Selma Lagerlöf och kvinnans skräck för det gotiska rummet

Det fantastiska och irrationella

Romanens enorma popularitet gav den många efterföljare och en genre uppstod. Ordet gotisk kom därmed i litterära sammanhang att få en ny innebörd. Det handlade om skräck, ondska och vålnader, om det fantastiska och irrationella.

Den gotiska litteraturen skildrar hur hem- och familjeförhållanden kollapsar och sociala normer överträds. Hemmet blir en ond och skrämmande plats, och det gotiska slottet representerar detta perverterade hem. Slottet har sedermera kompletterats av andra miljöer, men dessa har dock behållit borgens typiska karaktärsdrag. Vid slutet av 1800-talet är den gotiska miljön framför andra den moderna storstaden och det samtida borgerliga hemmet. Borgens vindlande korridorer tranformeras till storstadens trånga, smutsiga gränder och den borgerliga hemmiljön är en variant av dess mörka fängelsehåla.

1890-talet brukar beskrivas som en renässans för det gotiska. Då föddes klassiker som Bram Stokers Dracula och R L Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde. Psykologins framväxt ger avtryck i den gotiska litteraturen från denna tid. Det skräckfyllda finns inom oss. Den vetenskapliga utvecklingen var en annan inspirationskälla. Den galne vetenskapsmannen tillåts utforska vad som händer om vetenskapen går över gränsen. Selma Lagerlöf är den svenska litteraturens främsta företrädare för denna renässans. 1891 debuterade hon med Gösta Berlings saga, en roman med många gotiska inslag, och hon fortsatte att relatera till genren genom hela författarskapet.

Spökhanden — inbillad eller ej

Den föräldralösa Ellen bor hos sina fastrar, två gamla ungmör. Lagerlöf beskriver deras hem som en klaustrofobisk och fängelselik miljö. Fastrarna, med det symboliska efternamnet Burman, är nervösa och besvärliga. De kontrollerar och begränsar Ellens liv. När hon vill fara bort i arbete får hon inte deras tillåtelse. Hon accepterar därför ett frieri från familjens doktor, som hon egentligen ogillar. Till skillnad från fastrarna lämnar han åtminstone hemmet ibland, vilket skulle ge henne lite eget utrymme.

Det sägs att en spökhand visar sig i ett rum i fastrarnas hus varje gång någon ljuger. Ellen bor i detta rum och hennes falska kärleksbetygelser lockar fram handen. Skräckslagen kallar hon på doktorn, återlämnar förlovningsringen och avslöjar sanningen: att hon velat gifta sig bara för att komma bort från fastrarna. Novellen slutar emellertid med att doktorn lyckas manipulera henne att återta ringen. Berättelsen utspelar sig under den natt när detta inträffar.

Som läkare representerar doktorn vetenskap och förnuft, och han förklarar det övernaturliga med hjälp av de senaste rönen inom psykiatrin: det rör sig om ett hjärnspöke, framkallat av fästmöns samvetskval. Men Lagerlöf låter detta förbli en spekulation. Huruvida spöket är verkligt eller inbillat avslöjas aldrig. Det enda läsaren såväl som doktorn har att förhålla sig till är Ellens egna ord. För att öka tvetydigheten låter Lagerlöf doktorn vackla i sin realistiska övertygelse. När han kommer in i Ellens rum börjar han fantisera om spöket som om det verkligen fanns. För ett ögonblick är han inte längre den rationelle vetenskapsmannen.

Utforskandet av gränser

När doktorn går över tröskeln till Ellens rum passerar han gränsen till det ovetbara. Det är inte längre uppenbart vad som är fantasi och vad som är verklighet. Men i första hand konfronteras han med ett annat gränsöverskridande. Det handlar om fästmön, som har passerat en gräns och blivit någon annan. När han får syn på henne blir han skräckslagen. Hon ser spöklik och vansinnig ut, likblek, med vitt uppspärrade ögon och ett förvridet uttryck i ansiktet.

Det Lagerlöf gestaltar är en gryende insikt hos Ellen, det doktorn ser är något annat. Spökfantasier avfärdar han snabbt, men fästmöns nya skepnad har han svårare att hantera. Han ville gifta sig för att få en undergiven hushållerska, men den galna och monstruösa kvinna som nu möter honom är långt ifrån någon husets ängel.

