Teaterhistoriens scen, salong och samhälle

De tre illustrerade volymerna punktbelyser teaterhistoriens scener, redogör för viktiga förändringar av konstformen och sätter in den i sitt sociologiska sammanhang. Trots inneboende svårigheter att komma åt förstahandsupplevelsen av icke-samtida föreställningar har författarna ambitionen att skildra det möte mellan scen och salong som gör varje föreställning unik.

Humaniora har generellt sett inte lidit brist på syntetiserande historieskrivningar över de olika konstarterna. Omfattande verk om svensk musik-, konst-, film- och litteraturhistoria gavs ut under senare delen av förra seklet och in på 2000-talet. Men det som publicerades på teaterområdet var uppsatssamlingar, periodöversikter, "studentlitteratur" och memoariserande framställningar. Värdefulla i sig men utan ambitioner att skriva svensk teaters historia i stort — från äldsta tid till nutid.

När Vetenskapsrådet öppnade för en särskild programsatsning på området var förutsättningen att arbetet skulle utföras av ett stort forskarlag utan vare sig regionala eller ämnesmässiga särintressen på fältet och med plats också för forskande emeriti. Ett organisatoriskt förberedelsearbete under professor Eva Haettner Aurelius ordförandeskap resulterade i en omfattande ansökan. Där ställdes, efter olika turer, det forskarlag på benen som tänktes kunna garantera bredd och fördjupning i historieskrivningen och samtidigt en funktionell organisationsstruktur.

Tematiserad kronologi

Läsarna av Ny svensk teaterhistoria möter de olika uttrycksformerna i kronologiska block, men framställningen är samtidigt tematiskt organiserad i skilda perspektiv på teaterns konstnärer, dess samhälleliga funktioner och ekonomiska villkor. En sådan tematiserad kronologi är en förutsättning för varje historisk framställning som vill undvika att sjunka ner i oöverskådliga faktaredovisningar, där namn och årtal får dominera över tendenser och traditionsbrott.

Överblick och strängt urval

I vart och ett av de tre banden stannar vi upp vid ett 30-tal uppsättningar, föreställningar, evenemang och teaterhändelser som haft en verkningsgrad utöver det vanliga. De har helt enkelt utmärkt sig framför andra. Det kan gälla deras regikonst, skådespelarinsatser, scenografiska nytänkande, publika appell, genreöverskridningar, politiska betydelser eller utmaningar av skilda maktordningar i tiden.

Att med auktoritet göra de urvalen är att reflektera över kanonbildningar och historieskrivning som konstruktion — och att bäva vid tanken på allt det som inte kommit med, allt det som inte kan komma med av personer, byggnader, pjäser och (teater)politik.

Omfattningen av det som måste förbigås kan den bilda sig en uppfattning om som får veta att tillgängliga register över föreställningstitlar på Stockholms talteaterscener åren 1910 — 1970 anger över 5 000 verk. Merparten av dessa pjäser sattes upp på flera teatrar av mer än 1000 regissörer. Under perioden görs alltså långt över 10 000 föreställningar. Vi skriver om några av dem. Dessa några ägnar vi oss därför kärleksfullt eller åtminstone omsorgsfullt åt — och vi är beredda att med näbbar och klor försvara deras plats i historien, det vill säga "vår" svenska teaterhistoria!

Förgänglig konstform

Men det är också det förhållandet som gör det så lockande att försöka ge en föreställning om de föreställningar som (för)gått. För vår tid är det allmänna källäget hyggligt: Videoband från de senaste decennierna, ljudband och fotografier dessförinnan och illustrationer under 1800-talet. Därutöver finns tidningars och tidskrifters recensioner, skådespelares memoarer med deras vällustiga dröjande vid de egna karriärerna, teaterforskarnas systematiseringar av vad vi vet om ljus, rörelser, stereotypiserade scenuttryck och så vidare. Där är mycket att utgå från. Men det som finns av källor måste matchas mot representativiteten i det urval som lyfts fram. De stora institutionsteatrarnas relativt välfyllda arkiv kan lätt bli styrande för en framställning om helheten i teaterlivet. Det man schablonartat tänker på som den geografiska periferins teaterkonst förevigas som just perifer.

Allt detta betyder att det subjektiva elementet i varje teaterhistorieskrivning som vill vara något mer än en katalog är påfallande stort. Andra forskare skulle utifrån andra preferenser och andra källurval välja andra märkesföreställningar och uppmärksamma andra insatser. Gäller det samtidens teater har våra röst- och ansiktsarkiv från teaterföreställningar som vi har sett mycket olika omfång.

Mötet mellan scen och salong

När det gäller den samtida teatern är det förstås en god utgångspunkt för dess historieskrivare att de har sett den föreställning som de skriver om. Backar vi bara ett halvt sekel satt inte ens våra äldsta forskare i publiken. Men just för att teaterkonst är ett spel mellan två parter — scenens och salongens — har det likväl varit vår ambition att försöka komma åt den dimensionen. Till delar kan vi nå den genom att läsa recensioner, korrespondenser och studera bildmaterial med fokus på vad detta kan berätta om möten mellan ensemble och publik. Det är att försöka hålla kvar något av det som pågick efter det att ridån gått upp och före ridåfallet.

Svensk teater är utländsk

Svensk är denna teaterhistoria i den meningen att den skriver om sådant som skett på svenska scener. Men som alla tre volymerna visar är den svenska teatern i hög grad utländsk — utländska teatertrupper, gästspel av utländska artister, gästregi av nydanare, dramatik av klassikerna och så vidare.

Teaterintresserade i allmänhet

För att konkretisera något av det som här har beskrivits och deklarerats vill jag avslutningsvis citera ett stycke ur redaktörskollegan Sven Åke Heeds analys av Ingmar Bergmans uppsättning på Stora scenen på Malmö stadsteater 1957 av Misantropen — en av svensk 1900-talsteaters märkesföreställningar.

EXPERIMENT MED TEATERRUMMET
Uppsättningen av Misantropen är ett av de tydligaste exemplen på hur Bergman under sin tid i Malmö ständigt arbetar med teaterrummet för att inför varje uppsättning hitta den idealiska relationen mellan scen och salong. (...) Bergman berättar många år senare i Laterna Magica (1987) att han funnit att det på hela den Stora scenen på Malmö stadsteater bara fanns en liten yta på sex gånger fyra meter som var acceptabel som spelplats. På dessa tjugofyra kvadratmeter av Stora scenens cirka 800 placerades spelet i Misantropen med hjälp av en barockdekor som tydligt begränsade, men också koncentrerade spelet. En utbyggnad av scenen i salongen med ett par meter skapade en intim spelplats i det väldiga teaterrummet, som för denna uppsättning reducerats till B-storlek. (...) Henrik Sjögren har beskrivit föreställningens visuella inramning:

Ett vaxljussvagt sken svepte in åskådarrum och spelplats i utjämnande clairobscure. Allt var infattat i samma ram. Ingen ridå stängde blicken. Före spelets början kunde man göra sig hemmastadd i det välproportionerat sköna barockrummet, en elegant kombination av salong och terrass med parkutblick. Fonden kunde varit hämtad från ett herdestycke av Claude Lorrain.

Det framgår tydligt av denna beskrivning att man haft en vilja att överbrygga avståndet mellan scen och salong, genom att med hjälp av belysningseffekter, men också till exempel genom att ta bort ridån, skriva in båda i samma rum."

Scenen och salongen. Iscensättningen och rummet. Spelarna och publiken. De är där och det är genom dem som teaterföreställningen lever.