Risksamhällets ofrånkomliga otydlighet

Tjugoåringens hybris och känsla av att vara den första som verkligen läst och förstått infann sig mycket riktigt den med: Här fanns ju populärvetenskapens och vetenskapsjournalistikens hela existensberättigande! Inte hade det framgått av de recensioner och diskussioner om boken jag tidigare läst. Dessa hade resonerat kring sådant som behovet av att förnya de politiska institutionerna i ett samhälle där riskhantering kommit att bli en allt viktigare ingrediens, men mycket lite om hur medborgarna skulle ges möjlighet att skapa sig en uppfattning om de vetenskaper med vars hjälp risker kan bedömas.

Populärvetenskapen - och till stora delar även vetenskapsjournalistiken - är fortfarande fast i den första moderniseringsvågens folkbildningsideal. Det gäller att på ett underhållande och enkelt sätt förmedla vetenskapens bild av världen, så att befolkningen (särskilt den unga) blir mer rationell och inte sätter käppar i hjulet för det moderna projektet, duktigt pluggar till att bli ingenjörer och slutligen glatt bidrar till tillväxten. Genrens tillkortakommande blir därför uppenbar när vi nu i växande utsträckning har att hantera vetenskapen i första hand som risksamhällets lins.

Att bedöma risker låter sig knappast göras med ingenjörsmässig noggrannhet och svaren blir sällan särskilt tydliga eller enkla. Linsen är ofta rätt grumlig. Hur ska vi kunna vara aktiva, beslutsfattande medborgare om vi aldrig själva tillåts se hela den suddiga avbildningen av världen? Om vi i stället erbjuds en rad fotoshoppade bilder där än den ena, än den andra detaljen getts artificiell skärpa?

"Bevispingis" kallade en amerikansk journalist det i en artikel i New York Times, apropå rapporteringen om mobiltelefoners eventuella hälsoeffekter; en expert servar en potentiell fara och en annan skickar genast tillbaka ett tryggt lugnande. Från forskarlobbyn talas ibland om att sådana ping-pongmatcher undergräver tilltron till vetenskapen. Hur ska icke-experten kunna lita på forskarna om de hela tiden säger emot varandra?

Men det är bara genom att zooma in pingismatcherna i sådan närbild att skärpan slutligen försvinner som förtroendet kan återställas, kanske inte för de enskilda experterna men dock för vetenskapen som redskap att förstå världen.

Om vi nu lever i ett samhälle där vår kanske viktigaste gemensamma uppgift består i att ta ställning till risker som endast kan uppfattas genom vetenskapens lins, ja då blir det en fråga om demokrati att ge även icke-experter hela den suddiga bilden. Hur vi ska hantera osäkerheterna måste vi gemensamt bestämma.