- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Redaktören har ordet: Forskning och politik – ett omöjligt samspel?
- Ledare: Låt kreativiteten växa i lagom stora miljöer
- Intervju: "Forskningen ska klara välfärden"
- Intervju: ”Kortsiktig politik hotar den fria forskningen”
- Från bildningsuppdrag till entreprenörskap?
- Myter och verkligheter i den forskningspolitiska debatten
- Naturvetenskapen behöver humaniora
- Kvinnor minns ansikten bättre än män
- Intervju: Problemkantad färd mot fred och folkstyre
- Så uppstår empati för andra människor
- Historiebruk och identitetsskapande i det mångkulturella Sverige
- Encyklopedins biografier – ett mått på betydelse?
- Aktuellt: Så ser humsam-forskarna på Vetenskapsrådets bidragsformer
- Engelsmän är fulla som grevar och svenskar som kastruller
- Debatt: Dansen kring forskningsfinansieringens guldkalv
- Rapport: Sökes - Fler mötesplatser för forskare och politiker
- Krönika: Risksamhällets ofrånkomliga otydlighet
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Vems är historien?
Historiebruk och identitetsskapande i det mångkulturella Sverige
KENNETH NORDGREN är universitetsadjunkt i historia vid Karlstads universitet. I september lade han fram sin doktorsavhandling i pedagogiskt arbete med titeln "Vems är historien? Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige."
Den demografiska utvecklingen och samhällets interkulturella ambitioner har förändrat kontexten runt skolans historieämne. Men har ämnet anpassats till dessa samhällsförändringar? Kan alla elever identifiera sig med den historia som beskrivs i läroböckerna? I Kenneth Nordgrens avhandling "Vems är historien?" görs tre olika nedslag i den svenska historiekulturen i syfte att belysa samtidens historiebruk.
I den integrationspolitiska propositionen som kom i slutet av 1990-talet förs ett resonemang om vad som i dag utgör grunden för en svensk identitet. Eftersom Sverige har blivit mångkulturellt finns ingen gemensam historia som kan förena medborgarna. En samtida nationell identitet måste istället, enligt propositionen, bygga på en gemensam värdegrund. Med andra ord antogs Sverige tidigare ha varit ett homogent land, där samtliga medborgare ägt en gemensam historia.
Assyriernas/syrianernas svenska historia börjar 1967 när en grupp kvotflyktingar anlände från Libanon till Alvesta i Småland. Vad myndigheterna då uppfattade som en kristen grupp från sydöstra Anatolien visade sig vara människor som tillhörde flera olika orientaliska kyrkor och dessutom olika språkområden. I det svenska sekulariserade samhället som frågade efter statstillhörighet blev identiteten som kristen minoritet problematisk. En splittring utvecklades inom gruppen mellan de som kallade sig assyrier och som drev en tydlig nationell linje och de som kallade sig syrianer, vilka framhöll en närmare koppling till den syrisk-ortodoxa kyrkan.
Immigranterna hade lämnat fattiga jordbruksområden. Många var analfabeter. Trots detta utvecklades en rik diasporakultur, vilken bland annat omfattade en ambitiös tidskriftsutgivning. Den assyriska tidskriften Hujådå och den syrianska motsvarigheten Bahro Suryoyo producerade historiska berättelser som förband exilen med en lång etniskt nationell historia. Hujådå skrev artiklar om det forntida assyriska imperiet och om vikten av att i exilen vårda detta minne. Bahro Suryoyo skrev om de forntida araméernas kulturgärningar och den tidiga kristna kyrkan.
Bruket av historia blev en väg att bygga upp en diasporaidentitet. Under den inledande exilperioden av inre mobilisering och polarisering fungerade berättelserna om en svunnen guldålder som argument för att vidmakthålla gemenskapen och legitimera gruppernas positioneringar. Som berättelse är dock guldåldersmyten i huvudsak bakåtblickande. En renässans i form av ett återupprättat rike har inte varit ett realistiskt alternativ. Historieskrivningen riskerade att fastna i en nostalgisk väntan på den slutliga assimileringen.
