Debatt:

"Forskare måste tänka nytt kring romer"

Sundts forskning var både nyskapande och grundläggande, och kan tjäna som en källa även i dag. Men den skapade också ett mönster som skulle råda i Norden i drygt hundra år. För det första: Sundt var icke-rom och hans beskrivningar präglas av ett utifrånperspektiv. För det andra: Även om han anses som Norges förste sociolog, var han i grunden teolog och präst. Dessutom var hans studie gjord på beställning av justis- och polisdepartementet. Därför kan man inte bortse från Sundt som en representant för överheten inom majoritetssamhället.

Till sist: Redan i titeln på Sundts nämnda publikation kan man skönja både en framställning av de resande som ett samhällsproblem som måste lösas av staten och en socioekonomisk jämställning av de romanispråkiga resande med andra icke-romska grupper, som också levde i det normerande samhällets utkanter, till exempel lösdrivare och socialt utslagna.

Tattare och socialt utslagna

Under folkhemmets guldålder efter andra världskriget blev statens paternalistiska politik gentemot romerna stegvis mindre aggressiv. Till exempel hävdes förbudet mot romsk invandring från 1914. Nyinvandrade grupper (först kaale-romer från Finland och sedan polska och jugoslaviska romer) gjorde Sveriges romska befolkning till en mer heterogen grupp än förr, vilket kunde skapa interna konflikter som var helt oförståeliga för staten och majoritetssamhället.

"Tattare", som tidigare betecknade en särskild kulturell grupp bland romer, kom nu att bli synonymt med ett levnadssätt som byggde på socialt utan-förskap. Detta kan jämföras med det engelska ordet "gypsy" (utan versal), "bohémien"/"bohème" på franska, eller "Zigeuner" på tyska — även dessa ursprungligen exonymer för romer som sedan förvandlats till en beskrivning på alla som lever ett exotiskt, bohemiskt liv. Genom att det sattes likhetstecken mellan tattarna och de socialt utslagna antog många inom majoritetsbefolkningen att tattarna skulle försvinna genom statliga och kommunala integrationsåtgärder riktade mot fattigdom, hemlöshet och bristande utbildning.

På 1980- och 1990-talet började samhällsvetare utvärdera folkhemsprojektets framgångar och nederlag. I detta sammanhang återväcktes intresset för att studera relationerna mellan majoritetssamhället och romerna, som fortfarande led av ett större utanförskap än andra grupper, trots alla stora satsningar från samhällets sida. Under 1990-talet kom två etnologiska avhandlingar om romernas samspel med det svenska samhället: Birgitta Svenssons om "tattarna" (1993) och Karl-Olov Arnstbergs om "zigenarna" (1997). Både dessa verk har senare kritiserats för att reproducera en bild av romerna i den gamla utifrån- och uppifråntraditionen, som inte undersöker romernas egna berättelser eller framställningssätt på samma villkor som myndigheternas.

Misstron måste överbryggas

Inom romska studier utomlands har det blivit allt vanligare att man försöker involvera romerna själva i forskningsprocessen. Detta är förstås inte problemfritt. Romska studier är ett tvärvetenskapligt ämne, och de olika vetenskapsgrenarna har sina egna traditioner när det gäller hur man förhåller sig till studieobjekt. Humanister (till exempel historiker) brukar vara ganska återhållsamma, medan samhällsvetare (till exempel sociologer) oftare är mer öppna för samarbete med dem som det forskas om.

Å andra sidan är det inte bara vi forskare som måste tänka nytt. Med Sveriges historia av rasbiologer och samhällsingenjörer, vars idéer ibland drabbade den romska identiteten väldigt hårt, är det kanske inte så konstigt att många romer är misstänksamma mot olika slags "experter" och motiven bakom deras forskning. Därför vore det viktigt i framtiden att skapa en ömsesidig dialog mellan forskare och romer för att överbrygga misstro och vanföreställningar. Att detta skulle betyda att romer ensamma bestämmer över forskningen är det inte tal om, men det skulle (som skett inom samiska studier) skapa förutsättningar för ett mer mångfaldigt, dynamiskt och demokratisk klimat inom romska studier i Sverige.

Vilket slags forskning behöver vi då? I en färsk rapport av historikern Laura Palosuo, framställd i samarbete med en referensgrupp bestående av romer, finns många spännande förslag. Tillsammans kunde romer och forskare komma överens om viktiga områden som borde prioriteras under de närmaste åren, som till exempel antiziganismen (hatet mot romer) eller historien om nazisternas folkmord på romerna. Men viktigast är att den framtida forskning som görs tar avstånd från objektifieringen av romer som studieföremål.

Matthew Kott