Demokratiseringsprocesser i efterkrigssamhällen

Problemkantad färd mot fred och folkstyre

TEORI, METOD OCH AVGRÄNSNINGAR

POWER SHARING - ETT VANLIGT SÄTT ATT LÖSA KONFLIKTER

Anna Jarstad har utvecklat teoriramen för den projektbok som är under utarbetande och har skrivit om fredsavtal som innefattar power sharing. I dessa fredsavtal har parter som i en del fall representerar rebellgrupper, fått löfte om ett visst antal platser i en framtida regering.

Dessutom har hon tillsammans med Desirée Nilsson och Ralph Sundberg utvecklat ett dataset - IMPACT (implementation of pacts) - för att analysera effekterna av sådana fredsavtal. Datasetet utgår delvis från fakta ur Uppsala Conflict Data Program - en global databas med uppgifter om väpnade konflikter och fredsavtal sedan 1989. IMPACT innehåller bland annat information om implementeringen av de 83 fredsavtal som slutits mellan 1989 och 2004 i 38 länder världen över.

- Power sharing har blivit en allt vanligare form av konfliktlösning, säger Anna Jarstad. Av de avtal som slutits sedan 2001 innehåller 70 procent garanterade politiska poster. Man talar ofta om att det är svårt att implementera fredsavtal, men i de fall det förekommer power sharing brukar det gå fort. Efter i genomsnitt sju månader har den nya samlingsregeringen kommit i gång och börjat arbeta. Våra preliminära resultat visar dock att power sharing inte bidrar till fred mellan stridande parter i så mycket högre utsträckning än avtal som inte inkluderar power sharing.

Ibland kan det vara nödvändigt att ha ett avtal som garanterar platser i en framtida regering för att rebellerna ska lägga ner vapen, påpekar Anna Jarstad. Men i långa loppet kan det få negativa konsekvenser både för freds- och demokratiseringsprocessen, särskilt om de tidigare krigsherrarna fortsätter att använda våld parallellt med regeringsarbetet.
 
- Det är inte säkert att power sharing fungerar bäst om det är reglerat i fredsavtal, säger hon. Sydafrika är ett exempel där power sharing underlättat både freds- och demokratiseringsprocesserna. Här har informell power sharing, som innebär samarbete på gräsrotsnivå och utöver de avtalsreglerade formerna, spelat stor roll.

HUR KAN MAN FRÄMJA DEMOKRATISERING?

- Det finns ett behov hos världssamfundet att rättfärdiga sina insatser i konflikthärdar. Man vill så gärna ha både fred och demokrati och vill tro att man gör gott, som i fallet med Irak.

- Vi måste ha realistiska förväntningar på vad demokratisering kan åstadkomma efter ett krig, fortsätter hon. Valet står inte mellan fred och demokrati. Det handlar om hur och när olika åtgärder ska sättas in och hur de bör utformas i det krigsdrabbade landet. De stater och organisationer som vill stödja utvecklingen mot en mer demokratisk och fredlig värld står inför en rad komplicerade utmaningar. Det är viktigt att redan inför en internationell insats utveckla strategier för att minska risken att demokratiseringsåtgärderna leder till våldsam konflikt, vilket i sin tur kan underminera processen.
 
Ett exempel på en sådan utmaning är frågan om när under demokratiseringsprocessen det är lämpligt att hålla val och huruvida man ska börja på lokal eller nationell nivå.
 
- I Kosovo har man arrangerat val trots att statusfrågan inte är löst, för att på så vis ge regeringen i området demokratisk legitimitet, säger Anna Jarstad. I Afghanistan ansågs det viktigt att hålla nationella val först för att skapa en gemensam ram för den fortsatta statsbyggnadsprocessen.
 
Men vad händer om valresultatet inte blir det man önskat? Om folket i ett land avsätter en extremist och ersätter denne med en annan, hur ska omvärlden förhålla sig till det? Ett underkännande av valresultatet, skulle också innebära ett underkännande av att landets folk vet sitt eget bästa.
 
- De pengar som tillskjuts för att främja en demokratisk utveckling har i vissa krigshärjade länder gått till parter som vunnit makt genom våld, påpekar Anna Jarstad. Ofta fortsätter de parter som var militärt starka under konflikten att utöva kontroll över befolkningen, massmedia och de nya politiska institutionerna. Demokratiseringsprocessen kan ge dessa parter möjlighet att vinna röster i ett val och på så vis ges demokratisk legitimitet till de som startade kriget.
 
Ett annat problem är den klyfta som kan uppstå mellan eliten och folket. Även om eliten sinsemellan når en kompromiss, kan det vara svårt att motivera för befolkningen varför de, efter många års kämpande och stora förluster, ska ge upp de krav de försökt driva igenom.

- I efterkrigssamhällen kan det vara svårt att hitta personer eller grupper som kan överbrygga motsättningarna, säger Anna Jarstad. Många har flytt landet, dödats eller riskerar att betraktas som förrädare av sina egna om de samarbetar med andra grupper. Visst finns det alltid små sammanslutningar som vill verka för fred, men i polariserade samhällen kan det vara svårt för dem att få gehör hos befolkningen. Detta leder till en spiral av våld och misstro.

HANDBOK FÖR PRAKTIKER

HELENA BORNHOLM