Lekfullhet är en förutsättning för skapande

Jag gick på grund av en principkonflikt med tidningens ägare, familjen Bonnier. På några år hade Nordeuropas största mediegrupp ökat sin andel i den svenska dagspressen till en tredjedel av den samlade upplagan. Våren 1998 förhandlade man i hemlighet med familjen Wallenberg om att överta Svenska Dagbladet. När nyheten om maktspelet läckte ut havererade affären. Då hade jag redan bestämt mig för att hoppa av och fortsätta mitt yrkesliv som fri skribent.

Till min förvåning landade jag i stället, utan formella meriter, i den akademiska världen. Numera kan jag se tillbaka på fyra gästprofessurer i tre länder: Sverige, Norge och USA. Sedan oktober i år är jag dessutom hedersdoktor både i Stockholm och Göteborg.
Min oavsiktliga koppling till universitetsvärlden ger mig åtminstone en ny kvalifikation: jag kan jämföra journalisters självförståelse med akademikers.

I mytbilden av journalistens roll symboliserar slangordet "murvel" distans till makten. Murveln är en i god mening opålitlig jävel. Mediers uppgift är att öppna dörrarna till rummen där besluten fattas. Murveln har kontakt med gränden. Han (i mytologin är rollen maskulin) blir aldrig rumsren. En murvel kan bryta mot sociala konventioner för att tjäna ett högre syfte. Han offrar personliga bindningar för att bringa sanningar till allmän kännedom. Maktens utövare är aldrig skyddade för hans granskningsiver.

Svensk uppslagsboks klassiska upplaga från 1951 beskriver tvetydigheten i rollen så här: "Murvel, (nedsättande benämning för) tidningsman, journalist; förk. av tidningsmurvel, innehållande dial.-ordet murvel, kort och tjock karl, "knöl" (av ovisst ursprung)."

I den amerikanska författarinnan Janet Malcolms bok The Journalist and the Murderer är murveln (på engelska "the hack") ett uselt svin som saknar förmildrande karaktärsdrag. En journalist med en gnutta självinsikt måste enligt henne inse att yrket befinner sig på fel sida om grundläggande moralregler. Journalisten "är en bondfångare som exploaterar människors fåfänga, okunnighet eller ensamhet, som vinner deras förtroende och förråder dem utan ett spår av ånger. Den som ger sitt samtycke till att figurera i en icke-litterär text lär sig den hårda läxan när artikeln eller boken har publicerats, som den godtrogna änkan som en dag vaknar upp och finner att både den charmfulle unge mannen och hennes besparingar har försvunnit. Journalister försvarar sin trolöshet på olika sätt beroende på deras temperament. De högtravande talar om yttrandefrihet och "allmänhetens rätt att få veta"; de minst begåvade talar om Konst; de som besitter ett uns av ärlighet mumlar om att de måste försörja sig."

Vi journalister vill gärna se oss som främlingar i maktens finrum. Men vi tävlar med samhällets lejon om berömmelse och ära. Vi låtsas hålla det rätta avståndet. Men salongernas dörrar står öppna för den som lärt sig konvenansens regler. I tv-åldern frestas vi se oss själva som centrum för uppmärksamheten.

Självironi är det bästa medlet mot professionens vanligaste yrkesskada: självöverskattning. Ärliga journalister är cyniker och eldsjälar på samma gång. De jagar sanningen, men inser att de aldrig når ända fram. Med en rejäl dos distans överlever de den absurda blandningen av disciplin och kaos som det innebär att smälta ner ett evigt pågående skeende till dagliga och stundliga berättelser.

Stig Dagerman, författarjournalisten som blev luttrad i produktionens trälhav redan som 25-åring, brukade säga att journalistik är konsten att komma för sent till det som skett tidigare än alla andra. Och Alf Martin, sjömannen som var Sveriges Radios legendariske Londonkorrespondent under ett par decennier, beskrev kärnan i sin yrkesgärning som förmågan att dagligen sålla agnarna från vetet och publicera agnarna.

Båda dessa självironiska iakttagelser rymmer en grundläggande insikt. Journalisten lockas att se sig själv som händelsernas medelpunkt. Men detta är en helt annan sak än att försöka beskriva vad som skett och sker. Där är det andra som befinner sig i lampskenet. Den äkta murveln är en ensamvarg som iakttar från sidan och förmedlar vad han eller hon ser.
I den akademiska världen handlar retoriken om att skydda vetenskapens frihet. Forskare fajtas med varandra om bidrag och positioner. Armbågen är om möjligt ännu mera framträdande än hos journalister. Frestelsen att definiera kompetens i strikt formella termer är ständigt närvarande. Forskaren vinner poäng i den vetenskapliga statustävlingen genom att publicera sina alster i organ som ingen läser. Alla tävlar om referenspunkter utan samband med normala definitioner av kunskap och allmänrelevans. Och professorn (oftast en man) gynnar doktorander som anpassar sin forskning efter hans preferenser. Så bygger han sin vetenskapliga position.

Både det moderna universitetet och journalistiken bär anspråket att söka efter universella sanningar utan att blockeras av censur eller självcensur. Yrkena skiljer sig i definitionen av yrkesetik. Vetenskapsmannen ska redovisa alla sina källor. Journalisten har lagstagdad rätt att tiga om sina. Men i båda fallen ska avsiktliga lögner innebära ett dråpslag mot den enskildes yrkesstatus. Jag hoppas innerligt att detta stämmer i det postmoderna tidevarvet.

De jag respekterar och beundrar i båda dessa yrkesfält har en likartad utgångspunkt i allt de gör. De inser att de aldrig kommer att nå annat än delar av en sanning, men de roas av att fortsätta sökandet. Lekfullhet är en grundläggande faktor i deras skapande. Leken för in moment av spänning, slump och, när spelet har lyckats och resultaten offentliggjorts, omedelbar tillfredsställelse.

Hedersdoktortiteln har minst sagt gynnsamma spelregler. Man är omedveten om att ens namn finns på listan över kandidater. Därför bekymrar man sig inte över utgången. När utnämningen väl har kommit är ens värsta bekymmer att man ska snubbla på väg mot podiet eller säga fel saker till sin bordsgranne vid festsupén. Efteråt har man bara ringen kvar som bestående minne. Ingen kan i fortsättningen utkräva akademiskt ansvar för vad man hittar på. Att bli hedersdoktor är att delta i en lek utan förlorare.

Arne Ruth

Publicist och nybliven hedersdoktor,  

Göteborgs universitet