Förlagsredaktör med näsa för barnböcker

Astrid Lindgren hade då hon tillträdde sin tjänst på Rabén & Sjögren förlag den värdefulla erfarenheten av att stå på "den andra sidan", författarens, och hon visste vad det
innebar.

I april 1944 skrev hon ett följebrev till förlaget Albert Bonniers Förlags ab där hon i princip refuserar sin egen och första Pippi Långstrump-bok. Detta brev vittnar inte bara om hennes speciella humor och slagfärdighet, utan också om insikter i hur ett förlag kan tänkas resonera kring de manus som flyter in samt en medvetenhet om de konservativa åsikter som präglade utgivningen på många förlag, särskilt vad gäller barnlitteratur.

"Inneliggande tillåter jag mig översända ett barnboksmanuskript, som jag med full förtröstan emotser i retur snarast möjligt.

Pippi Långstrump är, som Ni kommer att finna, om Ni gör Er besvär att läsa manuset, en liten Ubermensch i ett barns gestalt, inflyttad i en helt vanlig miljö. Tack vare sina övernaturliga kroppskrafter och andra omständigheter är hon helt oberoende av alla vuxna och lever sitt liv ackurat som det roar henne. I sina sammandrabbningar med stora människor behåller hon alltid sista ordet.

Hos Bertrand Russel (Uppfostran för livet, sid. 85) läser jag, att det förnämsta instinktiva draget i barndomen är begäret att bli vuxen eller kanske rättare viljan till makt, och att det normala barnet i fantasin hänger sig åt föreställningar, som innebära vilja till makt.

Jag vet inte, om Bertrand Russel har rätt, men jag är böjd för att tro det, att döma av den rent sjukliga popularitet, som Pippi Långstrump under en följd av år åtnjutit hos mina egna barn och deras jämnåriga vänner. Nu är jag naturligtvis inte så förmäten, att jag inbillar mig, att därför att ett antal barn älskat att höra berättas om Pippis bedrifter, det nödvändigtvis behöver bli en tryck- och läsbar bok, när jag skriver ned det på papperet.

För att övertyga mig om hur det förhåller sig med den saken, överlämnar jag härmed manuskriptet i Edra sakkunniga händer och kan bara hoppas, att Ni inte alarmerar barnavårdsnämnden. För säkerhets skull kanske jag bör påpeka, att mina egna otroligt väluppfostrade små gudsänglar till barn inte rönt något skadligt inflytande av Pippis uppförande. De ha utan vidare förstått, att Pippi är en särling, som ingalunda kan utgöra något mönster för vanliga barn.

Högaktningsfullt
Astrid Lindgren"

Förlagets refuseringsbrev skrevs i början av hösten. Det är inte undertecknat, men det innehåller standardformuleringar om att de skulle ha velat ge ut boken och "manuskriptet har därför fått vandra runt inom förlaget för läsning" och att de redan köpt in manuskript för hela 1945 och 1946 och att "redan nu binda oss för 1947, det vill vi inte". Brevet avslutas med: "Manuskriptet är mycket originellt och underhållande i all sin otrolighet och vi beklagar verkligen att vi inte skall kunna åtaga oss utgivandet. Vi återsänder det samtidigt med detta brev som assurerat postpaket."

Liknande fraser använder Astrid Lindgren själv då hon något år senare i sin roll som förlagsredaktör nödgas refusera författares insända manus. Boken om Pippi Långstrump omarbetades, utgavs sedermera på Rabén & Sjögren förlag 1945 och kom att på flera sätt utgöra en milstolpe i den svenska barnlitteraturen.

Unik skriftsamling

Det har också gått att hitta väsentligt material på Rabén & Sjögren trots att de inte har något ordnat brevarkiv och trots att Astrid Lindgren själv hade rejäl storstädning när hon slutade på förlaget och slängde så mycket hon kunde. Astrid Lindgren tog sällan kopior på sina brev, men det finns författare och släktingar till avlidna författare som sparat brev vilka nu finns i privat ägo och det finns en del förlagskorrespondens i Kungliga bibliotekets handskriftssamling. Astrid Lindgrens efterlämnade brev och manus finns samlade i ett arkiv som omfattar 150 hyllmeter. Det är en av de största samlingar som någon enskild svensk lämnat efter sig. År 2005 upptogs denna samling på UNESCO:s lista over arkiv och dokument av värde för hela mänskligheten (Memory of the World Record).

En av de mest intressanta brevväxlingarna är den mellan Astrid Lindgren och den finlandssvenske författaren Kai Söderhjelm (1918—1996) som numera förvaras på Åbo Akademis handskriftsavdelning. Kai Söderhjelm och Astrid Lindgren hade brevledes kontakt i över 25 år och Kai Söderhjelm skrev alla sina brev till Astrid Lindgren med karbonpapper emellan varför denna brevsamling, bestående av över hundra brev, är komplett med både hans egna brev och Astrid Lindgrens brev.

När man ser tillbaka på utgivningen av barn- och ungdomsböcker är det tydligt att bokmarknaden var förhållandevis stabil under den tid Astrid Lindgren arbetade på Rabén & Sjögren, även om det sker en genomgripande omvandling i samhället under 1950- och 60-talen. Den samhälleliga strukturomvandlingen som pågick innebar att barnen och ungdomarna, även som läsare, kom att se annorlunda ut. Ungdomsboken blev långsamt till under 1950—talet och stabiliserades som genre under 1960—talet. Ungdomarna blev en klart definierad grupp med egna intressen, egna behov och en begynnande möjlighet att konsumera, och litteraturen för dem fick följa efter för att svara mot detta.

