Vetenskaplig kreativitet

"Att forska i syfte att vinna priser är kontraproduktivt"

 
Folk i allmänhet ser nog inte på vetenskap som en kreativ verksamhet, trots att samma mentala processer är verksamma där som i konsten. Det finns en stark allmän koppling mellan vetenskaperna och konsten eftersom båda letar efter något slags mönster. Vetenskaperna letar efter symmetrier och siffermönster och synliga mönster och flera andra liknande saker, medan man inom konsten kanske letar efter underliggande mönster i musik och poesi och efter visuella mönster i bildkonsten. Ibland överlappar de varandra. Jag tror att när det gäller konst ser människor ofta underbara mönster som tilltalar dem inom vetenskaperna, men jag tror också att det ibland är möjligt för människor som är involverade i artistiska projekt att faktiskt utveckla ett visst mått av teknologi eller intresse i vetenskapliga genombrott. Jag tror att vi måste skapa en kreativ vilja hos unga människor, inte bara inom konsten utan också inom vetenskaperna. På ett personligt kreativt, intellektuellt sätt behöver de känna att de ser hur saker fungerar.
 
Vad får människor att börja med vetenskap och vad fick dig att göra det?

 
Jag vet inte om det går att finna någon djupare filosofisk förklaring till det. De flesta barn är nyfikna av sig och när de hittar saker som de inte tidigare upptäckt, finns det i grunden en kreativ drivkraft att ta reda på hur det fungerar, och jag tror att forskare är människor som kan hålla barnets nyfikenhet vid liv — en nyfikenhet på företeelser som kräver betydande insikter, matematisk förmåga och analytisk teknik för att ge förlösande vetenskapliga svar. När forskarna plötsligt förstår något som de inte förstått tidigare ger det samma känsla som ett barn upplever då det får något att fungera för första gången, eller när de skapar någonting nytt.
Min egen stora passion är egentligen grafik, vilket jag har sysslat med halvprofessionellt hela mitt liv, och det är lika intressant eller till och med mer intressant för mig än min forskning. Å andra sidan lever jag genom vetenskapen och jag börjar bli ganska bra på det och det är i allmänhet lättare att göra karriär som ger dig en lön inom vetenskapen än inom konsten. Så jag fortsätter, antagligen därför att allt bara rullar på och för att det har varit värdefullt för mig personligen, men jag inser också att jag kan hjälpa andra människor.

 
Varför tror du att vuxna så lätt verkar förlora den kreativitet de har haft som barn?

 
Jag tror att det finns många orsaker. Dagens teknik är så komplex att ett barn inte kan ta reda på hur den fungerar. Om den vanliga datorn eller Ipoden eller mobilen, som många av dem har, går sönder slänger de bara bort den. Även om de tittar inuti kommer de inte att kunna laga den. Jag tror att den stora förändringen under de senaste 30—40 åren har varit att man byter ut teknik istället för att laga den. Ett bra exempel är telefonen. Jag tror att de flesta människor på 1920—1950-talet hade en telefon som höll i 20-30 år — om de nu hade telefon över huvud taget. Och om den inte fungerade så skruvade de av botten och lagade den. Men idag har de mobiltelefoner och teveapparater och när de inte fungerar kastas de och jag tror detta skapar en brist på intresse, en brist på respekt och en brist på uppskattning av tekniken som finns omkring oss.

 
Detta ser ut att ställa oss inför ett dilemma: Du vill stimulera teknisk utveckling, men vill samtidigt att det ska finnas tekniska flaskhalsar så att ungarna tvingas tänka själva, eller?
 
Ja, visserligen är barn uppenbarligen nyfikna, men de tenderar att utforska saker först när det blir nödvändigt. Nu tror jag att nya generationer kommer att lära sig andra färdigheter, men frågan är om dessa är kompenserar för dem som går förlorade. Min magkänsla säger mig att det inte blir så, eftersom de nya färdigheterna ofta på sätt och vis är artificiella, dataspel till exempel, medan det att ta isär och sätta ihop saker är mer naturligt på så sätt att de involverar en tankeprocess där det gäller att se hur saker fungerar. Och jag tror att detta är en färdighet som är viktig både för forskningen och för att kunna anpassa sig till den värld vi lever i.
 
Vilka slags omständigheter eller situationer har varit optimala för att stimulera din egen kreativitet?

