Förhindra föroreningar fordrar helhetstänkande

I naturen utgör vatten ett utmärkt lösningsmedel. Vatten löser upp och för med sig olika ämnen. Från regn genom mark, grundvatten, vattendrag, sjöar och våtmarker förs olika ämnen ut till kust och hav. När dessa ämnen förekommer i alltför stora mängder och koncentrationer bildar de föroreningar. Många aktiviteter som vi människor står bakom resulterar i att vatten förorenas. Jordbruksgödsel, bekämpningsmedel, vägsalt, avloppsvatten, dagvatten, gruvavfall, etc. innehåller närsalter, tungmetaller och en stor mängd olika organiska ämnen. När dessa läcker ut övergöder och förorenar de vattnet nedströms. Till bilden hör också överuttagen av grundvatten; de resulterar i stora sänkningar av grundvattennivåer världen över. Sänkningarna leder i sin tur till att saltvatten tränger in i och förorenar kustområdenas grundvatten.

När föroreningarna försämrar vattenkvaliteten försämras möjligheterna för människor och andra organismer att tillfredsställa sina vattenbehov. Även vårt utbyte av ekosystemen försämras. Att vända denna trend är en nödvändighet. Utvecklingen måste gå mot bättre hushållning och rimligare prissättning av vatten. Vattenanvändarna måste ta ansvar för den vattenkvalitetsförsämring som de orsakar och betala kostnaderna för sin vattenpåverkan. Ett steg i denna riktning är EU:s nya ramdirektiv för vatten. Direktivet tydliggör viktiga frågor och utmaningar för forskningen.

Vattenförvaltning kräver samverkan

I linje med kraven i EU:s ramdirektiv har fem vattendistrikt med fem tillhörande nya vattenmyndigheter nu bildats i Sverige. Varje distrikt omfattar flera närliggande avrinningsområden, och distrikten utgör tillrinningsområden till var sin del av Östersjön. Det här har lett till omfattande förändringar av vattenförvaltningen. Hittills har denna skötts självständigt inom varje kommun. Kraven i EU:s ramdirektiv gör att flera olika kommuner och län nu i stället måste samverka och förhandla med varandra över de vanliga politiska och administrativa systemgränserna för att förvalta de gemensamma vattenresurserna inom ett vattendistrikt. Motsvarande förändringar måste vattenförvaltningen i alla EU:s medlemsstater genomgå.

Experter på sitt lilla fält

Nu utmanas den traditionella vetenskapliga förståelsen och beskrivningen av hur vattenströmning och vattenburen spridning av föroreningar egentligen fungerar. Nya forskningsresultat lyfter tillsammans fram mark- och grundvattensystemets viktiga roll i den totala spridningen av föroreningar genom och från avrinningsområden. Ett exempel är forskning som visar att även om vi skulle lyckas stabilisera kväveutsläppen från källorna på land på dagens nivå, skulle den totala spridningen av kväve från Norrströms avrinningsområde till Östersjökusten fortsätta att öka betydligt under lång tid framöver. Anledningen är att en stor del av det kväve som fram till nu släppts ut från källorna på land fortfarande finns kvar längs de långsamma spridningsvägarna i mark, grundvatten och sediment och fortsätter att spridas vidare med det långsamt strömmande grundvattnet ut till vattendrag, sjöar och kustvatten.

Fram till nyligen har spridningen av föroreningar till områden och vattenmiljöer som ligger nedströms ansetts ske huvudsakligen via floder och vattendrag. Grundvattnets bidrag till denna belastning, och den fördröjning och spridning i tiden som bidraget innebär för belastningen, har hanterats som försumbar. Nya resultat som framkommit om ackumulerat kväve kullkastar denna tes. Andra nya forskningsresultat, som behandlar olika närsalter och föroreningar, pekar i samma riktning. Tillsammans utmanar resultaten etablerade föreställningar om att mark- och grundvattenföroreningar endast är lokala problem, som i stort håller sig kvar i sina begränsade mark- och grundvattenmiljöer.

Många obesvarade frågor

Svaren på de här frågorna har avgörande betydelse för vår förståelse av hur olika vattenföroreningar ombildas, bryts ned och/eller ackumuleras och återmobiliseras längs alla spridningsvägar i ett avrinningsområde — från olika föroreningskällor till grund- och ytvattentäkter, vattendrag, sjöar, kuster och hav. Den förståelsen är i sin tur avgörande för vår förmåga att förstå och förutsäga vilka miljöåtgärder som verkligen kommer att kunna skydda eller återställa bra kvalitet i dessa vattenmiljöer. Såväl praktiskt — genom EU:s ramdirektiv för vatten — som vetenskapligt ökar nu alltså kraven på att överge den tidigare fragmenteringen och kvantitativt länka ihop de olika delarna av vattnets kretslopp, speciellt den på land, eftersom den omfattar de flesta mänskliga källor till vattenförorening hela vägen ut till kusterna.

Bygg politiska beslut på forskning

Politiker och beslutsfattare på olika nivåer måste kontinuerligt fatta viktiga miljöbeslut. I alla dessa beslutsprocesser kan de inte invänta den relativt långsamma forskningsutvecklingen. Men det är under alla förhållanden viktigt att besluten fattas med fullt medvetande om de osäkerhetsfaktorer som finns. Till en betydande del beror osäkerheten på att det fortfarande finns obesvarade frågor och kunskapsluckor i vår förståelse av orsak och verkan när det gäller hur föroreningar sprids över stora områden och under lång tid. Många komponenter samverkar. Det handlar om hur nya och gamla föroreningskällor utvecklas via vattnets olika spridningsvägar i avrinningsområden, till olika vattenmiljöer nedströms, över ett stort intervall av olika länkade rums- och tidsskalor.

Aktuella forskningsresultat som utmanar den traditionella bilden av vilka processer inom detta intervall som dominerar spridningen kan få stora praktiska konsekvenser för vilka miljöstrategier och kombinationer av miljöskyddande och återställande åtgärder som är meningsfulla och effektiva.

På längre sikt kan osäkerheterna minskas betydligt genom forskning, men under tiden bör man utgå ifrån att varje enskild förutsägelse om hur föroreningar sprids och vilka åtgärder som krävs för att förbättra vattenkvaliteten är behäftad med osäkerhet. Både de dataunderlag och de modeller som tolkar tillgängliga data och som förutsägelserna grundar sig på, är bristfälliga. Därför måste viktiga beslut om åtgärder för vattenkvaliteten fattas på grundval av flera olika modeller, tolkningar och förutsägelser av hur storskaliga orsakssamband kan fungera när det gäller spridningen av föroreningar. Såväl modellerna, tolkningarna och förutsägelserna, som de dataunderlag dessa baserar sig på, måste vidare utsättas och hålla för oberoende vetenskaplig granskning.

För klimatproblematiken är det numer allmänt accepterat att vetenskaplig analys på hög internationell nivå måste ligga till grund för viktiga beslut om framtiden. Detta har hittills inte gällt för vattenkvalitetsproblem. Här kan nu en förändring vara på väg. De stora svårigheterna att åtgärda problemen med vattenkvalitet — till exempel i Östersjön — och de nya internationella krav som ställs på att hantera även dessa problem seriöst — till exempel i EU:s ramdirektiv för vatten — talar för detta.