Myter och verkligheter i den forskningspolitiska debatten

ANDERS GRANBERG, fil.dr i sociologi, verksam vid Forskningspolitiska institutet i Lund.

2. Det är forskarna och inte användarna som styr forskningens inriktning.

3. Det föreligger en konflikt mellan forskarstyrd verksamhet och ekonomisk tillväxt.

4. Det finns en klyfta mellan forskare och användare.
 
Sammantaget har dessa föreställningars dominans inneburit att den stora forskningspolitiska utmaningen länge har setts som att förstärka nyttan av en "mycket välfinansierad men alltför inåtvänd akademisk sektor", främst genom att stödja olika kommersialiseringssträvanden. Vi anser att många av de initiativ som har tagits är rimliga, men menar att det finns viktiga utmaningar som kommit att överskuggas och döljas av dessa föreställningar.

SVERIGE ÄR INTE BÄST

NYFIKENHETSDRIVEN FORSKNING

Vidare antas att kategorin Research Financed from General University Funds (fakultetsmedel) inte speglar tilldelningen av medel till forskning i allmänhet utan att den begränsar sig just till nyfikenhetsdriven sådan. Inte vid något tillfälle har vi sett en granskning av grunden för detta antagande.

En av oss deltog under vintern 2004 i intervjuer med administrativa och vetenskapliga företrädare för de flesta av Chalmers institutioner. Ur dessa intervjuer framgick det med all tydlighet att antagandet är felaktigt vad gäller Chalmers. Fakultetsanslaget används för att finansiera för högskolan nödvändiga verksamheter som saknar annan finansiering och ger inte något utrymme för att bedriva nyfikenhetsdriven forskning utan extern bindning genom samfinansieringskrav. Beräkningar har även gjorts på fördelningen (2004) mellan "nyfikenhetsdriven", "behovsdriven" samt "strategisk" forskning. Med reservation för osäkerheten i en sådan verksamhetsklassificering, beräknades den nyfikenhetsdrivna forskningens andel uppgå till cirka en tredjedel. Föreställningen att den nyfikenhetsdrivna forskningen inte bara är omfattande utan även dominerar kan därför på goda grunder ifrågasättas.

DEBATTEN PRÄGLAS AV TUDELNING

Dessa antaganden är i huvudsak implicita i debatten, även om antagande nummer två kan sägas ligga nära ytan genom att nyfikenhetsdriven forskning ofta likställs med forskning som inte är behovsdriven. Om vi börjar med detta antagande är det helt enkelt absurt att tro att nyfikenhetsdrivna forskare inte skulle kunna ta hänsyn till eller vara nyfikna på möjliga tillämpningar och nyttiggöranden av deras arbete. Särskilt märkligt är ett sådant antagande inom den teknikvetenskapliga och även den medicinska forskningen. Mycket talar istället för att forskare vid de tekniska högskolorna tar stor hänsyn till möjliga tillämpningar och nyttiggörandet av deras arbete (fjärde föreställningen).

Riksrevisionsverket har genomfört en enkätundersökning bland forskare inom teknikvetenskap, naturvetenskap och medicin om deras attityder och erfarenheter av kommersialisering av forskningsresultat. VINNOVA bearbetade och gav en mer detaljerad återgivning av datamaterialet. En fråga löd: "Har du erfarenhet av forskningssamarbete med företag?" Bland de tillämpade forskarna svarade 65 procent att de hade en sådan erfarenhet och för de tillämpade professorerna inom teknikvetenskap var siffran 95 procent. Även inom medicin var andelen som rapporterade att de hade erfarenhet av forskningssamarbete med företag hög.
 
Det första respektive det tredje antagandet är lika tvivelaktiga och saknar underbyggnad i litteraturen (den tredje föreställningen). Vår syn är snarare att när akademiska forskare tänker i termer av behov och tillämpningar, så gör de delvis annorlunda bedömningar än de som görs av externa aktörer. Därmed inte sagt att deras bedömningar nödvändigtvis skulle vara underlägsna.

SVÅRT BEDÖMA FORSKNINGENS NYTTA

FORSKNINGSPOLITISKA UTMANINGAR

För det andra, akademiska tjänster utan fast finansiering för fri forskning är inte särskilt attraktiva på en internationell arbetsmarknad. Sverige riskerar därför att förlora kompetenta forskare/lärare och att inte kunna attrahera utländsk personal.
 
För det tredje är kunskapsutveckling en kumulativ process och det tar många år att bygga starka forskargrupper. Utan en långsiktig basfinansiering är det oerhört svårt inte bara att bygga upp, men även att hålla starka grupper intakta och därmed skapa den stabilitet som krävs för en långsiktig kunskapsutveckling. Som Bennich-Björkman uttrycker det i en sammanfattning av intryck från intervjuer med ett antal akademiska ledare: "De starkaste farhågorna från forskarnas sida gäller bristen på långsiktighet och bredd som genereras av den nuvarande institutionella uppbyggnaden och som på sikt kan komma att få stora konsekvenser för den vetenskapliga utvecklingen och Sveriges ställning som forskningsnation" (Bennich-Björkman). Denna oro understryker bara våra argument ovan om faran med att minska möjligheterna för forskningsledare att i ett längre tidsperspektiv skapa mångfald och optioner för näringslivet och samhället i stort.