Bilders liv efter födelsen

Den kulturella cirkulationen av Lennart Nilssons fosterfotografier

Men även om Nilsson är ett välkänt namn i fotohistorien saknas det (med en del viktiga undantag) historiska studier som kan belysa hans omfattande fotografiska produktion inom olika områden och genrer. I mitt pågående forskningsprojekt undersöker jag framställningen, förmedlingen och mottagandet av Nilssons vetenskapliga och medicinska bilder från 1940-talets slut och fram till 2000-talets början. Det huvudsakliga syftet är att analysera hur Nilssons specifika form av publik kunskapsproduktion kan relateras till och omgestaltar etablerade visuella medieformer och praktiker inom vetenskap, journalistik, konst och underhållning. I fokus står den roll som olika typer av visuella instrument och medier spelar i Nilssons bildskapande, samt hur och med vilka konsekvenser de vetenskapliga bilderna förflyttas mellan olika sociala och publika arenor.

Vetenskapligt bildbruk

Lorraine Daston och Peter Galison har varit särskilt tongivande med sin historiska periodisering av tre olika objektivitetsideal från 1700-talet och fram till det tidiga 2000-talet: sanning mot naturen, mekanisk objektivitet och det tränade omdömet. Men även om deras långa kronologiska perspektiv har erbjudit ett fruktbart alternativ till mikrohistoria och historiska fallstudier så är det också möjligt att peka på vissa svagheter. Vetenskapliga bilder är ingen homogen kategori, och det går att påvisa skillnader inte enbart över tid utan också mellan och inom discipliner. Viktigast av allt är att det saknas en utförligare analys av hur olika slags publiker har bidragit till att definiera och kanske omtolka vad en objektiv bild är.

Projektet hämtar därför även inspiration från kulturstudier som undersöker olika slags objekt med en form av biografisk metod. Angreppssättet ska inte förväxlas med konventionell personbiografi (även om Nilssons person givetvis spelar en viss roll i analysen) utan det handlar om att följa ett studieobjekt genom dess växlande livscykel. Detta gör det möjligt att beskriva både hur Nilssons fotografier fick liv i en vetenskaplig miljö och deras vidare öden när de började trafikera andra områden av kulturen. En och samma bild kan alltså få flera olika betydelser över tid beroende av hur den används av skilda betraktare och publiker.

Hur transformerades Nilssons medicinska fotografier genom förflyttningen mellan olika medier, publiker och kontexter? Och hur förändrades dessa skiftande sammanhang av de visuella objektens framträdande? Framför allt kan detta perspektiv bidra till en förståelse av hur Nilssons fotografier av embryon och foster har kommit att erövra en position som kraftfulla och samlande symboler i samhället. De kan liknas vid ikoner som genom sin starka känslomässiga laddning har kommit att tillskrivas en särskild förmåga att gestalta och definiera "livet självt".

Men om hans bilder — tillsammans med vissa representationer av den blå planeten, cellen och genen — idag framstår som kulturella ikoner betyder inte detta att de är okontroversiella. Nilssons fotografier har blivit föremål för både kanonisering och offentligt ifrågasättande. Ett exempel är det fotografi eller snarare den serie av fotografier som publicerades i Life 1965. Nilssons bilder visade "livet före födelsen": från befruktning till embryo och foster. Detta fotoreportage har inom feministisk forskning beskrivits som en startpunkt för den globala massdistributionen av fosterbilder, vilket resulterat i "det offentliga fostret" — en abstrakt representation av vad som anses vara gemensamt för alla foster. Ett par fallstudier visar att det historiskt sett ändå har funnits väsentliga skillnader i uppfattningar och användningar av fosterfotografierna inom olika nationella kontexter. Det framgår i synnerhet vid en jämförelse mellan Sverige och usa.

Sexualundervisning och antiabortkampanjer

I USA fick fotografierna en mer splittrad betydelse. Precis som i Sverige går det att hitta exempel på hur Nilssons bilder och böcker har använts som läromedel i den amerikanska sexualundervisningen. En skillnad är dock att hans fosterfotografier har spelat en avsevärt mycket större roll i abortdiskussioner.

