Rhetorica rediviva - den återuppståndna retoriken

När Lunds universitet grundades 1668 var två av sjutton tjänsteinnehavare professorer i ämnet retorik. Nu är det över två hundra år sedan vi hade en professur i ämnet och retoriken befinner sig på nytt i ett uppbyggnadsskede. Vad är det då för ambitioner jag som professor har för detta nygamla ämne?

För att svara på den frågan väljer jag till att börja med att gå till Lunds universitets sigill; ett krönt lejon med en bok i ena tassen och med ett svärd i den andra, och med orden AD UTRUMQUE. Redo för båda delarna. Redo både för de lärda studierna, och för den extramurala verkligheten i samhället. Så är det också med retoriken. Boken symboliserar den öppna handen, studierna som syftar till ökad förståelse och insikt, inom och mellan olika discipliner. Svärdet, den knutna näven, symboliserar språkets agonistiska sida. Om jag menar allvar när jag säger att retorik kan och ska vara ett alternativ till våld, då måste också språket kunna användas för att klargöra åsiktsskillnader. Som till exempel i en debatt.

Om man slår upp ordet debatt i Nationalencyklopedins ordbok står det "Ordnat meningsutbyte i viss fråga. I styrande församlingar vanligen utan att någon ändrar sig...". Man kan fråga sig varför debatt är så vanligt om ingen ändrar sig. Varför finns det i våra medier varje dag och varför har vi på retorikkurser debattövningar? Jo, det är för att en debatt inte främst finns till för dem som debatterar, utan för tredje part, åhörarna. För att underlätta ett reflekterat ställningstagande mellan olika alternativ måste skillnaderna göras tydliga, så att vi kan välja. Att välja och ta ansvar för sina kommunikativa val kan ur någon infallsvinkel sägas vara retorikens kärna.

Det är ingen slump att retorik och demokrati uppstod samtidigt i antikens Grekland på 400-talet f.Kr. Det var först när det inte länge var det nakna våldet eller tvånget som bestämde gemensamt handlingsalternativ, först när man var tvungen att övertyga ett folkflertal för att just detta handlingsalternativ är det bästa, som det uppstod ett behov att lära sig tala och skriva övertygande.

Så, svärdet är också en sida av retoriken, för att tydliggöra skillnader, och för att för demokratins skull ta debatter.

I det nyss sagda skymtar också sambandet retorik-etik. En frågeställning som har varit aktuell för retoriken från antiken och framåt. Om vi väljer språk innebär det en väldig frihet, men också ett väldigt ansvar för vad vi gör med språket. Språket kan vara livsfarligt — och livsnödvändigt. Retoriken kan vara ett farligt maktvapen — och makt att avväpna.
Det finns många definitioner av Retorik. Den mest berömda är Aristoteles "Konsten att vad det än gäller finna det som är bäst lämpat att övertyga". En annan är "Konsten att lösa problem med hjälp av språket. Den definition jag vill slå ett slag för är "Retorik — konsten att välja språk konstruktivt". Kan låta lika, alla handlar om språk och påverkan, men en viss skillnad i fokus blir det. Ungefär som metaforen om orden som en ficklampa med vilken man lyser på en staty. Lyser vi från olika håll faller skuggorna olika och olika saker framträder. Samma sak är det med våra språkval. Att definiera retorik som "konsten att välja språk konstruktivt" lyfter fram retorikens etiska och normativa dimensioner — att våra språkval kan vara mer eller mindre konstruktiva, och att vi så klart strävar efter att göra så goda och konstruktiva val som möjligt.
 
Det jag kommer att verka för är att öppna upp för sambandet retorik-didaktik, alltså retorik som undervisningskonst. Jag vill tro att retorik kan komma att spela en allt annat än oväsentlig roll för lärare, på alla stadier och inom alla ämnen.

En grundläggande retorikpedagogisk insikt är vilken betydelse läraren har för kunskapstillägnandet. Att det inte bara handlar om att besitta tillräckligt med fackkunskaper. Hur kommunicerar man konstruktivt, också om svåra frågor, och vilken betydelse har personligheten? Hur mycket kan vi välja och träna där?

Utbildning syftar ytterst till att påverka medborgarnas karaktär så att vi kan handla gentemot varandra som goda och ansvarsfulla medmänniskor med målet ett humant och gott liv. Denna tanke om utbildningens yttersta mål är lika gammal som idén om demokrati. De gamla grekerna insåg att karaktären inte var något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av visa, kloka och vältaliga lärare. Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslan av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för vår vilja att lära.