Schimpansernas hämnd

— hur hiv spreds till 70 miljoner människor

Sedan 1984 har han varit en av strategerna bakom den globala kampen mot hiv. I denna egenskap har han bland annat varit ordförande i Globala aids-kommissionen och generalsekreterare för International AIDS Society. Sedan 2003 är Lars Olof Kallings FN:s generalsekreterares sändebud i Östeuropa och Centralasien. År 2005 gav han ut boken Den yttersta plågan, som handlar om aids-epedemin.

Här finns beskrivningar av hur en farsot sprids från djur till människa, av hur mödrar smittar sina barn vid förlossning och av hur politiska förändringar öppnar vägen för smittspridning.

Men historien om hiv handlar också om spridning av myter — och om hur en effektiv spridning och utnyttjande av forskningsresultat lett till snabba vetenskapliga framsteg för att påvisa virus, förebygga smittspridning och behandla infektionssjukdomen.

Det faktum att sjukdomen först beskrevs från den rika och medietäta amerikanska västkusten med sina sjukvårds- och forskningsresurser fick signifikant betydelse både för bilden av aids och för de snabba vetenskapliga framstegen. Då som nu uppfattas aids i många delar av världen som utslag av en västlig dekadent livsstil förknippad med homosexualitet, injektionsmissbruk och prostitution vilket lett till avståndstagande och diskriminering. När det blev uppenbart att det redan fanns en omfattande heterosexuellt spridd aids-epidemi bland befolkningen i Afrika värjde sig afrikanska ledare mot att förknippas med "San Francisco-febern". Det var också till en början svårt att urskilja aids bland andra tropiska sjukdomar och svälttillstånd i Afrika.

Att hiv/aids uppträdde bland homosexuella i USA har sin bakgrund i den homosexuella frigörelsen under 1970-talet. I San Francisco och Los Angeles utvecklades den så kallade bastukulturen. Den gav de epidemiologiska förutsättningarna för spridningen av hiv. Via nätverk spreds hiv sedan till den amerikanska östkusten, Europa och Australien.
Men sexuellt nätverksbyggande håller sig som regel inom bestämda kretsar, och spridningen bland homosexuella torde inte ha haft någon avgörande betydelse för världsepidemin, som domineras av överföring mellan heterosexuella och injektionsmissbrukare.

Injektionsmissbruket en brygga

Överföring av virus via injektion är mångfaldigt effektivare än sexuell överföring, varför epidemier bland injektionsmissbrukare är explosiva och snabbt kan omfatta upp till 90 procent av en missbrukande befolkning på en ort. Smittade missbrukare sprider också hiv sexuellt.

Injektionsmissbruket i världen är mycket omfattande. Enbart i Ryssland beräknas det finnas en miljon missbrukare. Från början etablerades injektionsmissbruket i industriländerna. Alltefter som tiden gått har missbruket, och därmed hiv, brett ut sig också till de fattigare produktionsländerna med angränsande områden, exempelvis Afghanistan, Thailand, norra Indien, sydvästra Kina, Burma, Nepal och Vietnam. Även till transitländer som centralasiatiska republiker och till kurirländer som Nigeria har missbruket spritt sig. I dessa länder kan ett enkelt metallrör och en plastpåse användas i stället för spruta.

Injektionsmissbruket utgör en brygga till allmän befolkning, från smittade manliga missbrukare till kvinnliga sexualpartners och från dem vidare till nyfödda barn.

Smittat blod i läkemedel

Olyckligtvis fanns det i början av 1980-talet en stor handel av blod från Haiti, en inkomstkälla för dåvarande diktatorn "Baby Doc", och just Haiti hade en omfattande, tyst hiv-epidemi innan aids-epidemin blev känd.

Via sådana blodprodukter spreds hiv till Europa — bland annat till Sverige — och till exempel till Japan. I Sverige smittades ett hundratal blödarsjuka på så vis. I Frankrike smittades många trots myndigheternas vetskap — för att man ville göra slut på lagren av produkten. Stor skandal uppstod då detta blev känt, och det hela ledde sedermera till rättegångar med fällande domar och mångåriga fängelsestraff.