Under andra hälften av 1990-talet började ett nytt grundtema utvecklas. Gruppens minnen av folkmord kunde nu knyta an till den omfattande historiekultur som utvecklats i Europa och USA runt Förintelsen. Folkmordet under första världskriget på kristna inom det osmanska riket brukar av assyrier/syrianer benämnas Seyfo, svärdets år. Trots sin hemska upprinnelse är Seyfo en överlevandets historia, den mot alla odds existerande kontinuitetens och upprättelsens historia.
Den bär också på ett starkt moraliskt patos som har kunnat kanaliseras i krav på erkännande. Guldåldersmyten framhåller den unika historien, medan lidandet är en erfarenhet som förenar assyrierna och syrianerna med varandra, med andra folkgrupper som armenierna och judarna, men också med den europeiska 1900-talshistoriens stora trauma.
När den omgivande historiekulturella kontexten förändrades fick diasporakulturens texter en ny innebörd. För att etablera och utveckla en levande diasporakultur räcker det inte att hålla liv i en historisk identitet. Denna måste leva med sina medlemmar och en omgivning som hela tiden är i rörelse. Den assyriska och syrianska diasporan har utvecklats runt historiska berättelser som hanterat såväl interna konflikter, som relationer till de forna hemländerna och det svenska samhället. Diasporans berättelser har förändrats av de utmaningar man uppfattat att man ställts inför och av omgivningens påverkan.
Den andra delstudien koncentrerar sig på hur människor mottar och tolkar samtida händelser genom att placera in dem i berättelser. Undersökningen bygger på gruppintervjuer med gymnasieungdomar som har bakgrund i assyrisk/syriansk kultur. Intervjuerna gjordes några veckor efter terroristattackerna i USA den 11 september 2001. Ungefär vid samma tidpunkt genomförde DN-journalisten Christina Zaar och pedagogen Lena Holmberg en intervju med pojkar med rötter i muslimska kulturer från Irak, Iran och Palestina. Dessa pojkar hade vägrat att delta på den tysta minut som deras skola anordnade den 14 september för att hedra offren för terrorattacken. Ungdomarna var oförberedda på det som skedde och händelsen väckte motstridiga känslor. Oskar i den assyriska/syrianska gruppen förklarar bakgrunden till den 11 september så här (transkribering av intervjun):
USA styr. De här muslimerna de vill mer. Typ de här muslimska länderna. USA bestämmer över dem och sätter gränser för dem så de inte kan göra hur som helst, tillverka alla bomber som de vill. USA sätter stopp. De [muslimerna] hatar. Man ser hur de bränner flaggor. I vartenda muslimskt land bränner de USA-flaggor.
Jamal lyfter fram en annan bakgrund:
USA de kallar sig rättvisans land och det är de som har orsakat de allvarligaste krigen i världen. Kolla vad de gjorde i Irak, kolla vad de gjorde i Vietnam. Och hur mycket stödjer de inte Israel, som håller på att skjuta en massa barn. Det är så jäkla sjukt. Sen blir de attackerade och tusentals dog. Synd, stackars dem, men det som de har orsakat, varför blir inte det lika stort? När USA attackeras fylls förstasidorna. Oj, nu är det jättemånga människor som har dött. Varför blev det inte så förut? När en massa småbarn dör i Palestina varje dag, varför skrivs inget om det?
Oskar och Jamal är lika gamla och har tagit del av ungefär samma information. Men de ingår i delvis skilda erfarenhetsgemenskaper och förstår händelsen på olika sätt. Där Oskar ser hatiska muslimer ser Jamal offer. Där Jamal ser orsaken till krigen ser Oskar försök att förhindra aggression.
När förvåningen lagt sig gör de olika bedömningar av den 11 september. Tidigare känslor och minnen får stort genomslag. Tolkningarna följer välkända teman: "typiskt muslimer" eller "typiskt USA". Den kritiska händelsen lämnar dem inte utan manuskript. Men det finns heller ingen färdig tolkningsram. För att hitta mening sökte de i den repertoar av berättelser som de hade tillgång till. De prövade att se händelsen ur olika perspektiv och kunde vara mer öppna än vad ovanstående citat ger intryck av. Men när de vävde in sin egen historia blev deras berättelser emotionella och polariseringarna i värdeomdömena tydliga.