Det är inte lätt att utröna hur trender skapas och vilket det egentligen är som påverkar vad, men förändringar i samhället leder ständigt till förändrad litteratur och förändrade läsare. Litteraturen påverkar förvisso samhället men här är det uppenbart att det är i samhället som förändringarna skett först. Det är omtvistat om litteraturen för vuxna influerar barnlitteraturen eller om det egentligen är så att det är i den trendkänsliga barnlitteraturen som man först kan märka de nya strömningarna. Dessutom kan man inte bortse från frågan om utländska influenser, särskilt från det anglosaxiska språkområdet, som naturligtvis påverkat den svenska barn— och ungdomslitteraturen vid denna tid.

Astrid Lindgren, som var kunnig i flera språk, läste själv böcker som gavs ut av utländska förlag och gav förslag på sådant som borde översättas och göras tillgängligt för svenska barn. Någon programförklaring för Rabén & Sjögren fanns inte och när man tar del av den korrespondens som finns bevarad är det uppenbart att Astrid Lindgrens uppfattning om vad som var en bra barn- eller ungdomsbok vägde betydligt tyngre än tillfälliga trender.

Öppenhjärtig redaktör med humor

Harry Iseborg skrev från Ängby den 28 november 1961: "Jag vet inte rätt hur jag skall kunna tacka dig för det du gjort för mig i samband med Oxgatans hjältar. Låt mig säga rentut, att jag knappast fått fason på dem utan din skickliga vägledning. Du är en underbar människa, Astrid, och jag önskar dig allt gott."

Astrid Lindgren var en slagfärdig och humoristisk person, något som väl kommer fram i de brev som finns bevarade. I ett brev från den 30 mars 1966 skriver Astrid Lindgren till en kvinna som till förlaget sänt en saga skriven av hennes man. Astrid Lindgren har tagit del av sagan och svarar med glimten i ögat:

"Jag har tittat på Er mans saga för intelligenta barn och den är ju väldigt skojigt gjord, men jag tror att den är mer för intelligenta än för barn. Vi har nog ingen möjlighet att ge ut den här på förlaget.
Med hjärtliga hälsningar
Astrid Lindgren"

När det gäller manuskript som det inte går att göra så mycket åt refuserar Astrid Lindgren dem vänligt men tydligt, som i ett brev från den 9 mars 1966:

"Vi har läst Era djungelsagor, men vi har tyvärr inte möjlighet att utge dem i bokform. Det är en rätt mycket utnyttjad genre detta med talande djur. Vi tycker nog att det är svårt att kunna utvinna något nytt ur den. Men visst förstår vi att det för barnen H*** måste var utomordentligt trevligt att tillsammans med pappa få uppleva dessa äventyr i djungeln.
Med vänlig hälsning
Astrid Lindgren"

När det däremot gäller manuskript som bär på ett frö till något som skulle kunna bli en bra bok lägger Astrid Lindgren ner mycket tid på att formulera sig kring vad som skulle kunna förbättras. Hon skrev ofta flera sidor långa brev till författare, där hon går in i deras texter och lyfter fram både det som är bra och det som enligt hennes sätt att se måste skalas bort. Detta är tydligt i ett svarsbrev från Antoinette Baker till Astrid Lindgren efter hennes pensionering från förlaget 1970:

"Varmt tack för Ditt långa vänliga brev! Det är verkligen rörande snällt av Dig att vilja hjälpa mig så och ge mig av både Din tid och energi. Visst var jag lite tagen en dag eller två, särskilt när jag insåg hur rätt Du hade, men nu står jag redan förtjust på huvudet i första kapitlet och abstrakta uttryck och tillkrånglade vändningar ryker till höger och vänster. Och det där med att inte ge nödvändiga upplysningar i klumpiga dialoger var jag verkligen glad över. Just dessa ställen har jag själv varit missnöjd med men inte vetat varför. Tack snälla du! Om jag nu också verkligen klarar att skriva enkelt och självklart för 5—7 år, det vet jag förstås ännu inte, men jag skall i varje fall försöka."

Astrid Lindgrens position som Sveriges största barnboksförfattare kombinerad med tjänsten som förlagsredaktör för tidens största barnboksförlag är fullständigt unik och mycket intressant. Hon var genuint skicklig, diplomatisk och ödmjuk i relationen till författarna, som ju faktiskt också var hennes kollegor. Författaren Kai Söderhjelm har i sin memoarbok Hellre kärlek än krig slagit fast Astrid Lindgrens betydelse för honom personligen och för hela den svenska barnlitteraturen under dessa betydelsefulla år:

Under mer än tjugo år var det hon som vägledde och rådde mig, tog hand om mina böcker och var ett ständigt stöd. Jag har kanske redan sagt det flera gånger, men hennes stora insats som förläggare får inte glömmas bort inför hennes ännu större som författare. Det är hon som på alla sätt fört fram svensk barnlitteratur till en viktig och välkänd gren av litteraturen.