Weber och den akademiska frihetens gränser

Texterna som här avses förtjänar att uppmärksammas av flera skäl, inte minst därför att de hjälper oss att förstå varför Weber så starkt insisterade på behovet av värderingsfrihet i vetenskapen. Doktrinen om en värderingsfri vetenskap brukar i sekundärlitteraturen beskrivas som en renodlat metodologisk angelägenhet. Faktum är dock att Weber i inledningen till Der Sinn der "Wertfreiheit" från 1917 understryker att det också handlar om politik: "Huruvida man i katedern alls ska uttala värdeomdömen är en fråga om praktisk universitetspolitik", skriver han. "Den enskilde kan därför endast besvara den med hänsyn till de uppgifter som han själv, utifrån sina värderingar, anser att universiteten bör åläggas." Frågan reses då förstås vilka värden Weber själv tog ställning för i sin roll som universitetspolitisk opinionsbildare.

Universiteten och yttrandefriheten

Denna slutsats är dock inte fullt så självklar som man kan få intryck av. För att komma fram till den räcker det inte med att peka på det obestridliga faktum att vissa kandidater utsattes för politiskt motiverad diskriminering. Innan man kan avgöra frågan måste man ta reda på vad politiker och akademiker i början av 1900-talet själva avsåg med akademisk frihet. Risken är annars att man gör sig skyldig till ett anakronistiskt felslut och beskyller de ansvariga för att ha åsidosatt en princip som de kanske aldrig utgav sig för att värna om. Frågan är alltså vad man i Webers samtid menade med akademisk frihet. Hur och i vilka sammanhang användes begreppet?

I en resolution som det tyska högskolelärarsamfundet antog vid en kongress 1908 framhölls två principer som grundläggande: För det första att universitetsanställda lärare och forskare måste skyddas från påtryckningar och krav utifrån. Inga riktlinjer förutom dem som påbjöds av den vetenskapliga metoden själv fick anses tvingande för en vetenskapens tjänare.  

För det andra fastslogs i ett appendix till den första artikeln att också staten måste respektera högskolelärarsamfundets krav på oinskränkt autonomi. Ordföranden Karl von Amira underströk att formuleringen i appendixet innebar att en professor skulle ha rätt att behålla det ämbete han en gång blivit tilldelad också om det senare visade sig att han var politiskt radikal. Regeringen skulle inte ens ha rätt att ingripa mot lärare som inför sina studenter gav utlopp åt statsfientliga åsikter. I föreläsningssalen skulle yttrandefriheten råda oinskränkt.

Frihet endast för de lojala

Lösryckt ur sitt sammanhang kan denna princip förefalla nog så radikal. En sak som man idag lätt förbiser, men som var desto tydligare för dem som deltog i debatten då det begav sig, är dock att detta slags yttrandefrihet samtidigt gav fakulteterna starka incitament att kontrollera så att inte socialdemokrater och andra förment subversiva kandidater fick möjlighet att lägga beslag på lediga professurer. Felaktiga utnämningar skulle under rådande omständigheter få till följd att också rikets fiender fick chansen att propagera för sin sak i föreläsningssalarna. Och detta skulle sannolikt ge regeringen en anledning att med olika medel försöka begränsa universitetens korporativa autonomi. En oinskränkt akademisk frihet tycktes följaktligen vara möjlig att försvara endast under förutsättning att man lät reservera den för personer som man visste var lojala med det politiska systemet. Eftersom man inte ville ha några restriktioner för vad som fick läras ut i föreläsningssalarna framstod det som desto mer angeläget att det fanns regler för vem som fick lära ut där.

För tydlighets skull: Diskrimineringen av oliktänkande framstod i Webers samtid inte som en begränsning av den akademiska friheten utan som en oumbärlig förutsättning för densamma. Utan diskriminering ingen forsknings- och undervisningsfrihet. Juridikprofessorn Adolf Wach formulerade denna grundtanke vid högskolelärarsamfundets kongress i Leipzig 1909: "Ifall vi önskar bevara forskarsamfundets frihet måste vi slå vakt om forskarsamfundets renhet."