De flesta av de assyriska/syrianska ungdomarna associerade terrorattacken 2001 med Seyfo 1915. Parallellen framstod för dem som uppenbar. Ungdomarna i Zaars och Holmbergs intervjuer reagerade främst mot opinionsutvecklingen efter attentaten. Enligt deras historiesyn är USA en stormakt som begått övergrepp runt om i världen. När amerikaner råkar ut för terror, då blir det plötsligt viktigt att hedra offren.
Ungdomarna resonerar om orsak och verkan och betraktar de inblandade aktörerna som styrda av erfarenheter och val. Men det finns samtidigt en mer mytisk dimension där händelsen uppfattas som upprepningar styrda av tidlösa motiv. Det existentiella bruket av historia framstår som en viktig del av att orientera sig i samtiden.
Många skolor annonserade de tysta minuterna som en för hela skolan gemensam manifestation. Det lämnades inte något utrymme för dem som av olika skäl kände sig tveksamma till att delta. Det finns en mytologisk föreställning om ett svenskt homogent förflutet som gör att det kan vara svårt att förstå att bombningarna av Libanon lika väl som massakrerna på kristna i det osmanska riket nu är en del av Sveriges kollektiva minne. Kanske är den verkliga didaktiska utmaningen att i ljuset av detta, öppna skolan för olika historier och inte minst, att få skolan att reflektera över sitt eget historiemedvetande.
Den demografiska utvecklingen och samhällets interkulturella ambitioner har förändrat kontexten runt skolans historieämne. Min undersökning tyder på att det har varit svårt att anpassa ämnet till dessa samhällsförändringar.
I läroböckerna upptas nästan allt utrymme av Europas historia. Även när omvärlden berörs sker detta nästan uteslutande ur ett europeiskt perspektiv. De böcker som undersökts visar vissa skillnader som avspeglar deras ambitioner att antingen koncentrera sig på europeisk historia eller skriva en mer global historia. Bildutrymmet för världen utanför Europa/USA varierar från 10 procent som lägst till 36 procent som mest. Medelvärdet är 18 procent. Men endast 13 procent ägnas omvärlden när den inte belyser den europeiska historien.
Jag har även granskat läroböckernas framställningar av migration, nationalism och etnicitet. Kursplanerna slår fast att utbildningens syfte är att utveckla elevers historiemedvetande. Men läroböckerna förmår inte ge perspektiv på samtidens mångkulturella samhälle. Läroböckerna förklarar vissa migrationer, framför allt utvandringen till Amerika. Men någon tydlig och konsekvent framställning om vad migrationen kan betyda för historiska processer ges inte.
Snarast framstår migration som avvikelser, ofta identiska med massvandring vars konsekvenser framstår som kulturförstörande. Läroböckerna behandlar 1800-talets nationalism relativt utförligt men knyter inte an till modern nationalism- och etnicitetsforskning.
En möjlig förklaring till denna situation är historiekulturens starka förankring i en metahistorisk strukturering kring den bofasta människan och nationalstaten. I ungdomarnas berättelser om 11 september framträder en scenariekompetens när de rör sig över en bred repertoar av olika historier. Även om den vardagliga historiekulturen tycks väga tungt, fyller skolans berättelser en viktig roll. För diasporakulturen är skolans arbete med modersmålsundervisningen livsviktigt, men intresset kan också gälla skolans sätt att fånga upp och beskriva den "egna" historien. För ungdomarna tycks det viktigt att få "sin" historia, vilken den nu är, bekräftad. I samband med 11 septemberintervjuerna framträder betydelsen av att skolan verkligen fungerar som arena där många röster kan uttrycka sig och brytas mot varandra.
