Den kvinnliga terroristen — anomali, offer eller feminist?

Trots kvinnors aktiva deltagande i väpnade strider har kvinnans roll sällan inkluderats i traditionella analyser av krig och politiskt våld, utom när det gäller "kvinnor-och-barn" som förolyckade eller offer (Elshtain, 1995). Insatser för att sätta kvinnans roll i fokus är idag framträdande inom både politiska och akademiska kretsar. FN-resolutionen 1325 har varit ovärderlig när det gäller att belysa kvinnors utsatta situation under krig och deras roll i fredsbevarandet.

Psykologen Cindy Ness förklarar att även om kvinnor har varit aktiva i militära terroristorganisationer i modern historia, var det inte förrän kvinnliga självmordsbombare användes i länder med koppling till västerländska nationella intressen och mer rutinmässigt av islamitiska terroristgrupper på 1980-talet, som fokus riktades mot företeelsen (Ness, 2008:3).

Stereotypa genusuppfattningar

Kvinnor som dödar, särskilt genom självmordsbombningar, framställs i både media och i den akademiska världen som avvikelser, vilka kräver genusspecifika förklaringar. Varför? Förklaringen hittar vi i den gängse uppfattningen om vad som är manligt respektive kvinnligt och relationen till krig och politiskt våld, så som det beskrivs i till exempel nationalistisk retorik, krigsfilmer, sagor och spel. Där framställs männen som organisatörer av det heterosexuella, manliga medborgargardet som försvarar "fosterlandet" och de fredliga och aktningsvärda kvinnorna och barnen från faror utifrån.

Terroristhandlingar förklaras med samma stereotyp. För det första förknippas kvinnor med fred och omvårdnad, medan männen förknippas med krig och våld. För det andra är kvinnor (och det "kvinnliga") hänvisade den privata sfären, medan den offentliga, politiska sfären anses tillhöra männen (och det "manliga"). För det tredje anses kvinnor ha ett medfött behov av beskydd, medan männen ses som beskyddare av både kvinnorna och landet. Dessutom brukar fienden stereotypt karakteriseras som "feminina" och därmed som mindre värda.

Följaktligen är militarisering och stridande beroende av att män och kvinnor är, agerar, identifierar och till och med tänker som "män" respektive "kvinnor".  Om män inte är "män" och kvinnor inte är "kvinnor" kan den logiska grund som vi mobiliserar för, och som får krig och politiska våldsamheter att verka begripliga, rämna.

Offer eller ikon?

Kvinnliga terrorister framställs som fundamentalt vilseledda och avvikande, både från den "normala" rollen som kvinna och från de vanliga förväntningar vi har på terrorister generellt.
I motsats till hur manliga terrorister bemöts, skapar västerländsk media en sensation kring den kvinnliga terroristen och fokuserar på hennes personliga framträdande och hennes privata motiv för att engagera sig i terrorism. I dessa motiv framställs inte hennes ideologiska eller politiska övertygelse som något av vikt. Historier om den avvikande kvinnliga mördaren väcker både intresse och empati. "Den kvinnliga terroristen" framställs som ett kärleksoffer, ett offer för yttre omständigheter, (sexistiskt) socialt utanförskap eller med personliga trauman och till och med sinnessjukdom. 

Statsvetaren och skribenten Brigitte L. Nacos förklarar hur ramarna som ges av media återger stereotypa uppfattningar av kvinnor som klart känns igen i dem som används för att karaktärisera kvinnor inom politiken i allmänhet. Hon skisserar fem sådana ramar:
ramen för fysiskt framträdande, familjebandsramen, terrorist-på-grund-av-kärleken-ramen, kvinnlig frigörelse/jämställdhetsramen ("tuffare-än-mannen") och en ram som inte återspeglas av kvinnor i politiken;  uttråkad, naiv och ingen-förankring-i-verkligheten-ramen.

Juridikprofessorn Samuel Issacharoff visar även han hur olika media använder distinkta ramar i relation till etniska, rasmässiga eller religiösa stereotyper. Han klargör detta genom att visa på olikheter i hur arabisk (mestadels palestinsk) och israelisk media, framställer Wafa Idris, den första palestinska kvinnliga självmordsbombaren (2002). I israelisk media framställs Idris som ett stackars offer för det sexistiska, bakåtsträvande palestinska samhället, medan hon, i till exempel egyptisk media, framställs som en "vacker Mona Lisa" och i al-Quds, publicerad i London, som den som återbördade hedern åt den palestinska kvinnan (Issacharoff, 2006). Kort sagt, i de flesta medieframställningar översållas historierna om unga kvinnors liv och belägenhet med förklarande faktorer som i slutänden förvägrar henne politisk makt och fördunklar organisationen och dess mål, liksom de politiska och ideologiska orsakerna till hennes agerande.  

Kvinnliga terrorister — ett symboliskt budskap

På grund av de stereotypa uppfattningarna om vad en kvinna är och vad hon borde vara, väcker hon mindre misstänksamhet än en man. Kvinnor inbjuder inte till samma detaljgranskning vid tullstationer eller när det gäller att söka visum. Thenmozhi Rajaratnams (Tamilska tigrarna, LTTE) förklädnad som gravid vid den självmordsbombning som dödade Indiens premiärminister Rajiv Gandhi 1991, är ett utmärkt exempel på denna taktik.

Användandet av kvinnliga självmordsbombare garanterar också maximal mediebevakning. Kvinnorna ger ett kraftfullt symbolisk budskap både internt och externt, vilket minskar klyftan mellan offer och förövare och underlättar för organisationen att nå sina mål. Kvinnor är inte enligt gängse föreställning blodtörstiga, irrationella och vansinniga odjur — de skapar och beskyddar livet. Internt talar kvinnors inblandning i militanta organisationer för ett berättigande av organisationen. Externt blir de symboler av yttersta förtvivlan vilket ökar sympatin.

Varför blir kvinnor självmordsbombare?

Trots att antalet kvinnliga terrorister ökar, liksom forskningen om dem, ses kvinnors engagemang inom terrorismen fortfarande främst som en anomali (Ness, 2008:2; Schweitzer, 2006). Studierna fokuserar generellt på den privata drivkraften bakom kvinnors engagemang i terroristaktiviteter, liksom på de kulturella omständigheter som snärjt henne. Angivna orsaker kan vara: personligt lidande (t.ex. skilsmässa, graviditet utanför äktenskapet, barnlöshet), kvinnors svaghet inför män och manligt ledda organisationers utnyttjande av personlig frustration, kärlek till mannen som är aktiv i terroristorganisationer, en önskan att öka sin och sin familjs status och heder och slutligen feminism/jämställdhet. En annan orsak som nämns är att kvinnor väljer att engagera sig i terroristaktiviteter för att undkomma att definieras genom sitt kön och för att "bli mänskliga" istället för att definieras som (underlägsna) kvinnor (Beyler, 2006).

Visserligen är orsakerna till att kvinnor engagerar sig i dessa våldsamma handlingar komplexa och kontextberoende och återspeglar de många intersektionella maktrelationer som genomsyrar deras liv och val. Men, trots flera nyanserade arbeten (t.ex. Ness, 2008 och Skaine 2006) som inriktar sig på de politiska eller ideologiska orsakerna till engagemanget, den specifika kontexten och strukturen i terroristorganisationerna, fortsätter de flesta rapporter att vara återhållsamma och naiva och återspeglar många av de stereotypa ramar som framhålls i media.

Komplexa maktrelationer

Översättning från engelska: Gothia Translations

Språklig bearbetning: Helena Bornholm