Filosofiska perspektiv på risk och säkerhet

Tyvärr förekommer ett slags språklig imperialism inom området. Många riskanalytiker anser att risk betyder statistiskt väntevärde, och att alla andra språkbruk är felaktiga. Försöken att etablera detta språkbruk som det enda rätta är enligt min mening skadligt för den begreppsliga tydligheten. Språkbruket innebär bland annat att en sannolikhet om 1 på 1 000 att 2 000 personer kommer att dö anses vara samma risk som en sannolikhet om 1 på 2 att 4 personer kommer att dö. Det är en respektabel ståndpunkt att dessa båda risker ska betraktas som lika allvarliga, men det är något man måste argumentera för, inte försöka etablera genom sitt val av definition.

Det har utkämpats ganska hetsiga strider om huruvida risk är ett subjektivt eller ett objektivt begrepp. I mitt tycke är dessa strider tämligen onödiga, eftersom saken egentligen är ganska enkel. Begreppet risk har en alldeles uppenbar subjektiv dimension eftersom risker alltid handlar om oönskade konsekvenser. Regn den kommande helgen kan vara en risk för semesterfiraren men inte för odlaren som önskar sig regn. Samtidigt har begreppet risk en lika uppenbar objektiv dimension. Det som omöjligen kan inträffa är inte en risk, oavsett om någon tror att det kan inträffa.

Tyvärr har riskdiskussionen överförenklats av både objektivister och subjektivister. De förra är oftast naturvetare eller ekonomer som inte inser att även okontroversiella värdeomdömen faktiskt är subjektiva. Subjektivisterna är oftast sociala konstruktivister som hävdar den absurda tesen att risker inte är något annat än sociala konstruktioner. Det är inte svårt att argumentera mot en sådan ståndpunkt. För att ta ett exempel är det ingen social konstruktion att barn som leker i minerade områden löper risk att bli lemlästade.

Vi måste komma förbi dessa polariserade förenklingar om subjektivitet och objektivitet. I stället behövs det grundliga analyser av det komplicerade samspelet mellan värde- och faktautsagor som ingår i riskdiskussionen. En sådan analys är en lämplig uppgift för filosofer.

Kvantifieringens faror

I fackspråket har risk oftast tolkats som något kvantifierbart. När det inte finns några sanno-likheter att tillgå används ofta i stället ordet "osäkerhet". Osäkerhet är dessutom relevant även när vi har tillgång till sannolikhetsuppskattningar. Det kan nämligen råda osäkerhet om sannolikhetsuppskattningarnas tillförlitlighet. Bakom riskanalyser som uttrycks i termer av exakta sannolikheter döljer sig inte sällan stora osäkerheter som också måste beskrivas för att ge en rättvisande bild av kunskapsläget.

Termen "säkerhet" är ungefär lika mångtydig som risk. Till en början har vi ett översättningsproblem eftersom svenskans säkerhet svarar mot två olika begrepp på engelska, nämligen "security" som syftar på skyddet mot avsiktliga hot och "safety" som främst avser oavsiktliga hot. Det engelska språkbruket är dock så oklart att man kan undra om det inte är en fördel att som på svenska (liksom rätt många andra språk) använda en samlad term i stället för att göra denna åtskillnad.

Ett svårare problem är att ordet "säker" ofta tolkas som total avsaknad av risk. Ett uttalande om att en maskin är "säker" ger lätt intrycket att inga olyckor alls kan inträffa, trots att en sådan säkerhet knappast kan uppnås. Det är mera konstruktivt att tänka i termer av olika grader av säkerhet. Dock kan den absoluta innebörden hos "säker" inte lätt tvättas bort, och den ger ibland upphov till språkförbistring och missförstånd.

Kunskap om risker

En ytterligare svårighet uppstår genom att vår kunskap om risker ofta är beroende av expertbedömningar, och detta inom områden där även experterna har mycket ofullständig kunskap. Hur stor är till exempel risken för en stor explosion i en kemisk industrianläggning? Det finns ingen som kan göra en helt tillförlitlig bedömning av detta. En del av de faktorer som påverkar risken, till exempel egenskaperna hos kemiska ämnen, kan fastställas med stor noggrannhet. Annat kan man endast uppskatta, till exempel sannolikheten att ett nytt slags ventil kommer att slamma igen, sannolikheten att underhållet av pumparna blir kraftigt försummat och sannolikheten att någon får "hjärnsläpp" och tänder en cigarett där brandfarlig gas läcker ut. De som har störst möjlighet att uppskatta dessa faktorer är förstås experterna, men det är viktigt att inte förväxla deras uppskattningar med säkert kända sannolikheter.