Det mångkulturella Sverige utgörs av många livaktiga historiekulturella miljöer. Människor brukar historien aktivt. Att berätta sig ett förflutet är ett sätt att skapa sig ett eget utrymme i och att vara en del av samhället. Här framträder berättelsernas dynamiska förmåga att fylla till synes motstridiga behov av kontinuitet och förändring. Ett historiedidaktiskt perspektiv på samtidens historiebruk reser frågor om kulturers gränser, om socialisering och utbildning i samhället. När samtiden känns osäker har historieskrivningen blivit viktig och mer konfliktfylld. I detta lurar dock en paradox. Om inte skolan, akademin och kulturarvsinstitutionerna förmår intressera sig för denna historiekultur riskerar de att bli mindre intressanta som perspektivgivare i samtiden.
Invandringen har gjort Sverige multietniskt och därmed historielöst. Resonemanget visar på svårigheten att hantera spänningen mellan kontinuitet och förändring, men det speglar också ett historiemedvetande som förbinder den politiska geografin med en idé om ett gemensamt ursprung.
Historia är inte endast kunskaper om det förflutna utan i lika hög grad ett uttryck för samtidens självförståelse. Eftersom historieberättarna inte endast beskriver världen utan också påverkar den, är det viktigt att förstå hur dagens livsvillkor historiseras. Vetenskapen, politiken och skolan har sina formaliserade berättelser om Sverige. Men för vem är den historien? Hur påverkar de mångkulturella erfarenheterna historieskrivningens identitetsskapande räckvidd? Eller omvänt genom vilka historiemedvetanden betraktar vi samtiden?
SPRÅKRÖR FÖR EN HISTORIEKULTUR
Assyriernas/syrianernas svenska historia börjar 1967 när en grupp kvotflyktingar anlände från Libanon till Alvesta i Småland. Vad myndigheterna då uppfattade som en kristen grupp från sydöstra Anatolien visade sig vara människor som tillhörde flera olika orientaliska kyrkor och dessutom olika språkområden. I det svenska sekulariserade samhället som frågade efter statstillhörighet blev identiteten som kristen minoritet problematisk. En splittring utvecklades inom gruppen mellan de som kallade sig assyrier och som drev en tydlig nationell linje och de som kallade sig syrianer, vilka framhöll en närmare koppling till den syrisk-ortodoxa kyrkan.
Immigranterna hade lämnat fattiga jordbruksområden. Många var analfabeter. Trots detta utvecklades en rik diasporakultur, vilken bland annat omfattade en ambitiös tidskriftsutgivning. Den assyriska tidskriften Hujådå och den syrianska motsvarigheten Bahro Suryoyo producerade historiska berättelser som förband exilen med en lång etniskt nationell historia. Hujådå skrev artiklar om det forntida assyriska imperiet och om vikten av att i exilen vårda detta minne. Bahro Suryoyo skrev om de forntida araméernas kulturgärningar och den tidiga kristna kyrkan.
Bruket av historia blev en väg att bygga upp en diasporaidentitet. Under den inledande exilperioden av inre mobilisering och polarisering fungerade berättelserna om en svunnen guldålder som argument för att vidmakthålla gemenskapen och legitimera gruppernas positioneringar. Som berättelse är dock guldåldersmyten i huvudsak bakåtblickande. En renässans i form av ett återupprättat rike har inte varit ett realistiskt alternativ. Historieskrivningen riskerade att fastna i en nostalgisk väntan på den slutliga assimileringen.
Under andra hälften av 1990-talet började ett nytt grundtema utvecklas. Gruppens minnen av folkmord kunde nu knyta an till den omfattande historiekultur som utvecklats i Europa och USA runt Förintelsen. Folkmordet under första världskriget på kristna inom det osmanska riket brukar av assyrier/syrianer benämnas Seyfo, svärdets år. Trots sin hemska upprinnelse är Seyfo en överlevandets historia, den mot alla odds existerande kontinuitetens och upprättelsens historia.
Den bär också på ett starkt moraliskt patos som har kunnat kanaliseras i krav på erkännande. Guldåldersmyten framhåller den unika historien, medan lidandet är en erfarenhet som förenar assyrierna och syrianerna med varandra, med andra folkgrupper som armenierna och judarna, men också med den europeiska 1900-talshistoriens stora trauma.
