Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.

Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel. länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Naturvetenskapen behöver humaniora

KERSTIN LIDÉN är professor i laborativ arkeologi vid Stockholms universitet. Hon har tidigare varit innehavare av en akademiforskartjänst vid Kungliga vetenskapsakademien. Hennes forskning rör sig främst kring mat och matkultur som hon studerar med hjälp av benkemiska analyser. Detta för att förstå vilka konsekvenser det får när vi går från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare.

Matematiken erbjuder metoder som gör det svåra lättare att uttrycka. Därför behöver även humanister få sig lite matte till livs,skrev matematikprofessorn Kimmo Eriksson i Tvärsnitt nummer 3:06. Här spinner arkeologiprofessorn Kerstin Lidén vidare på samma tema. För visst är det så att humanistisk kunskap i allra högsta grad är värdefull för naturvetenskapen!

Varför talar man ofta om att naturvetenskap är bra för humaniora, men väldigt sällan tvärtom? Denna konstruerade gräns mellan vad som betraktas som humaniora och vad som betraktas som naturvetenskap är i själva verket en administrativ skiljelinje som upprätthålls på universiteten och av en del forskningsfinansiärer - en skiljelinje som bidrar till att skapa ett hinder för ämnesövergripande forskning.

ARKEOLOGI - EN SVÅRPLACERAD DISCIPLIN

Arkeologi är ett kunskapsområde som inom den svenska universitetsadministrationen placeras vid humanistisk fakultet. Att arkeologi är ett humanistiskt ämne är dock ingen självklarhet. I USA är arkeologi vanligen en subdisciplin till det övergripande ämnet antropologi, där de andra subdisciplinerna är fysisk antropologi, kulturantropologi och lingvistisk antropologi. I Sverige placeras kulturantropologi bland de samhällsvetenskapliga ämnena och fysisk antropologi betraktas som en subdisciplin till arkeologi, men skulle lika gärna kunna vara placerat vid den naturvetenskapliga fakulteten då detta ämne behandlar fysiska lämningar, det vill säga skelett, efter förhistoriska djur och människor.

Det är egentligen ingen större skillnad mellan Historiska museets bensamlingar och Naturhistoriska riksmuseets bensamlingar annat än att den förra även innehåller en stor mängd humant material. En av intendenterna vid Naturhistoriska riksmuseet är för övrigt disputerad i historisk osteologi motsvarande fysisk antropologi. Vid dåvarande Stockholms högskola fördes därför inte helt oväntat diskussioner om huruvida ämnet arkeologi skulle ligga under den naturvetenskapliga fakulteten eller inte. Vid Umeå universitet och vid universitetet i Lund tilldelas vissa delar av arkeologiutbildningen samma ersättning för sina studenter som för studenterna vid naturvetenskaplig fakultet.

Min egen forskningsinriktning är laborativ arkeologi, det vill säga arkeologi med ett starkt inslag av naturvetenskapliga metoder. Gör det mig till humanist eller till naturvetare? Och på vilket sätt är humaniora bra för naturvetenskapen? Om vi ska föra diskussionen utifrån den traditionella uppdelningen mellan naturvetenskap och humaniora, så är ämnet arkeologi en bra utgångspunkt.

URSPRUNGLIG FÖDA?

I arkeologi utgår man från människan, man studerar all mänsklig aktivitet i förhistorien. Människans unika förmåga till kumulativ kultur och förmedling av denna kultur är en förutsättning för både humanistisk och naturvetenskaplig forskning och det är just detta som gör arkeologi till en sådan tvärvetenskaplig och administrativt svårplacerad disciplin. Arkeologer använder både naturvetenskaplig och humanistisk teoribildning samt motsvarande metoder i sin forskning. Något som är synnerligen lämpligt att studera utifrån detta tvärvetenskapliga perspektiv är mat och matkultur. Mat är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska överleva. Vilken mat vi överlever av bestäms av en mängd naturliga, fysiologiska och medicinska förutsättningar. Men mat och matkultur omfattas samtidigt av en mängd kulturella regler och tabun som ibland är kontraproduktiva i relation till dessa fysiologiska och medicinska förutsättningar. Det är bland annat då som humanistisk forskning har betydelse för den naturvetenskapliga forskningen. Man kan helt enkelt inte förstå vissa medicinska hälsoproblem relaterade till mat om man inte också tar existentiella frågor i beaktande. Hur skulle vi till exempel kunna behandla och förstå sjukdomar som anorexia nervosa eller bulimia nervosa om vi inte förstod matens symboliska värden och koppling till den egna kroppsuppfattningen?

Att det finns en stark koppling mellan mat och kultur är för de flesta uppenbart, på samma sätt som det är uppenbart att det krävs en viss kunskap eller introduktion till andra kulturers mat för att vi helt och fullt ska kunna uppskatta den. Men trots vår förståelse för en kulturell mångfald i matvanor finns det hos många en strävan efter något de tror är en ursprunglig kost - en kost fri från kultur som vi som naturvarelser skulle vara anpassade till, en stenålderskost. Denna stenålderskost har definierats som en kost vi levde av innan vi började domesticera djur och växter. Den ska alltså bestå av vilda djur och vilda växter. Om vi bara levde enligt denna diet så skulle alla våra vällevnadsproblem lösas. Vad man då helt har glömt bort är att vi inte enbart är naturvarelser utan i allra högsta grad också kulturvarelser, vi kan inte separera den ena delen från den andra. Också här kan vi humanistiska matforskare bidra till en förståelse för att kulturella skillnader i mattraditioner återfinns redan under stenåldern.

