Vetenskaplig frihet

"Att fritt välja forskningsproblem är både en rättighet och en skyldighet"

Hur kan vi förklara det? Uppfattningen att det är ett avgörande värde att upprätthålla den akademiska friheten har minskat i takt med att vi inom andra samhällsområden ser en ökad förekomst av modeller där särintressen ska organiseras in i, eller ges inflytande över, beslutsfattande. Det blir allt svårare att hävda att forskningens organisation bör fungera annorlunda. Och när det är staten som står för merparten av pengarna till forskning, och inte privata intressenter och donationer, så kopplas också kraven på att "representeras" i beslutsprocesserna till den utvecklingen.

Jag anser att det, med vissa undantag förstås, finns en utbredd oförståelse bland politiker för att samhällets olika sfärer bör organiseras på olika sätt och inte alltid enligt samma mall. Eller så har motståndet mot ett sådant tänkande att göra med att man har svårt att argumentera och försvara olikheten som princip. Här menar jag att det politiska ledarskapet brister starkt. Det krävs mod och insikt att stå upp för en organisationsprincip som hävdar reell autonomi både på institutionell och individuell nivå. Till detta kommer en i Sverige av socialdemokratin initierad process att försvaga starka professioner för att på så sätt öka den politiska styrbarheten. Svenska forskare har genomlevt massiva statussänkningar sedan 1970-talet och framåt. Ytterligare en förklaring till det vi ser kan vara att tilltron till forskning är så stark i vår sekulariserade del av världen att besvikelse över dess resultat är en given reaktion. Och vad händer då? Mer politik och mer styrning. 
 
Hur har arbetsvillkoren ändrats under din egen karriär? Speglar dessa förändringar en allmän forskningspolitisk trend? Om så är fallet, hur har du själv hanterat eventuella hinder? 

 
Under mina cirka 20 år som aktiv forskare har graden av klåfingrighet och byråkratisering av både forsknings- och undervisningsverksamheten ökat markant. Två enkla men livsviktiga förutsättningar behövs för att åstadkomma goda förutsättningar för forskning: koncentration och tid. Under den tid jag har varit verksam tycker jag att dessa båda förutsättningar kraftigt försämrats, i takt med att forskarna å ena sidan ska "sälja sig själva" på en marknad — vilket kräver energi och strategiskt tänkande — och å andra sidan kontrolleras och utvärderas av politiska intressenter. Jag försöker själv att skapa fickor av motstånd på mikroplanet. Jag menar till exempel att det är tjänstefel att hålla fast vid ett forskningsproblem som man sökt pengar för om det under forskningsprocessen visar sig att det riktigt centrala ligger någon annanstans. Jag tycker också att vi forskare för lätt underkastar oss den byråkratiska logiken — vi vill göra rätt och vara till lags. Men vi har också en skyldighet att försöka hålla fast vid och försvara de förutsättningar vi själva vet är de mest gynnsamma. Det är inte lätt.  
 
Såväl anhängare som motståndare till "fri forskning" brukar använda uttrycket utan att närmare reflektera över vad det betyder.  Vad tycker du är en bra definition av fri forskning? Bör en sådan beskrivning innefatta till exempel frihet för forskarna att själva välja vad de ska forska om, vilka forskningsmetoder de ska använda och hur de ska sprida forskningsresultaten?

 
Ja, akademisk frihet bör definieras som alla dessa värden. Att fritt, utan beroenden av vare sig politiken, marknaden eller kolleger, välja forskningsproblem är inte bara en rättighet utan på sätt och vis lika mycket en skyldighet, en norm. Likaså att välja metoder och att fritt kunna förmedla och offentliggöra resultaten av denna forskning. Jag tycker ibland att forskare sviker den skyldigheten. Akademisk frihet betyder också en institutionell frihet för universitetet som samhällsinstitution att få styra över sina egna förhållanden. I Europa och i USA har innebörden av akademisk frihet ska vi komma ihåg sett lite olika ut. I USA förväntas den akademiskt verksamma ha mer av en publik roll och den akademiska friheten omfattar även den rollen, vilket klassiskt sett inte var det tyska synsättet. Sedan ska man inte glömma bort att akademisk frihet historiskt också gällt studenternas rätt att fritt välja vad de vill läsa.