När den omgivande historiekulturella kontexten förändrades fick diasporakulturens texter en ny innebörd. För att etablera och utveckla en levande diasporakultur räcker det inte att hålla liv i en historisk identitet. Denna måste leva med sina medlemmar och en omgivning som hela tiden är i rörelse. Den assyriska och syrianska diasporan har utvecklats runt historiska berättelser som hanterat såväl interna konflikter, som relationer till de forna hemländerna och det svenska samhället. Diasporans berättelser har förändrats av de utmaningar man uppfattat att man ställts inför och av omgivningens påverkan.
11 SEPTEMBER OCH HISTORIEMEDVETANDET
Den andra delstudien koncentrerar sig på hur människor mottar och tolkar samtida händelser genom att placera in dem i berättelser. Undersökningen bygger på gruppintervjuer med gymnasieungdomar som har bakgrund i assyrisk/syriansk kultur. Intervjuerna gjordes några veckor efter terroristattackerna i USA den 11 september 2001. Ungefär vid samma tidpunkt genomförde DN-journalisten Christina Zaar och pedagogen Lena Holmberg en intervju med pojkar med rötter i muslimska kulturer från Irak, Iran och Palestina. Dessa pojkar hade vägrat att delta på den tysta minut som deras skola anordnade den 14 september för att hedra offren för terrorattacken. Ungdomarna var oförberedda på det som skedde och händelsen väckte motstridiga känslor. Oskar i den assyriska/syrianska gruppen förklarar bakgrunden till den 11 september så här (transkribering av intervjun):
USA styr. De här muslimerna de vill mer. Typ de här muslimska länderna. USA bestämmer över dem och sätter gränser för dem så de inte kan göra hur som helst, tillverka alla bomber som de vill. USA sätter stopp. De [muslimerna] hatar. Man ser hur de bränner flaggor. I vartenda muslimskt land bränner de USA-flaggor.
Jamal lyfter fram en annan bakgrund:
USA de kallar sig rättvisans land och det är de som har orsakat de allvarligaste krigen i världen. Kolla vad de gjorde i Irak, kolla vad de gjorde i Vietnam. Och hur mycket stödjer de inte Israel, som håller på att skjuta en massa barn. Det är så jäkla sjukt. Sen blir de attackerade och tusentals dog. Synd, stackars dem, men det som de har orsakat, varför blir inte det lika stort? När USA attackeras fylls förstasidorna. Oj, nu är det jättemånga människor som har dött. Varför blev det inte så förut? När en massa småbarn dör i Palestina varje dag, varför skrivs inget om det?
Oskar och Jamal är lika gamla och har tagit del av ungefär samma information. Men de ingår i delvis skilda erfarenhetsgemenskaper och förstår händelsen på olika sätt. Där Oskar ser hatiska muslimer ser Jamal offer. Där Jamal ser orsaken till krigen ser Oskar försök att förhindra aggression.
När förvåningen lagt sig gör de olika bedömningar av den 11 september. Tidigare känslor och minnen får stort genomslag. Tolkningarna följer välkända teman: "typiskt muslimer" eller "typiskt USA". Den kritiska händelsen lämnar dem inte utan manuskript. Men det finns heller ingen färdig tolkningsram. För att hitta mening sökte de i den repertoar av berättelser som de hade tillgång till. De prövade att se händelsen ur olika perspektiv och kunde vara mer öppna än vad ovanstående citat ger intryck av. Men när de vävde in sin egen historia blev deras berättelser emotionella och polariseringarna i värdeomdömena tydliga.
De flesta av de assyriska/syrianska ungdomarna associerade terrorattacken 2001 med Seyfo 1915. Parallellen framstod för dem som uppenbar. Ungdomarna i Zaars och Holmbergs intervjuer reagerade främst mot opinionsutvecklingen efter attentaten. Enligt deras historiesyn är USA en stormakt som begått övergrepp runt om i världen. När amerikaner råkar ut för terror, då blir det plötsligt viktigt att hedra offren.
