Vetenskaplig kvalitet

"Kollegornas granskning är viktigare än antalet citeringar"

 
Mitt svar är att de uppfyller en kombination av kriterier. Först måste normal standard vara uppfylld, såsom empirisk giltighet och logisk konsistens och, eftersom jag är historiker, läsbarhet. För det andra är det något som man inte finner i normalvetenskapen och det är originalitet, att komma med något helt nytt i fråga om metod, nya insikter eller nya tolkningsvägar. Ett tredje speciellt viktigt kriterium är relevans, antingen för disciplinen och dess vidare utveckling eller för det sociala eller kulturella sammanhang i vilket vi skriver. Jag anser att detta tredje kriterium, som är svårt och kan diskuteras, är specifikt för historia och närliggande discipliner. Det är emellertid angeläget att avgörandet om vad som är viktigt ligger hos forskaren själv inom hans eller hennes område.

 
Kan du säga något om hur du ser på förhållandet mellan allmänna kvalitetskriterier och dem som särskild gäller ditt eget område, historia? 

 
I historiska arbeten handlar det om att undersöka och upprätta en relation mellan de företeelser i det förflutna vi kan sluta oss till i källorna och de frågor som ställs idag, både av allmänheten och av oss historiker. Och eftersom historia inte bara handlar om det förgångna, utan också om dess relation till nutiden, anser jag att vetenskaplig sanning i vårt fall kan uppnås. Därför blir skillnaden mellan det inomvetenskapliga och det kulturellt och socialt utomvetenskapliga heller aldrig lika tydlig inom de områden där historiker arbetar.

 
Är det möjligt att formulera kvalitetskriterier som skulle kunna gälla inom samtliga vetenskaper?

Ja, jag är övertygad om att vi kan upprätta gemensamma kriterier för högkvalitativ forskning och undervisning inom mycket skilda områden, såsom humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap och så vidare. Ett av dess generella kriterier är empirisk giltighet (vår vetenskap är ju empirisk), även om metoderna för att etablera empirisk giltighet skiljer sig åt ganska mycket från en disciplin till en annan. För det andra måste våra påståenden, resultat och upptäckter prövas i offentlig debatt. Möjligheten att bli kritiserad av andra forskare är grundläggande för att nå vetenskaplig sanning. Det tredje kriteriet skulle jag vilja kalla logisk konsistens. Det fjärde är innovationsförmåga och till det kan jag lägga självreflektion. Jag anser att det är ett tecken på moget och högkvalitativt forskningsarbete att de som utför det har en vilja och en förmåga att reflektera över sina egna förutsättningar och över dess konsekvenser. På denna generella nivå tror jag vi kan försöka utveckla generella kriterier för alla vetenskaper.

 
Jag vill inte hävda en specialstatus för humaniora, men givetvis finns det skillnader mellan humaniora och samhällsvetenskap och andra vetenskaper. Ett gemensamt särdrag för historiker, litteraturvetare, sociologer och andra är att vi studerar en värld som skapats eller influerats av människor och eftersom vi forskare också är människor finns det en släktskap mellan de strukturer vi studerar och strukturerna i våra frågor, metoder och argument. Detta gäller inte när vi studerar naturen. På denna generella nivå kan man skilja mellan humaniora å ena sidan och naturvetenskap å den andra. Vissa metoder, som hermeneutiska metoder, kan så vitt jag förstår inte användas när det gäller studier och förklaring av naturen. Men skillnaderna mellan olika discipliner inom humaniora är förmodligen större än skillnaderna mellan humanvetenskapen å ena sidan och naturvetenskapen å den andra sidan.

 
Har kriterierna för vad som är vetenskaplig kvalitet förändrats under er karriär och i så fall hur?
 
Under min karriär, jag är nu i sextioårsåldern, har allmänheten fått en större betydelse för vad vi gör, vilket beror på medias ökande betydelse. Men detta har egentligen inte förändrat kvalitetskriterierna. Presentationen av våra resultat, både inom forskarvärlden och utanför, har dock blivit viktigare för att avgöra om vi lyckats. Fast det handlar inte om kvalitet utan snarare om framgång. I den meningen har självrepresentation blivit en viktigare beståndsdel i forskarens kunskapsportfölj än för 50 år sedan.

 
En fråga är vilka processer de senaste femtio åren som har bidragit till att förändra den vetenskapliga verksamheten, till exempel det faktum att universiteten idag är inrättningar för massutbildning.

 
Några påpekanden: Våra studenter har inte längre i så hög grad medel- och överklassbakgrund. Ni använder uttrycket massutbildning. Jag anser att didaktik har blivit allt viktigare, med andra ord historikers förmåga att översätta vad vi funnit och vad vi vet genom presentationer och undervisning till en vidare publik där åhörarna har olika social och intellektuell bakgrund.