 
Vilka omständigheter anser du bäst främjar den fria forskningen? Fungerar forskarna själva i praktiken som förespråkare för fri forskning eller bidrar de på något sätt till att bygga upp och bevara en massa tabun mot fritt tänkande?

 
Jag tror att de bästa sätten att slå vakt om den akademiska friheten på det individuella planet är att skapa tjänster på minst fyra—sex år för yngre forskare, där forskning är en del i tjänsten, och naturligtvis också livslånga anställningar. Med en lång anställning blir det lättare för forskaren att utveckla en egen forskningsplattform där originalitet blir möjlig. I kombination med en större marknad av olika utbildningsinstitutioner, där konkurrensmedlet blir den egna forskningen, tror jag detta är det bästa sättet vi känner till. Dagens system där det ständigt handlar om att söka pengar i konkurrens framtvingar konformism gentemot andra forskare, de som sitter som bedömare. För mig är det alldeles uppenbart att så är fallet och det borde bekymra oss mer än det gör. 

 
Max Weber var en anhängare av akademisk frihet, men han ansåg också att priset forskarna måste betala för sitt oberoende var att de inte borde uttrycka egna politiska eller ideologiska åsikter från katedern. Detta var, ansåg Weber, de grundläggande ingredienserna i "det sociala kontraktet" som sedermera etablerades i de flesta västerländska länder. Men när detta skedde ansågs detta kontroversiellt bland somliga akademiker. De ansåg att denna begränsning var ett illegitimt ingrepp just i deras akademiska frihet. Mot denna bakgrund: Vad anser du är för- respektive nackdelarna med akademisk frihet?

 
Fördelarna är att det skapar maximala institutionella förutsättningar för individuell kreativitet. Beroende av andras uppfattningar görs till det icke-önskvärda och tilliten till det egna omdömet, intuitionen eller vad vi nu vill kalla det, upphöjs till normen. Det sätter den egna nyfikenheten och inre motivationen i högsätet, något som visat sig vara oerhört centralt för att stimulera kreativitet. På ett aggregerat plan är akademisk frihet den organisationsprincip som slår vakt om pluralism och icke-planhushållning. Långsiktigt har den akademiska friheten varit en dundersuccé. En succé som vi nu är på väg att bryta ner. Nackdelarna är, som alltid, att principer kan missbrukas. Och att den på kort sikt kanske är en svår princip i den politiska världen att försvara när omedelbara resultat och behovstillfredsställelse är det som gäller.

 
Under vilka omständigheter och i vilken utsträckning anser du att det skulle vara befogat att begränsa den akademiska friheten?

 
Jag tror inte på sådana inskränkningar överhuvudtaget. Jag tror inte på att det finns något enskilt maktcentra som med goda skäl kan inteckna framtiden. Styrning på detta område sker alltid utifrån kortsiktiga behov, medan logiken i den långsiktiga forsknings- och kunskapsuppbyggnaden lika mycket handlar om att utvidga basen som att ge sig in i ett ständigt nya specialområden. Min motfråga blir egentligen: Varför ta död på ett vinnande koncept? På vilket sätt har egentligen forskningen under de senaste 200 åren gjort oss besvikna, förutom att våra förväntningar kanske varit alltför högt ställda? Det gäller för de politiker som har forskningspolitiken i sin hand att besinna sitt ansvar. Resultatorientering och tre- eller fyraåriga leveransperioder som gäller inom politiken ska inte gälla inom forskningen. Samma nyttobegrepp som tillämpas inom politiken ska inte vara vägledande för forskningen. Då är risken stor att både forskningens inneboende egna logik och rekryteringen av de bästa hjärnorna stryps.