Ledare:

Låt kreativiteten växa i lagom stora miljöer

De har rätt i detta. Men betyder det att större enheter verkligen är ett hot? Ett slags svar finner man i en rapport från det välkända SPRU (Science Policy Research Unit) vid universitet i Sussex. Rapporten heter "The effect of size on research performance". Deras svar är enkelt: lagom stora grupper är bäst. Det finns en gräns och upp till den kan man se synergieffekter - gruppens produktivitet ökar snabbare än antalet personer. Men över gränsen tjänar man inte mer på att öka storleken, snarare tvärtom när den interna byråkratin börjar göra sig bemärkt. Var ligger då gränsen? Typiskt kring sex forskare, men högre i laborativa vetenskaper och lägre i typiskt teoretiska vetenskaper, kanske tre eller fyra. Vissa studier hittar ingen gräns alls i humanistiska vetenskaper. Studierna är baserade på antalet publikationer med de välkända problem som detta innebär. Man har därför också försök att göra motsvarande analys i termer av kvalitativa mått. Naturligtvis är det mycket svårare och allt man egentligen törs säga är att gränsen då tycks ligga lägre.
 
Det som inte diskuteras i rapporten är orsakerna till effekter. Det finns två olika mekanismer som man omedelbart tänker på. Den ena är att man inom en grupp kan nå fördelar genom att fördela arbetet så att man kompletterar varandra, den andra att man arbetar individuellt men sporrar och inspirerar varandra ömsesidigt. Det senare är en viktig faktor i alla vetenskaper, medan det förra kan utnyttjas bäst i laborativa vetenskaper. Därför ligger gränsen olika inom olika områden.

Den viktiga lärdomen man kan dra av detta är att den enskilde forskarens roll och ansvar inte står i motsats till samspel i rimligt stora miljöer. Forskningens natur är kollektiv, varje forskare fogar sin bit till ett stort pussel som andra har börjat på. Kvalitet uppstår i diskussionen med kollegor på samma nivå, men var och en tar ansvar för sitt bidrag.
 
Även de singulära genierna var starkt beroende av sin omgivning. Kopernikus stötte på idén om solen i centrum under sina studier i Italien, Darwin kombinerade sina egna erfarenheter av duvavel med geologins nyvunna miljonårsperspektiv, Freud positionerade sig i förhållande till psykiatrin i Paris. Det viktiga var att den yttre inspirationen kunde följas upp och bearbetas i ett och samma huvud.
 
Så slutsatsen för universitet och forskningsfinansiärer borde vara klar: Låt inte de laborativa ämnenas stordriftsmodell bli allenarådande, men romantisera inte heller solitärforskarna. Lagom stora miljöer för kreativitet utan byråkrati!
 
Bengt Hansson
Ansvarig utgivare Tvärsnitt
Huvudsekreterare, ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap