Debatt:

Var den svenska pressen verkligen likgiltig?

Ester Pollack är fil. dr i medie- och kommunikationsvetenskap och lektor vid Institutionen för journalistik, medier och konsumtion (JMK) vid Stockholms universitet. Inom ramen för forskningsprogrammet Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen har hon tillsammans med fil.dr Göran Leth studerat censur och självcensur samt hur pressen under åren 1933 till 1946 skildrade judarnas öde.

Birgitta Almgren är fil.dr och professor i tyska, verksam vid Södertörns högskola, Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning, CBEES. Sedan 1998 har hon varit engagerad i internationella nätverk och forskningsprojekt kring interkulturella processer Sverige-Tyskland i skuggan av nazismen och kalla kriget. För närvarande leder hon ett forskningsprojekt finansierat av Östersjöstiftelsen Kontakt och konflikt: Sverige-DDR. Retorik och politik kring Östersjön.

Gentemot henne stod Birgitta Almgren, professor och germanist vid Södertörns högskola. Hon ifrågasatte de ord och den kategorisering som Pollack utgått från i sin studie. Deras diskussion fortsätter här.

Birgitta Almgren

:

Det jag här främst skulle jag vilja diskutera med dig är hur du har kommit fram till de sökord och kategorier du utgår ifrån.

Du skriver att trots genomgång av alla år 1933 — 1946 har underlaget blivit magert. Men kan inte just sökorden ha något samband med det magra urvalet? Om man letar enstaka ord riskerar man att missa mycket. Hade det inte varit mer fruktbart att söka betydelsekomponenter som konceptualiserar orden — vad står faktiskt utan att dessa ord används? Annars kan exempelvis pronazister som Sven Hedin och Fredrik Böök falla utanför undersökningen.

Ett problem är också valet av orden antisemitism och Förintelse eftersom dessa ord blev vanliga först efter andra världskrigets slut. Orden antisemitisk och antisemitism fick inte användas i Nazityskland eftersom politiken riktade sig mot judarna, inte mot araberna. Varje dag utfärdade Propagandaministeriet i Berlin pressanvisningar. I ett påbud från den 22 augusti 1935 proklamerades i stället ordet antijudisk. (Presseanweisung nr 1578, Bundesarchiv Koblenz). Eftersom svenska tidningar inte alltid hade korrespondenter i Tyskland utan övertog tyskt material kan man inte vänta sig att ordet antisemitism förekommer i större utsträckning. I stället talas det om arier, arisk härstamning.

Exempel: Lektorstjänsterna i tyska vid svenska universitet var ett ständigt tvisteämne. Tyska legationen i Stockholm skrev: "Outhärdligt att ha lektorer som inte representerar det nya Tyskland."  Legationen uppvaktade universitetskanslern Trygger och fick hjälp av den tysk-svenske professorn Hans von Euler Chelpin som gjorde klart för tyska legationen att de inte kunde argumentera med synpunkter om arisk härstamning mot svenska myndigheter. Ofta finns stränga anvisningar från naziministerierna till de utsända tyska lektorerna i Sverige att de måste ligga lågt med argument om judisk/arisk härstamning — i stället skulle de föra fram det tyska kulturarvet med Mozart, Beethoven, Goethe och Schiller.

Försöket att förbjuda ordet antisemitism lyckades inte helt. Det kan man se eftersom pressanvisningar och påbud återkom. Men den tyska pressen var ändå i stort sett lydig och därför kan man väl inte vänta sig att hitta ordet i någon större utsträckning i svenska tidningar.

Ordet Förintelse/Vernichtung var inte heller frekvent i Tyskland före krigsslutet även om ordet finns belagt. (I allmänna hotelser hände det att Hitler använde Vernichtung, som exempelvis den 30 januari 1939 inför tysk riksdag: "Förintelse kan bli resultat om internationella finansjudendomen störtar folken in i nytt världskrig.") I stället användes kodord och eufemistiska omskrivningar på byråkratspråk, byråkratiska orddimmor som exempelvis slutlig lösning, Endlösung som återkommer i Eichmanns protokoll från Wannseekonferensen den 20 januari 1942. I tyska tidningar talades det om lösning av judefrågan, utvandring och nyordning. Ordet förintelse fanns, men användes knappast när det gällde judiska grupper. Det var i stället begreppet för eutanasi = Vernichtung lebensunwerten Lebens. Före 1945 är det tämligen utsiktslöst att hitta ordet Förintelse i svenska tidningar. Hade det inte varit bättre att använda ett filter med betydelsekomponenter för att fånga in också kodorden och de förskönande omskrivningarna?
 