DNA - EN LEDTRÅD TILL KULTURELLA SKILLNADER

Vår favoritvilde neandertalmänniskan tillhörande "de andra", det vill säga de som inte är vi - anatomiskt modern människa, kan ge oss ledtrådar om kulturell utveckling. När det gäller mathållning hos neandertalmänniskan så vet vi dock inte så hemskt mycket mer än att de var storviltsjägare och att det som verkar ha skilt dem från den samtida anatomiskt moderna människan avseende diet kan ha varit utnyttjandet av marina resurser och sötvattensfisk.

Vad som annars brukar diskuteras när det gäller "vi och de" är huruvida det finns genetiska spår av neandertalare i oss, alternativt varför det inte finns några neandertalare kvar. Något som alltid lyfts fram är neandertalmänniskans eventuella förmåga till kultur, kulturell ackumulation och kulturell transmission. Det intressanta här är om det fanns en skillnad i förmåga till kulturell transmission som medförde att det är den anatomiskt moderna människan och inte neandertalmänniskan som idag befolkar hela jordklotet.

Utifrån vad vi vet i dag verkar det som att det är de stora kulturella skillnaderna mellan de två som resulterat i att det bara är den anatomiskt moderna människan som överlevt. En tidig indikation på en sådan skillnad är huruvida neandertalmänniskan hade samma förmåga till abstraktion som den anatomiskt moderna människan och om de kunde producera avbildningar likt dem vi ser i grottkonsten. Kanske kommer de genetiska skillnader som nu är på väg att uppdagas av bland annat den svenske forskaren Svante Pääbo, att ge oss ledtrådar om skillnader i förmågan i att uttrycka kultur, kulturell ackumulation och kulturell transmission. Den ena av de två forskargrupper som nyligen i tidskrifterna Science och Nature publicerat de första DNA-sekvenserna av kärn-DNA från neandertalmänniska, har också deklarerat att man tänker satsa på att sekvensera den så kallade FOXP2 genen, som hos den anatomiskt moderna människan är kopplad till tal och språk och som skiljer sig från motsvarande gen hos schimpans. Frågan som kommer att besvaras med den typen av analys är alltså om neandertalmänniskan hade förmåga till kulturell transmission via talet. Att neandertalmänniskan hade kultur råder det inget tvivel om, det vet vi genom de föremål som de associeras med och som gett namn åt en egen arkeologisk kultur - Mousterienkulturen.

RIV GRÄNSERNA

Man kan alltså inte särskilja naturvetenskap och humaniora när man ska studera människans evolution varken i själva studieobjektet, teoribildningen eller i valet av analysmetoder. Det finns flera konkreta exempel inom arkeologi där humaniora har bidragit till att utveckla naturvetenskapen. Det mest anmärkningsvärda är kanske hur gruppen kring Willard Libby, nobelpristagare i kemi 1960, med hjälp av typologiskt daterade arkeologiska träartefakter från två egyptiska gravar - Zoser i Sakkara och Sneferu i Meydum - slutgiltigt kunde konstatera att14Char en specifik halveringstid och att den därmed kunde användas för datering av organiskt material.

I Sverige har arkeologiska undersökningar av strandnära boplatser från stenåldern varit starkt bidragande till förståelsen av Östersjöns utveckling och hur landhöjningsprocessen har sett ut. Ett annat arkeologiskt bidrag är kunskap kring det som antagits vara naturliga fysiologiska anpassningar i kroppsstorlek till olika miljöer för idag levande naturfolk, till exempel Khoisan i Sydafrika. Där har man tidigare tolkat kroppsstorleken som en anpassning till livet i Kalahari. I själva verket visar arkeologiska utgrävningar att samma kroppsstorlek förekommit inom ett relativt stort geografiskt område i södra Afrika men framför allt längs kusten, det vill säga i en helt annan miljö än Kalahari.

De demografiska historiska databaserna, unika för Sverige, är en guldgruva för den medicinska forskningen i jakt på genetiskt överförda sjukdomar. Man ska dock inte förledas att tro att bara för att dessa data finns registrerade i en databas så kan vem som helst använda dem utan ett källkritiskt synsätt på ett historiskt källmaterial. Här krävs samarbete mellan historiker och medicinare med tvärvetenskaplig kompetens.

Vad jag vill visa med mina arkeologiska exempel är att gränsöverskridande forskning kan leda så mycket längre. Det finns alltså inget värde i att upprätthålla en skarp gräns mellan humaniora och naturvetenskap. Vi kommer inte heller att kunna lösa klimatproblemen, miljöförstöringen eller kunna verka för en hållbar utveckling om vi inte har en historisk förståelse för vad kulturen har haft för betydelse för människans utveckling. Utan humanistisk forskning kommer vi inte att kunna påverka och förända kulturella mönster som i slutänden påverkar vår naturmiljö.

Riv de konstlade gränserna mellan fakulteterna så behöver vi inte diskutera i termer som "humanioras betydelse för naturvetenskapen" eller vice versa. Vi behöver alla varandra.

Sidansvarig:

Jesper Wadensjö

Senast uppdaterad: 2007-01-10

Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se

Skriv ut

Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979

Sök i Tvärsnitt!

Kerstin Lidén