Det upplysta rummet

Det upplysta rummet i Spökhanden kan tolkas som en metafor för kvinnans upplysning. Detta återspeglas även i Ellens lysande ögon: "Det var skada på hennes vackra, ljusa ögon. De hade alltid hvilat på den hon tilltalat med ett sken så stilla som solens. De voro briljantare nu kanske. Men de hade en sådan där glans, som han egentligen alls ej frågade efter", tänker doktorn. När handen visar sig och belysningen flyttas in i rummet kommer Ellen till insikt om sin situation. På ett personligt och känslomässigt plan betyder detta att hon förstår att hon inte kan gifta sig med en man hon inte älskar. På ett generellt och intellektuellt plan innebär det en medvetenhet om kvinnans förutsättningar i det rådande samhällsklimatet.

Vid förra sekelskiftet var dikotomin ljus/mörker en vanlig metafor för manligt/kvinnligt i såväl skönlitteratur som kulturdebatt. Förstärkt av ljusmetaforiken framstår Lagerlöfs Ellen tydligt som ett hot mot den borgerliga ideologins könsrollsystem, där kvinnan skulle komplettera mannen. Mannen förknippades med kultur, handling och förnuft. Kvinnan förknippades med natur, omsorg och känsla. Hans plats var i samhället och yrkeslivet, hennes i hemmet.

Ellens förändring och insikt, förknippad med det metaforiskt manliga ljuset, rymmer ett möjligt uppror mot den här uppdelningen. Att doktorn bländas i det upplysta rummet och oroas över fästmöns blick är Lagerlöfs sätt att beskriva hur sekelskiftespatriarkatet uppfattade denna kvinnliga hotbild.

Den galna kvinnan

Foucault har beskrivit tendensen att betrakta kvinnan som hysterisk som en repressiv handling av dem som har makten. Men hysterin associeras inte bara med kvinnans underordning. Den kan också betraktas som ett sätt att få uppmärksamhet och utöva makt och kontroll över sin nära omgivning. Feministiska forskare har tolkat hysterin som en omedveten protest av dåtidens borgerliga kvinna mot det patriarkala samhällets förtryck.

Placerat i det sena 1800-talets kontext har begreppet hysteri alltså en särskild laddning som kan relateras till patriarkatets kontroll av kvinnan, men även kan forma en bild av kvinnan som rebell.

I Spökhanden kan hysterin också knytas till tolkningen av det övernaturliga. Egoism och lögnaktighet var egenskaper som ansågs förstärkas av sjukdomen, och om vi accepterar doktorns diagnos kan vi tolka Ellens övernaturliga upplevelse inte bara som en hallucination, utan även som en lögn, skapad av en intrigant och självisk, eller upprorisk kvinna. Men hysteri kunde även följa på en chock, vilket innebär att Ellen skulle kunna vara både hysterisk och sanningssägande. Inget talar för doktorns påstående att handens uppenbarelse är inbillad. Han tror att det är Ellens vidskeplighet som spökar, men faktum är att Ellen inte alls beskrivs som spökrädd.

Tydlig samhällskritik

Den gotiska intrigen fungerar väl för att i förtäckta ordalag skildra kvinnans låsta livssituation i ett patriarkalt samhälle, i synnerhet konflikter som rör könsroller, sexualitet och äktenskap.

På 1970-talet började den gotiska litteraturen uppmärksammas av feminismen och begreppet female gothic, gotisk litteratur skriven av kvinnor, myntades. Den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre har blivit en samlande symbol för det dolda upproret hos dessa kvinnliga författare. Flera bortglömda texter kom nu att erövra en plats i den litterära kanon. En sådan är den amerikanska författaren Charlotte Perkins Gilmans novell The Yellow Wallpaper (1892), som har mycket gemensamt med Spökhanden.

I båda novellerna uttrycker författarna sitt missnöje med kvinnans situation i det samtida samhället genom att anspela på den gotiska intrigen. Båda novellerna beskriver hur den kvinna som utmanar den rådande samhällsordningen döms till galenskap, och i båda är den manlige huvudpersonen dessutom inte bara make eller fästman, utan även läkare. Detta förstärker hans maktposition, samtidigt som det gör honom till en representant för novellens vetenskapliga diskurs. I båda texterna står också ett metaforiskt rum i centrum, ett rum som fängslar kvinnan och driver henne till vansinne. Två författare skriver vid samma tid två liknande texter, helt oberoende av varandra. Men till skillnad från The Yellow Wallpaper har Spökhanden förblivit en del av den glömda litteraturhistorien.