Ester Pollack:

Din fråga om sökord leder lätt tanken till ett datoriserat fulltextmaterial. De tre tidningar som studerats finns inte tillgängliga på det sättet. De existerar alla som mikrofilm på Kungliga Biblioteket. Det betyder att man får bläddra genom filmen (alltså tidningen), sida för sida.

Till att börja med har vi (två forskningsassistenter och jag själv) försökt ringa in vad som under dessa år överhuvudtaget skrivs om judar och "det judiska", oavsett genrer och kontexter. Vi har systematiskt gått igenom alla tidningsnummer i sin helhet var sjätte dag och alla förstasidor var tredje dag. Alla tidningssidor, också annonser, sporten och familjesidor med dödsannonser har ingått i vår studie. Vår uppgift var att leta så brett som möjligt, inte att snävt söka ord. Utgångspunkten har varit att fånga allt som vi misstänker kan röra något judiskt, så var vi exempelvis uppmärksamma på judiska familjenamn, firmanamn och så vidare. Vi har förtecknat samtliga texter där minsta tveksamhet rått, och bland annat fått ett tämligen stort urval texter som behandlar "flyktingar" och "flyktingfrågan" som rimligen handlar om judar men där ordet aldrig nämns. Dessa texter blir föremål för en särskild analys.

Ordet jude, med alla tänkbara avledningar och sammansättningar, orden antisemitism samt Förintelse har fungerat som ledord för att finna texter. Och att det skulle vara utsiktslöst att hitta ordet Förintelse i svensk press före 1945 stämmer inte. Såväl ordet Förintelse som utrotning förekommer, här exempel på det senare: "Något medel borde kunna finnas för att avhålla tyskarna från utrotandet av hela folkgrupper" (DN, 12/9 1942, s. 6, citerar Manchester Guardian).

Du utgår också från att det tyska påbudet om ordet antisemitism som icke-ord i Tyskland skulle resultera i att det inte existerar i svensk press. Den typen av enkel anpassningsteori håller inte. Tyskarna övervakade svenska medier systematiskt och protesterade kraftigt mot allt innehåll som de menade skadade Tysklands sak — exempelvis antydningar om förföljelser av olika icke önskvärda grupper — och i vissa lägen tycks följsamheten ha varit stor. Men det är fel att utgå från att det tyska propagandaministeriets påbud för tyska mediers räkning också gällde i Sverige. Ordet antisemitism är frekvent förekommande under såväl 1930-tal som 1940-tal. Det gäller för de perioder när tidningarna tillåter sig att skriva om den nazistiska politikens konsekvenser. Under de första åren av 1940-talet är ju tystnaden kring just den här sidan av kriget det mest påfallande.

Återger några rubrikexempel (att ordet också får rubrikplats säger kanhända något om dess förekomst): "Antisemitism vid de polska universiteten" (DN 6/3 1934, s. 9), "Antisemitismen får verkningar i Norge" (GHT, 18/9 1935, s. 8), "Antisemitisk hets straffas i Danmark" (DN, 18/5 1942 s. 7).

Birgitta Almgren:

Du skriver i Tvärsnitt 3:07 att du använder Göran Leths kategoriindelning Protest, Likgiltighet och Anpassning. "Den största gruppen kan troligen infogas i kategorin Anpassning." Nu har jag förstått att detta är ett skrivfel och att det ska stå Likgiltighet. Men inte heller detta är väl rätt ord? Skulle inte återhållsamhet och aktiv restriktivitet bättre beskriva pressen efter krigsutbrottet? Det är en lång period du undersökt och skillnaderna mellan de olika skedena måste ju uppmärksammas. Tidpunkten när artiklarna skrevs är betydelsefull. Sedan måste man ta i beaktande att tonen i dåtidens diskurser var helt annorlunda, tidsstilen var mer återhållsam. Det är lätt att läsa förbi yttranden som i den tidens offentlighet upplevdes som skarpa.