Diskriminering vid tjänstetillsättningar

Högskolelärarsamfundet är också ett av de forum där Weber driver kravet på en värderingsfri vetenskap. I opposition mot den majoritet som slår vakt om lärarnas rätt att från katedern dela med sig av sina politiska åsikter förespråkar han en skarp åtskillnad mellan faktautsagor och värdeomdömen. Så här formulerar han sig vid kongressen i Leipzig:

Värdeomdömen bör inte få förekomma i katedern över huvud taget. Istället bör docenten inskränka sig till att redogöra för fakta och deras kausala relationer; han har vidare till uppgift att fastställa logiska sakförhållanden; ifall det är ett faktum att ett visst mål eftersträvas, i den meningen att en individ, ett parti eller en stat har föresatt sig att förverkliga det, så får jag som vetenskapsman endast närma mig detta faktum med vetenskapliga metoder. Jag kan redogöra för vilka medel som står till buds ifall du vill uppnå detta mål. Bland dessa medel kanske det finns några som motiverar frågan om du verkligen vill använda dig av dem med tanke på det pris du då skulle få betala; alla våra värderingar är ett resultat av sådana föresatser och kompromisser. På detta sätt hjälper jag åhöraren till klarhet och överlåter sedan åt honom själv att fatta sitt beslut. Men att beröva honom valet och invagga honom i föreställningen att det skulle finnas en given norm, det är inte tillåtet.

 
Det är viktigt att understryka att Weber inte utgår från en i samtiden vedertagen norm för hur akademisk undervisning bör bedrivas. Som tidigare framgått var de flesta bedömare överens om att en högskolelärare skulle ha rätt att lära ut i stort sett vad som helst. I en bemärkelse är det därför rimligt att säga att det är Weber som vill inskränka den akademiska friheten. De restriktioner han vill förmå sina kolleger att följa utesluter helt den förut vedertagna rätten att bedriva vad han talar om i termer av Gesinnungsunterricht (ung. attitydundervisning).

Den ovan omnämnde Adolf Wach gav i Leipzig Weber svar på tal. Han uttalade sig då också med en auktoritet som härrörde ur vetskapen om att han representerade en majoritet inom den akademiska världen: "Den metod som Weber förordar är inte allmänt vedertagen i Tyskland", genmälde han. "I själva verket är motsatsen fallet. Jag är själv en av dem som gärna delar med mig av min personlighet till studenterna och uttrycker då både politiska och religiösa åsikter."

Weber ansågs omdömeslös

För det första vill Weber riva de hinder som gör det omöjligt för begåvade individer med avvikande politiska åsikter att få tillträde till högskolevärlden. Lika lite som någon annan vill han ge revolutionära regimkritiker och samhällsomstörtare chansen att påtvinga de studerande sina ideologier — tvärtom vill han förmå alla medlemmar av högskolelärarkåren att avstå från detta märkvärdiga privilegium. Accepterar man dessa restriktioner för vad som ska få läras ut vid universiteten tycks det nämligen inte längre finnas några politiska incitament att reglera vem som ska få undervisa. Motståndet mot att låta även socialdemokrater och andra förmenta orosstiftare konkurrera om akademiska tjänster framstår under dessa förutsättningar genast som mindre välmotiverat.

För det andra vill Weber skydda de studerande mot att utsättas för politisk indoktrinering. I en artikel som stod att läsa i Frankfurter Zeitung 1908 beskriver han högskolelärarsamfundets nyantagna resolution om akademisk frihet som en täckmantel för krafter som vill påtvinga den studerande ungdomen en bestämd ideologisk dressyr. Personer med obekväma åsikter gallras obönhörligen bort i konkurrensen om lediga lärostolar. En klar majoritet av dem som blir kvar är obrottsligt lojala med regeringen och det politiska systemet.  Det är dessa och inga andra som hädanefter kan ta sig rätten att propagera för sin sak i katedern. Den oundvikliga konsekvensen blir enligt Weber att de studerande utsätts för ett omfattande ideologiskt konformitetstryck. I förlängningen, förutspår han, resulterar detta i en långtgående politisk likriktning av tyskt kultur- och samhällsliv i stort.

Man förstår varför Weber av många kolleger dömdes ut som omdömeslös. För att bereda plats för statens uttalade fiender vid statens egna lärosäten skulle statens tjänare och vänner behöva avstå från en rätt som dessa förut alltid hade betraktat som sitt självklara ståndsprivilegium.