Kvalitet, relevans och genomslag — en fråga om forskningens frihet?

Sedan andra världskrigets slut har det rått konsensus om att en stor del av den forskning som finansieras med offentliga medel ska initieras av forskarsamhället. Grundforskning har haft en given plats i forskningspolitiken, eftersom både forskare och politiker ansett att det är ur grundforskningens nyfikenhetsstyrda, långsamma och metodiska arbete som den verkligt viktiga nya kunskapen skapas. Det har funnits en överenskommelse om att det är på detta sätt vi får forskning av hög kvalitet — forskning som genererar ny kunskap och som kan få varaktig betydelse för samhällsutvecklingen.

Men under senare år har detta förändrats, i Sverige och i andra länder. En allt mindre andel av finansieringen går till fri grundforskning. Politiker öronmärker istället forskningsmedel till "strategiska områden" och riktade insatser som definieras utifrån en uppfattning om samhällsangelägna sociala och ekonomiska frågor. I Sverige har vi till exempel sett sådana satsningar på forskning om kommunismens historia eller arbetslivets psykosociala förhållanden. I den senaste forskningspropositionen är trenden än tydligare: forskarsamhället får en allt mindre roll i att definiera vilken forskning som ska bedrivas och hur detta arbete ska gå till. Och "kvalitet" har blivit ett mätbart begrepp. Antalet publicerade och citerade artiklar blir ett snabbt sätt att bedöma vad som är forskning av "god kvalitet", snarare än en samlad — och mer komplicerad — kvalitetsbedömning utifrån inomvetenskapliga kriterier och utomvetenskapligt genomslag.

En famlande forskningspolitik

Finns det då några exempel förutom 1900-talets diktaturer vi kan dra lärdom av? De vetenskapliga nobelprisen brukar ofta användas när man vill berätta om forskning av riktigt hög kvalitet och relevans. Här finns stora vetenskapliga genombrott som den nya kvantfysiken på 1920-talet, penicillinet som blev till medicin under andra världskriget och upptäckten av ozonhålet som belönades 1995. Alfred Nobel skrev i sitt testamente att han ville belöna den som gjort insatser "till mänsklighetens största nytta" och det är också denna formulering som nobelpriskommittéerna använder när de arbetar med att få fram pristagare varje år.

En närmare genomgång av nobelprisens historia visar dock att det inte alltid är så lätt att definiera nytta. Inom fysiken har till exempel stora teoretiska genombrott belönats som visserligen leder till att vår förståelse av vår omvärld ökat, men en konkret "nytta", i betydelsen tillämpning som påverkar människors vardag, är svårare att finna. Vissa nobelpris har delats ut till upptäckter som varit kontroversiella i sin samtid, som till exempel Egas Moniz pris för lobotomi som behandlingsmetod mot psykoser (1949), andra till vetenskap som ännu är omdebatterad (Stanley Prusiners upptäckt av prionerna, som belönades 1997, är ett exempel).

Vem ska bestämma över vetenskapen?

Slutligen kan man fråga sig hur man ska bestämma vilken vetenskap som är av god kvalitet. Nobelprisens historia visar återigen att frågeställningen är betydligt mer komplex än att räkna antalet citerade artiklar. Det är inte alls så att de senaste 50 årens nobelpristagare inom fysik, kemi och medicin hade kunnat väljas ut genom den metoden — istället har det krävts en noggrann och mödosam inomvetenskaplig bedömning. Och att man med denna metod i över hundra år lyckats identifiera och belöna god forskning med hög samhällsrelevans är det väl ingen som tvivlar på.

Frågan om forskningens villkor är alltså idag mer angelägen att diskutera än den någonsin varit. Vi behöver veta mer om vilka förutsättningar som bäst stimulerar nyfiken och kreativ forskning, hur kvalitet ska uppnås och upprätthållas och vad som egentligen menas med samhällsnyttig forskning — innan principen om den fria forskningen helt försvinner.

Marika Hedin,

Nobelmuseet

Arne Jarrick,

Vetenskapsrådet