Det är angeläget att undersöka vad slags kunskap sådana expertbedömningar bygger på och vilken grund vi har för att förlita oss på dem. Historiskt sett har det ofta hänt att experter har gjort felbedömningar. Därför är det rimligt att vi andra tar hänsyn till möjligheten att experterna har fel. Det är dock ingen lätt uppgift att göra detta samtidigt som vi drar full nytta av vad experterna faktiskt vet.

Vetenskapens bevisregler

Man kan också uttrycka detta i termer av kraven för att tillfoga något nytt till den vetenskapliga kunskapsmassan (vetenskapens corpus). Med detta avses summan av allt det som är (provisoriskt) accepterat inom vetenskapen, och därför inte ifrågasätts förrän man får ny information som pekar i annan riktning. Inträdeskraven till den vetenskapliga kunskapsmassan måste vara höga för att vetenskapen ska kunna framskrida utan alltför stor risk att hamna i återvändsgränder.

Men i samband med riskbeslut blir de höga inträdeskraven ibland svåra att hantera. Det krävs tämligen starka bevis för att man ska anse det vetenskapligt bevisat att ett kemiskt ämne orsakar skador i naturen. Men det innebär inte nödvändigtvis att vi måste vänta på dessa starka bevis innan vi förhindrar att kemikalien sprids i naturen. Beviskravet för ett praktiskt beslut behöver inte vara detsamma som beviskravet för ett vetenskapligt försanthållande. Försiktighetsprincipen handlar till stor del om att göra just denna åtskillnad.

Det finns, som jag ser det, en enkel och en svår diskussion om detta. Den (intellektuellt) enkla diskussionen handlar om att förklara skillnaden. Det är ett (förvånansvärt vanligt) missförstånd att det skulle vara "ovetenskapligt" att vidta försiktighetsåtgärder mot till exempel en kemikalie innan vi har full vetenskaplig bevisning för att den är skadlig. Detta är inte mera ovetenskapligt än att utrymma en vulkansluttning när vi har indikationer om ett kommande utbrott men ännu saknar full vetenskaplig bevisning för att det verkligen kommer att äga rum.

Den svåra diskussionen handlar om att mejsla fram ett sätt att agera även mot faror som inte är vetenskapligt bevisade, utan att därigenom förlora den vetenskapliga grund som vi behöver för att göra väl avvägda prioriteringar. Detta handlar till stor del om att finna sätt att kommunicera och utvärdera vetenskapliga indikationer även i fall då de inte svarar mot full vetenskaplig bevisning.

Etiska problem

Det har ibland hävdats att det skulle räcka att moraliskt värdera de olika utfallen, och sedan vikta deras värden efter sannolikheterna. Men då bortser man från att risker handlar om mycket mer än utfall och sannolikheter. För den moraliska bedömningen är det viktigt att veta vem som utsätter vem för en risk, och med vilket syfte. Det gör till exempel moralisk skillnad om det är mig själv eller någon annan som jag utsätter för en avsevärd risk i syfte att tjäna ihop en förmögenhet åt mig själv. I det större samhällsperspektivet har det också stor betydelse hur riskerna fördelas i samhället och hur denna fördelning förhåller sig till fördelningen av de fördelar som risktagandet avses ge upphov till.

En annan vanlig men ohållbar förenkling är att en risk alltid anses uppvägas av en större nytta, oavsett vem som drabbas av risken respektive nyttan. Personer som motsätter sig bygget av en miljöstörande anläggning i sin närhet brukar bli anklagade för att vara irrationella om de framhärdar i sitt motstånd även om det kan påvisas att anläggningen totalt sett gör större nytta än skada. Men det är långtifrån självklart att en sådan totalkalkyl ska vara bindande för dem som drabbas. Det skulle inte finnas mycket kvar av individuella rättigheter i ett samhälle där vi alltid var skyldiga att underkasta oss en risk om den uppvägs av en större nytta för andra.

Det är ingen lätt fråga hur vi ska hantera komplexa samhällsprojekt som medför risker och nyttor av olika slag och för många olika människor. Ett första nödvändigt steg är att förkasta förenklingar av nyssnämnt slag, och i stället mera grundligt analysera de komplexa moralfilosofiska frågorna kring risker och riskfördelning, samhällsnytta och individuella rättigheter.