Ungdomarna resonerar om orsak och verkan och betraktar de inblandade aktörerna som styrda av erfarenheter och val. Men det finns samtidigt en mer mytisk dimension där händelsen uppfattas som upprepningar styrda av tidlösa motiv. Det existentiella bruket av historia framstår som en viktig del av att orientera sig i samtiden.
Många skolor annonserade de tysta minuterna som en för hela skolan gemensam manifestation. Det lämnades inte något utrymme för dem som av olika skäl kände sig tveksamma till att delta. Det finns en mytologisk föreställning om ett svenskt homogent förflutet som gör att det kan vara svårt att förstå att bombningarna av Libanon lika väl som massakrerna på kristna i det osmanska riket nu är en del av Sveriges kollektiva minne. Kanske är den verkliga didaktiska utmaningen att i ljuset av detta, öppna skolan för olika historier och inte minst, att få skolan att reflektera över sitt eget historiemedvetande.
HISTORIEÄMNET I DEN MÅNGKULTURELLA SKOLAN
Den demografiska utvecklingen och samhällets interkulturella ambitioner har förändrat kontexten runt skolans historieämne. Min undersökning tyder på att det har varit svårt att anpassa ämnet till dessa samhällsförändringar.
I läroböckerna upptas nästan allt utrymme av Europas historia. Även när omvärlden berörs sker detta nästan uteslutande ur ett europeiskt perspektiv. De böcker som undersökts visar vissa skillnader som avspeglar deras ambitioner att antingen koncentrera sig på europeisk historia eller skriva en mer global historia. Bildutrymmet för världen utanför Europa/USA varierar från 10 procent som lägst till 36 procent som mest. Medelvärdet är 18 procent. Men endast 13 procent ägnas omvärlden när den inte belyser den europeiska historien.
Jag har även granskat läroböckernas framställningar av migration, nationalism och etnicitet. Kursplanerna slår fast att utbildningens syfte är att utveckla elevers historiemedvetande. Men läroböckerna förmår inte ge perspektiv på samtidens mångkulturella samhälle. Läroböckerna förklarar vissa migrationer, framför allt utvandringen till Amerika. Men någon tydlig och konsekvent framställning om vad migrationen kan betyda för historiska processer ges inte.
Snarast framstår migration som avvikelser, ofta identiska med massvandring vars konsekvenser framstår som kulturförstörande. Läroböckerna behandlar 1800-talets nationalism relativt utförligt men knyter inte an till modern nationalism- och etnicitetsforskning.
En möjlig förklaring till denna situation är historiekulturens starka förankring i en metahistorisk strukturering kring den bofasta människan och nationalstaten. I ungdomarnas berättelser om 11 september framträder en scenariekompetens när de rör sig över en bred repertoar av olika historier. Även om den vardagliga historiekulturen tycks väga tungt, fyller skolans berättelser en viktig roll. För diasporakulturen är skolans arbete med modersmålsundervisningen livsviktigt, men intresset kan också gälla skolans sätt att fånga upp och beskriva den "egna" historien. För ungdomarna tycks det viktigt att få "sin" historia, vilken den nu är, bekräftad. I samband med 11 septemberintervjuerna framträder betydelsen av att skolan verkligen fungerar som arena där många röster kan uttrycka sig och brytas mot varandra.
Det mångkulturella Sverige utgörs av många livaktiga historiekulturella miljöer. Människor brukar historien aktivt. Att berätta sig ett förflutet är ett sätt att skapa sig ett eget utrymme i och att vara en del av samhället. Här framträder berättelsernas dynamiska förmåga att fylla till synes motstridiga behov av kontinuitet och förändring. Ett historiedidaktiskt perspektiv på samtidens historiebruk reser frågor om kulturers gränser, om socialisering och utbildning i samhället. När samtiden känns osäker har historieskrivningen blivit viktig och mer konfliktfylld. I detta lurar dock en paradox. Om inte skolan, akademin och kulturarvsinstitutionerna förmår intressera sig för denna historiekultur riskerar de att bli mindre intressanta som perspektivgivare i samtiden.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2007-01-10
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!
Kenneth Nordgren