Kring 1970 började olika grupper organiseras som motsatte sig rätten till abort. Antiabort-
rörelsens föreläsare som turnerade runt i landet utnyttjade tidigt Life-reportaget i sina försök att demonstrera objektiva vetenskapliga bevis för att embryon och foster ägde en personlighet. Exempelvis brukade föreläsningar hållna av ett katolskt par som hette John och Barbara Willke (han var läkare, hon sköterska) inledas med att de höll upp stora kopior av fotografierna från Life, och utmanade publiken med frågan: "Is this one human?".

Paret Willke var med och grundade antiabortrörelsen The National Right to Life Committee 1973 (samma år som lagen om fri abort infördes). Årliga demonstrationer i Washington — March for Life — startade 1974 och pågår än idag. Plakat och banderoller under dessa demonstrationer har ofta varit försedda med Nilssons bilder av befruktade äggceller och foster i olika utvecklingsstadier. Det var denna politiska användning som motiverade företrädare för kvinnorörelsen och feministiska forskare att kring mitten av 1980-talet börja analysera fosterfotografiernas estetik och funktion. Dessa kritiska röster framhöll att bilderna inte alls var så realistiska som de utgav sig för att vara. De hävdade att det snarast rörde sig om artificiella kompositioner; antingen genom att fostret hade isolerats från livmodern (det vill säga från modern), eller därför att bilderna hade blivit föremål för olika former av teknologisk kodning. Dessa exempel med nedslag i sexualundervisning och abortdebatt visar att Nilssons Life-fotografier har kommit att få en rad olika laddningar i olika nationella kontexter.

Evolutionsteori och kreationism

I denna film användes den digitala specialeffekten morfning som nyligen hade fått sitt stora genombrott med en rad framträdanden i musikvideor, hollywoodfilmer och reklaminslag. Särskilt omtalade vid tidpunkten var Michael Jacksons metamorfosiska förvandling till svart panter i musikvideon Black or White och den formskiftande cyborgen t-1000 i James Camerons film Terminator 2 (båda från 1991).

I Livets uppkomst användes denna spektakulära effekt för att visualisera ett evolutionärt perspektiv på fosterutvecklingen hos ryggradsdjur. Gång på gång visades animationer av hur människan, kycklingen, grisen och fisken transformerades från embryon till foster. "Se så lika vi är innan vi föds", var budskapet. Trots att filmens digitalt morfade fotografier av embryon presenterades som revolutionärt nya var de en del av en historia som sträckte sig tillbaka till 1800-talet; den tyske zoologen och darwinisten Ernst Haeckels embryologiska vision av ett gemensamt ursprung för alla arter. Nilsson och hans filmteam skulle därigenom bidra till att återuppväcka en gammal kontrovers.

I USA, där diskussioner om vetenskap och religion tog ny fart under 1990-talet, hamnade Nilssons animerade bilder i hetluften. Nästan omedelbart efter visningen av The Ultimate Journey, som var titeln på den amerikanska versionen av Livets uppkomst, associerades morferna till Haeckels evolutionistiskt färgade teckningar av embryon av människor och andra ryggradsdjur. Utvecklingsbiologen Michael K. Richardson anklagade — liksom många före honom — Haeckel för att ha förfalskat dessa bilder i syfte att överdriva likheterna mellan människa och djur. Richardsons egen forskning visade att embryona tvärtom "såg överraskande olika ut".

Företrädare för kreationism och intelligent design — som motsatte sig evolutionsteorin och hävdade att det fanns empiriska bevis för att en eller flera intelligenser medverkat i utvecklingen av djur och växter — var inte sena att utnyttja detta resultat. Förvånansvärt nog använde vissa av dem Nilssons morfer som stöd för Rickardsons slutsatser. Exempelvis deklarerade personerna bakom sajten The Interactive Bible att de överhuvudtaget inte såg några likheter utan tvärtom stora skillnader mellan embryona av människan, kycklingen, grisen, och fisken. Men vanligare var att kreationister riktade kritik mot de metamorfiska animationerna i The Ultimate Journey. De hävdade att filmen representerade en ny version av Haeckels felaktiga doktrin, och varnade tevetittare för att Nilssons bilder var förvanskade och inte gick att lita på.

Vissa biologer som försvarade evolutionsteori (om än inte Haeckels teckningar) beskrev de digitalt framställda morferna av embryon som objektiva mikrofotografier tagna av en vetenskaplig fotograf. Även detta exempel, med debatten om evolutionsteori och kreationism som blickpunkt, visar alltså att samma uppsättning av Nilsson-bilder kunde få närmast motsatta betydelser i takt med att de färdades genom olika mediala och publika rum.