För det andra: Som nämnts har antalet producenter inom vårt område ökat kolossalt de senaste 50 åren. Det innebär att specialiseringen har ökat och att en ny typ av arbete har blivit alltmer uppskattat och det är tvärvetenskap och syntes. Ju mer specialisering vi får, desto viktigare blir det att arbeta över gränserna och på ett sätt som balanserar specialiseringen. För det tredje har vårt arbete blivit mer uttalat reglerat och kollektiviserat, eftersom vi arbetar inom stora institutioner. Detta har skapat nya former för kommunikation och kostnaderna har ökat, vilket måste betalas av någon utanför. Mycket av vårt arbete har blivit mer organiserat, standardiserat och mer rutinartat. Det är därför nya typer av institutioner har uppstått. Bland annat har vi sedan 1980-talet fått en fantastisk och imponerade mängd nya centra för avancerade studier. Skillnaderna i forskningslandskapet har ökat, vilket kan hänga samman med önskan att öka möjligheterna att bedriva vetenskap av hög kvalitet.

 
Mot bakgrund av dessa djupgående förändringar, anser du att det fortfarande är möjligt att upprätthålla Humboldt-idén om ett allomfattande universitet eller är det dags att vi förkastar denna tanke?  

 
Jag förkastar den inte, men jag tror att den förändras. Vi rör oss långsamt bort genom den ökande specialiseringen inom alla områden, men huvudsakligen tror jag det är nyttigt för en lärare att forska och nyttigt för en forskare att pröva på undervisning. Om detta är kärnan i Humboldt-idén tillämpar vi den inte fullt ut längre. Kanske vi aldrig har gjort det. Men vi borde upprätthålla den som en måttstock för att mäta vår verklighet.

 
Tycker ni att uppkomsten av forskningsinstitut som SCAS i Uppsala och liknande är ett hot mot bevarandet av Humboldt-idén?

 
Jag anser att vi bör lämna utrymme för och även välkomna en diversifiering av det organisatoriska forskningslandskapet. Vi bör ha olika typer av universitet — en del med mer undervisning, andra med mer forskning och vi bör ha centra för avancerade studier. Men då måste vi också ha en viss rörlighet mellan dem, så att till exempel forskare på SCAS återgår till undervisning efter ett år.  

 
Jag har ingått i den utvärderingsgrupp som utvärderade vetenskapsakademiens enorma forskningsinstitut i Östberlin och min uppfattning är att detta inte är en idealisk organisationsform. Man finner högt specialiserade historiker som aldrig exponerats för utmanande frågor från studenter, vilket gör att de tappar kontakten med verkligheten. Speciellt för historiker anser jag att en viss kontakt mellan forskning och undervisning är viktig, dock i olika former och med olika metoder och en viss flexibilitet.

 
Något annat jag skulle vilja nämna är utvärdering; antalet forskare och studenter har ökat och eftersom allmänheten har blivit mer känslig för kostnader har vi skapat dessa utvärderingsprocesser som vi regelbundet går igenom. Det har medfört förändringar och det förändrar även oss. Kollegors utvärdering av varandra har alltid varit viktig för att uppnå kvalitet inom områden som historia och andra vetenskaper. Emellertid har formerna för utvärdering blivit mer rigida och ibland kvantitativa och jag ser vissa tendenser till anpassning till dessa utvärderingsformer. Jag anser att vi borde vara mycket försiktiga och lämna utrymme för individen. När allt kommer omkring, är kollegornas granskning den viktigaste formen av utvärdering och inte antalet citeringar eller andra typer av indikatorer.

 
Är det fortfarande möjligt att vara en ensam forskare som munken Gregor Mendel eller måste man tillhöra en institution eller fakultet?

 
Jag tycker att vi måste se till så att vårt i och för sig försvarbara sätt att organisera det akademiska arbetet är tillräckligt poröst för att tillåta och tolerera individualistiska forskare. Inte nödvändigtvis som en regel utan som en möjlighet. Det är så svårt att förutsäga vad som ska hända inom vårt område. Det är omöjligt att förutsäga vad som kommer att vara nytt, giltigt, viktigt, av hög kvalitet under de kommande 10—20 åren. Med tanke på denna osäkerhet om framtiden, kan en enda individ som vägrar att inordna sig i utvärderingsstrukturerna få en mycket produktiv roll. Det är inte alltid så, inte varje individuell vägran har ett egenvärde, men det finns en chans att det kan vara produktivt. Och eftersom det är så ska vi försöka tillåta det. Jag anser att vårt forskningssystem, åtminstone här i Tyskland, är sådant att envist individualistiska forskare fortfarande bör ha en chans.