 
Jag tror att jag levde i en annan omgivning än vad barnen gör idag. Jag hade ingen tv, men en radio. Vi hade ingen telefon eller bil. Jag hade ingen cykel, eller andra saker som dagens barn har. I mitt rum hade jag bland annat Meccano - för mig var det ett viktigt ingenjörsverktyg. Och så hade jag en kamera. Jag var tvungen att ta in filmen i mörkret, jag måste komma på hur lång exponeringen skulle vara och jag måste känna till bländarinställningar och tidsinställningar. Det fanns matematiska nyckeltal, omvända förhållanden inräknade. Jag måste fatta beslut om när jag skulle hälla över kemikalier och räkna ut den kemiska sammansättningen som behövdes, framkalla filmen och torka den och få filmen in i ramar i mörkret och sedan exponera den igen, testa, framkalla och fixera. Först därefter hade jag en bild! Idag behöver du bara trycka på en knapp. Jag tror att en sorts otrolig effektivitet inom tekniken har raderat behovet hos barn att förstå vad i hela friden som händer när de fotograferar.
 
Hur ser du på den ensamarbetande forskarens roll förr och nu?
 
De ensamma forskarna kommer att bli färre än de har varit tidigare. Idag är vetenskapen så komplicerad att det krävs större arbetsgrupper för att hantera den. Forskningen har blivit interdisciplinär. Den forskning jag håller på med till exempel rör sig i gränslandet mellan fysik och kemi, men också mellan kemi och biologi. För att kunna göra genombrott behöver man  synergier som kommer från gruppaktiviteter. Man behöver föra samman expertis från olika områden. Ett bra exempel är vår upptäckt av en ny kolstruktur. Jag och mina kolleger bidrog med olika kunskaper.

 
Men fördelen med att vara ensam kan ju vara att du inte har en massa förpliktelser?

 
Nåja, vid "det stora genombrottet" kommer du att få många förpliktelser. Jag hade inte alla dessa förpliktelser innan jag fick Nobelpriset. Priset har gjort att jag känner att ett visst ansvar vilar på mina skuldror. Andra vetenskapsmän i samma position kanske inte upplever den bördan, men jag gör det. Jag är inte säker på varför.

 
Hur påverkas du av andras förväntningar? Är det stimulerande eller hämmande att "känna trycket" från andra forskare eller från olika forskningsintressenter?

 
Jag tycker det är dåligt. Jag hade en väldig tur när jag började forska eftersom jag fick höra att om jag bara publicerade två eller tre papers per år så räckte det. Och jag kände att jag klarade av det. Om jag nu kände några krav så kom de från mig själv. Jag hade inte samma press på mig som forskarna har idag i USA och i Europa. Men visst finns det forskare som presterar bra under press, människor är olika.
Jag tror att jag forskade för forskningens egen skull och aspirerade inte på att vinna priser. Men, självfallet, då jag såg att vi hade gjort någonting mycket bra, var Nobelpriset en bonus. Men priset var aldrig något mål för mig. Jag gillar inte tävlingar.
 
Tror du att ditt sätt att betrakta saken är hur man allmänt ser det?
 
Jag tror inte det är bra om studenter ägnar sig åt vetenskap i syfte att vinna Nobelpriset. Det är kontraproduktivt. Jag tycker att de ska ägna sig åt forskning för att tillfredsställa den kreativa viljan  och för att få en bra inkomst. Och om de skulle göra en revolutionerande upptäckt, vilket är ovanligt, kan priset vara en bonus.

 
Vad är vetenskaplig kreativitet och hur kan den bäst stimuleras?

 
Louis Armstrong svarade, när en dam frågade honom "Vad är jazz?", att "om du inte förstår det, kommer du aldrig att förstå det". Jag tror att vi alla kan se vad kreativitet är, men det är otroligt svårt att definiera den.

 
Hur har förutsättningarna för kreativ forskning förändrats under din karriär? Och vems eller vilkas ansvar är det att skapa utrymme för kreativitet?

 
När jag började forska kände jag väldigt lite tryck från omgivningen. Unga människor idag är nog mycket mer pressade. De oroar sig nog mer för framtiden, speciellt i USA.

På det mänskliga planet har det skett en förändring till det sämre i USA och helt säkert i Storbritannien. Under studenttiden var jag en liberal fritänkare. Idag ser vi en definitiv förändring mot konservatism, vilket på 1960-talet ansågs som någonting negativt. I USA ser jag idag studenter som verkar stolta över att kalla sig konservativa och jag tror inte att det är bra. Jag tror att vi behöver en socialistisk ansvarsfullhet och en liberal attityd för att vara kreativa och jag ser både i Europa och  i USA att det har blivit mer acceptabelt att kalla sig konservativ bland studenterna.