Krönika

Att forska i konst kräver ömsesidig respekt

— Male Künstler, rede nicht!

Artisten skulle helt enkelt måla, koncentrera sig på gestaltningen, inte "snacka sönder verket".

Universalgeniet Johann Wilhelm von Goethe drog sig varken för det ena eller andra. Han både gestaltade och pratade,  bestämde om gammalt och skapade nytt. Som geheimeråd i Weimar skötte han politiken — också den högre utbildningen — stiftade en egen färglära, hittade mellankäkbenet och höll på att föregripa Darwin.

Med Den unge Werthers lidanden (1774) förvred han huvudet på den läsande allmänheten. Alla grät med Werther, som enligt myten gav upphov till en självmordsepidemi. Det är inte sant, men han gav i alla fall upphov till en romanepidemi.

Goethe var akademiker, i egenskap av vetenskapligt skolad tänkare, men som konstnär var han en fri ande, förebådande romantiken. Under artonhundratalet skulle även konsten få sina akademiker, och efter modernismen blev "akademiker" ett skällsord. Man manade fram bilden av ängsliga kopiatörer som stod i vita ateljéer och hackade i marmor och målade batalj, allt under mästarens överinseende.

I dagens högre konstutbildning är detta mästare/lärjunge-förhållande i slutna ateljéer ständigt ifrågasatt. Många målare har för länge sedan slutat måla, de behöver inte ens kunna teckna. De snackar på heltid.

Kan det kallas konst? Javisst.

I detta postmoderna konstklimat bestämmer statsmakterna att även i Sverige ska de högre konstnärliga utbildningarna forskningsanpassas, och man ska "forska i konst".

Vad innebär det? Det skojiga är att ingen riktigt vet.

Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap har de senaste åren skakats av en vitaliserande debatt om vad som är forskningens essens, och om man över huvud taget kan forska i konst, till skillnad från att forska för konst eller om konst.

Denna strid är inte unik för Sverige, i hela världen grälar man som bäst om vad "konstnärlig forskning" egentligen innebär. Det är en disciplin som ännu trasslar med sina lindor. Traditionella akademiska vetenskapsteoretiker, filosofer och idéhistoriker behövs i den här debatten. Men i dessa postmoderna tider krävs det även en smula coolt bakåtblickande. Vad är sann vetenskap? Det var inte så länge sedan positivisterna rynkade på näsan åt humaniora i allmänhet, och krävde rättning i leden bland till exempel  hermeneutiker, strukturalister och psykoanalytiker.

Vad är sann konst? Faktum är att det rätta, det sanna och det sköna för länge sedan har flytt de akademiska ateljéerna, men kan skymtas i fragment där var och en vill se.

Bara en sak är klar — ska konstnärerna forska i konst måste det ske med respekt för den konstnärliga scenens autonomi. Vetenskapsvärlden kan aldrig bestämma vad forskning i konst ska vara, lika lite som konsten ska  bestämma spelreglerna för forskarsamhället.

Däremot har båda fälten allt att vinna på fortsatta, fria samtal. Att skyttegravskriget är avblåst kunde vi lättade och lyckliga konstatera på det möte ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap hade i oktober.

Nu är allt möjligt!