvar som hävdar att detta skapar ett trovärdighetsproblem. Det är därför viktigt att gränsen mellan forskningsinformation och marknadsföring är tydlig också organisatoriskt, och att informationsuppdraget är reflexivt i förhållande till sina utgångspunkter och syften.

Paradoxalt nog har samverkansuppdragets expansion samtidigt inneburit att vissa vetenskapsområden haft svårt att hitta sin roll inom det nya uppdraget. Framför allt har betydelsen av human- och i viss mån samhällsvetenskapernas långa traditioner av forskningskommunikation marginaliserats av den tillväxtpolitiska definitionen av uppdraget. En förnyelse av samverkansarbetet måste därför ta sin utgångspunkt i en kritisk genomlysning av nyttoargumenten i de senaste decenniernas diskussioner. Målet för en sådan förnyelse kunde bland annat vara att utveckla alternativa sätt att förstå och diskutera nytta, framför allt i relation till frågor om politisk, kulturell och social välfärd.

Det finns också ett behov av att precisera samverkansmål i relation till olika vetenskapsområden. Bristen på differentiering mellan olika vetenskapsområden är ett generellt problem i de forsknings- och utbildningspolitiska direktiven och policyprogrammen. Kriterier och modeller som har utformats för ett vetenskapsområde överförs utan vidare till andra områden. Resultatet är att samverkansarbetet trivialiseras och förlorar i kvalitet när inte målbeskrivningarna har sin utgångspunkt i det specifika kunskapsområdets särskilda tillgångar.

Av olika utvärderingar och självbeskrivningar framgår att lärosätena varit mycket följsamma mot de politiska direktiven för samverkansarbetet. I ett historiskt perspektiv kunde man hävda att universiteten förlorat initiativet i själva definitionen av dessa frågor. Men om verksamheten alltför mycket anpassas till den beställare/utförare-modell som präglat universitetspolitiken under de senaste decennierna, finns det en uppenbar risk att den viktigaste källan till samverkansarbetets förnyelse går förlorad - den diskussion om vetenskapens samhällsroll som bara kan initieras och drivas av högskolorna själva.

FRAMTIDA RIKTLINJER

Mot den bakgrunden vill jag föreslå fyra riktlinjer för en framtida diskussion om forskningskommunikation med "målet att utveckla demokratin", som det något högtidligt kallas i bland annat Högskoleverkets rapport från 2004. För det första är frågan om möjligheten till insyn i högskolornas verksamhet central. I vissa lärosätens självbeskrivningar anges att samverkan inbegriper uppgiften att informera om hur utbildnings- och forskningsuppdraget utförs. Men det finns också ett förbisett "meddelaransvar" som handlar om möjligheten till insyn i forskning och utbildning som ett centralt politikområde. I ett demokratiperspektiv är det därför en lika central uppgift att initiera diskussioner om och öka genomskinligheten i de värderingar som ligger till grund för prioriteringarna i bland annat samverkansfrågorna. Kanske ingår det rentav i högskolornas samhällsansvar att i en viss mening befinna sig framför och överskrida de politiska direktiven för den egna verksamheten?

För det andra har traditionell forskningskommunikation varit ensidigt inriktad på att förmedla forskningens resultat. Det finns en tendens, tydlig i bland annat Högskoleverkets utvärdering från 2004, att uppfatta demokratimålet som ett informationsproblem. Men om fler ska kunna ta ställning till den kunskap som produceras vid högskolorna och de anspråk som knyts till den, är det viktigare att skapa samverkansformer som tar fasta på forskningens arbetssätt, dess villkor och samhälleliga återverkningar. Hur kan samverkansarbetet utvecklas i en riktning som ökar möjligheten till insyn i och reflektion över de kunskapsproducerande processerna?

För det tredje, och i förlängningen av de två första punkterna, kunde samverkan i högre grad inriktas på att söka former för att omsätta och vidareutveckla vad högskolorna själva beskriver som sin reflexiva kunskapskultur. En alltför ensidig inriktning på förmedling av forskningens resultat ger ett missvisande intryck av att vetenskapligt arbete handlar om att framställa "produkter" som levereras i färdig form till samhället. I ett demokratiperspektiv är det istället relevant att ta fasta på den kunskapskultur som präglar universitet och högskolor, vilken roll den kan spela i relation till samhället i stort, samt hur den har förändrats över tid.

För det fjärde borde samverkan inriktas på att söka nya former för en kritisk belysning av vetenskapens samhällsroll. Särskilt angeläget blir detta när entreprenörsidealet riskerar att göra gränsen mellan forskningskommunikation och lobbyarbete otydlig, när forskningens medialisering blir ett allt viktigare inslag i profilarbetet och när populärvetenskap blir ett sätt att bedriva rekryteringspolitik. I ett demokratiperspektiv är detta inte enbart en trovärdighetsfråga. Aktiviteter med syftet att problematisera och synliggöra vetenskapens djupt kluvna roll i det moderna samhällets historia kunde dessutom bidra till att samverkan verkligen blev en fråga om att belysa förhållandet mellan vetenskap och samhälle i hela dess bredd.

Sidansvarig:

Jesper Wadensjö

Senast uppdaterad: 2007-01-10

Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se

Skriv ut

Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979

Sök i Tvärsnitt!

Anders Ekström