Numera hiv-testas det blod som används till koagulationsfaktorn. Produkterna värmebehandlas också för att inaktivera eventuellt kvarvarande virus. Men på senare år har en annorlunda blodskandal inträffat i Kina. Tiotusentals fattiga bönder har hiv-smittats genom att sälja sitt blod och få de röda blodkropparna tillbaka genom en bisarr procedur där allt blod först blandats och blodkropparna sedan separerats för återtransfusion — detta för att möjliggöra tätare blodgivningar. Den läkare som slog larm trakasseras nu av myndigheterna och de smittade har misshandlats för att skrämmas till tystnad.

Hiv har också spridits med injektioner till över 1 000 barn i Rumänien och till barn i Ryssland via dålig sjukhushygien.

Ursprunget kan ledas till 1930

Genom genetisk analys av virusstammar kan ursprunget till det virus som orsakar den nuvarande pandemin, hiv-1, ledas tillbaka till 1930. Människans hiv-1-virus är mycket likt det virus som finns hos viltlevande schimpanser i västra Ekvatorialafrika i Gabon och Kamerun kallat SIV cpx (Simian Immunodeficiency Virus). Analyserna gör sannolikt att artgränsen mellan människa och apa passerats i varje fall vid två tillfällen.

Ett med hiv-1 närbesläktat virus, hiv-2, ger också upphov till aids men först efter mycket lång tid och har inte samma spridningsförmåga som hiv-1. Hiv-2 uppträder framförallt i forna portugisiska kolonier som Guinea Bissau i Västafrika och fall har också påvisats i Moçambique och i Goa vid Indien. Hiv-2 är identiskt med ett ap-aids-virus som är vanligt bland lägre apor i Afrika. Genetiska analyser pekar på att detta virus passerat artgränsen mellan apa och människa fler gånger.

Apa jagas fortfarande för köttets skull och smitta från apa till människa kan ske i samband med skärsår vid jakt och styckning. Schimpanserna tycks i sin tur ha förvärvat viruset genom att jaga och äta lägre apor. Men smittade schimpanser utvecklar ingen sjukdom, kanske beroende på en anpassning under årtusendena.

Från isolerade byar i djungeln förmodas sedan hiv långsamt ha spridits med människor längs floder och andra transportvägar. Men i samband med avkolonialiseringen — som förde med sig gränshandel, omfattande migration till storstäder och nya transportvägar — exploderade smittspridningen. De största epidemierna uppträdde kring de stora sjöarna i Östafrika med koncentration av aids-fall i gränsområdena mellan Uganda och Tanzania under 1980-talets första år. De måste ha föregåtts av en tyst utsådd av virus under 1970-talet.

Ingen bot, inget vaccin

Hiv, däremot, integreras livslångt med våra cellers nukleinsyra. I genomsnitt dröjer det åtta till tio år från infektionstillfälle till sjukdomssymtom. Om infektionen inte behandlas är dödligheten 100-procentig inom ett år. Där ekonomiska resurser ställs till förfogande finns bromsmediciner att tillgå. Dessa kräver livslång daglig behandling och är krävande på grund av biverkningar. Numera händer det också allt oftare att ett virus är resistent mot bromsmedicinerna.

Det finns ingen botande behandling och inget vaccin i sikte. På varje individ som påbörjar behandling går sex nya infektioner. Därför vinner epidemin hela tiden mark med fyra miljoner nya infektioner och tre miljoner dödsfall varje år. Resursbehovet för att balansera epidemin beräknas till 40 — 60 miljarder US$ per år kring 2015. Hur det skulle vara möjligt att utrota hiv kan vi idag inte föreställa oss. Såvida inte helt revolutionerande vetenskapliga upptäckter öppnar nya vägar får vi ställa in oss på att leva med detta virus för överskådlig framtid.