Och hur har du kommit fram till att karaktärisera DN som likgiltig? Mot en bakgrund av alla indragningar i Tyskland på grund av icke önskvärd rapportering (exempelvis 19 gånger under första halvåret 1936) och sedan, efter krigsutbrottet, alla interna strider bakom kulisserna om tidningens hållning? Hur tidningen exempelvis skulle hantera nazisternas smutskastning av Bonnier-ägarna — som av propagandaministeriet i Tyskland kallades ökända judeklicken — var ju ett svårt problem. Är likgiltig rätta ordet? Redan den 30 mars.1933 skrev DN: "Judeförföljelserna har börjat." Kontinuerligt rapporterades sedan om repressionen och om alla förbud som drabbade judarna i Tyskland. Skulle man inte i stället använda en annan kategoriindelning? Jag tror att det är just etiketteringen som blir vilseledande.
 

Ester Pollack:

Kategoriindelningen bygger för övrigt på Göran Leths studie av Kristallnatten i svensk press och är, som alla kategoriindelningar, en förenkling och en generalisering. Men du har en poäng när du påpekar att utvecklingen över tid kanhända kräver förändrade beteckningar. Det är möjligt att det går att hitta en finare indelning som tar sådan hänsyn.

Jag vill dock uppehålla mig något vid kategorin likgiltighet. Ordet anger konsekvensen av den självcensur som innebar att den nazistiska brutaliteten mot förföljda judar och andra förtegs. Självklart är skälen till tystnaden, skälen till att DN blir så mycket av samlingsregeringens språkrör, komplicerade. Men oavsett motiv, oavsett inre oenighet, så blir det praktiska resultatet i spalterna just likgiltighet. Förföljelserna blir inte behandlade.

Detta gäller stora delar av den svenska pressen vid denna tid och är en del av historien som vi förtigit. Det finns ett otal studier av perioden och tidningarna som överhuvudtaget inte ställer frågan om huruvida den nazistiska förintelsepolitiken berörs. Mycket av pressens rapportering under kriget handlar om utrikespolitik, om styrkeförhållanden, om Tysklands ockupationer, om militära strategier. De tidningar som ingår i kategorin Protest — såsom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning — beskriver också slaget mot judarna, mot romerna, mot de homosexuella. Men dessa tidningar utgjorde en liten minoritet av pressen.
 

Birgitta Almgren

:

Ester Pollack:

Dock undrar jag vad du menar när du skriver att vi kommer till helt olika resultat? Till att börja med har Torbacke och Hadenius haft helt andra frågor i fokus för sina studier. De undersöker ju inte vad som skrivs om judeförföljelserna. Men de beskrivningar av DN:s utveckling som ges, menar jag snarast bekräftar mina resultat. DN blir, inte minst till följd av att chefredaktören Sten Dehlgren också är ordförande i pressens organ för självcensur, Pressnämnden, tätt lierad med statsmakten. Konflikter mellan ägarfamiljen Bonnier och DN:s redaktionella ledning handlade om oenighet kring den rollen och de politiska ställningstaganden som stödet till samlingsregeringen innebar.

Torbacke undersöker också bland annat hur många ledare DN:s kontroversielle utrikesredaktör Johannes Wickman skrev under krigsåren, 1939 till 1945. Chefredaktör Dehlgren övervakade och censurerade Johannes Wickman då denne var alltför öppet kritisk mot Tyskland. Och Torbackes resultat är intressant: "Kurvan talar sitt tydliga språk. Under krigets intensivaste skede skrev Dagens Nyheters utrikesredaktör som minst på ledarplats." (Torbacke, 1972, band II, s. 293). Åren som avses är 1941 och 1942. Också mitt material beskriver just den tystnadens kurva.
 

Birgitta Almgren:

Men en sista fråga: I mina analyser av interkulturella processer Sverige-Nazityskland och sedan Sverige-DDR har jag ständigt stött på olika metoder att skriva mellan raderna, under hot om censur: satir, motbilder, polyfoni och citat utan kommentar. Ser du liknande tekniker i de dagstidningar du undersökt?

Ester Pollack:

Mitt projekt rymmer flera studier. Det du efterfrågar av andra typer av innehållsanalyser, retoriska, lingvistiska närläsningar, ligger närmare min andra undersökning som görs med en kombination av diskursanalys och "framing" (analys av tolkningsramar) — men den studien och alla dess resultat får jag återkomma till i en andra artikel.

En textversion av Ester Pollacks föredrag finns i Tvärsnitt nr 3 2007.