Den globala spridningen illustreras av kartorna ovan. Tyngdpunkten av epidemin i Afrika har förflyttats till södra Afrika. I till exempel Botswana, Namibia och Swaziland är över 40 procent av de gravida kvinnorna hiv-infekterade. Motsvarande nivå är 30 procent i Sydafrika med över fem miljoner hiv-infekterade sydafrikaner och 1 000 personer som dör av aids varje dag.

De demografiska och socioekonomiska konsekvenserna blir katastrofala eftersom hiv selektivt drabbar de unga och starka i produktiv ålder. Medellivslängden rasar från över 65 år till 35 år i dessa länder. Fattigare länder med sämre kommunikationer och dragningskraft för arbetssökande klarar sig däremot bättre.

Asien nåddes av epidemin kring 1988 och forna Sovjetunionen inte förrän i slutet av 1990-talet. Epidemin är dynamisk och utvecklas fortfarande. I världen är cirka 50 procent av de hiv-smittade kvinnor, i Afrika 60 procent. Allteftersom andelen kvinnor ökar, ökar också antalet hiv-infekterade barn; 530 000 barn beräknas ha smittats under 2006 och 380 000 barn ha dött av aids under samma år. Antalet barn som blivit föräldralösa på grund av aids uppskattas till femton miljoner i världen.

Desinformation och myter sprids

Idén att hiv tillverkats av västländer har bitit sig fast och framfördes exempelvis av mottagaren av Nobels fredspris år 2004, Wangari Maathai från Kenya: "Hiv hade framställts av en ondsint vetenskapsman i Väst".  Så sent som den 26 september 2007 utnyttjades myten att hiv sprids i Afrika från väst av den katolske ärkebiskopen i Moçambique, Francisco Chimoio, som hävdade att kondomer tillverkade i Europa avsiktligen infekterats med hiv "för att döda afrikaner". Man kan förmoda att detta var ett försök att misskreditera användning av kondomer. En annan seglivad myt är att hiv spridits i Afrika genom vaccinationskampanjer, till exempel mot polio.

Största skadan har åstadkommits av en etablerad vetenskapsman — Peter Duesberg, professor i molekylärbiologi vid Stanford University och medlem av amerikanska vetenskapsakademin. Han hävdar att aids inte orsakas av hiv utan av livsstil och att symtomen i första hand beror på biverkningar av bromsmedicinerna. Teorin har anammats sedan år 2000 av Sydafrikas president Thabo Mbeki. Det har hindrat rationella åtgärder mot hiv i landet, som nu har det största antalet fall i världen. Teorin fortsätter att spridas via livlig Internet-kommunikation från en sekt i Kalifornien.

Spridning av kunskap

Eftersom aids är av allmänt intresse har nyhetsmedia betytt mycket. I mitten av 1980-talet genomfördes omfattande informationskampanjer i västvärlden. Men när en fruktad allmän epidemi inte drabbade industriländerna utbredde sig en bedräglig tystnad. Det har lett till att särskilt unga människor tror att faran är över. Dessutom har många förletts att tro att bromsmediciner kan bota infektionen och att hotet därför inte är så allvarligt.

I stora delar av världen hindras tyvärr kunskapsspridningen av tabubeläggning av sexualupplysning, motstånd mot kondomer, kvinnoförtryck och förnekande av att föräktenskapligt sex förekommer.

De väldiga internationella vetenskapliga aids-konferenserna med flera tiotusentals deltagare har fått stor betydelse för att väcka politikernas och allmänhetens medvetenhet och kunskap. De stora TV-bolagen bevakar konferenserna lika intensivt som stora sportevenemang och pressen rapporterar omfattande. En sådan konferens i Durban, Sydafrika, år 2000 ledde exempelvis till 16 000 artiklar världen över och en allmän medvetenhet om epidemins katastrofala omfattning. Debatterna om hiv/aids i FN:s generalförsamling och säkerhetsråd samt vid G8-mötena har också medfört uppmärksamhet.

Engagemanget för hiv/aids har bidragit till ökade resurser för att bekämpa även andra stora dödsorsaker i världen, som tuberkulos och malaria, samt stimulerat forskning till exempel om läkemedel mot virussjukdomar.