Konstruktiv samexistens bygger på ömsesidigt beroende

Det har också framförts mer generella påpekanden om det problematiska med multireligiösa och multietniska samhällsmiljöer. Huntingtons kollega vid Harvard, statsvetaren Robert D. Putnam, har till exempel hävdat att tilliten och den sociala solidariteten mellan medborgarna blir svagare ju mer multietniska de olika samhällsmiljöerna blir. Enligt Putnam kan detta påstående beläggas med hjälp av evidens från flera olika sociala sammanhang i usa, till exempel arbetsplatser.

Allmänt uppfattas skillnader ur etnisk, religiös och nationell synvinkel vara en grogrund för konflikter utifrån ovanstående kritiska perspektiv. Vad som således hela tiden krävs är "motvikter" som kan neutralisera och motverka konflikterna. Denna bild över det mångkulturella eller det multietniska samhället är onekligen pessimistisk. Man kan ställa sig frågan om den verkligen avspeglar en historisk och aktuell verklighet. Finns det inte istället fall av konstruktiv samexistens mellan olika folkgrupper genom historien?

Negativ närhet och distans

Å andra sidan handlar den negativa närheten mellan olika grupper om att en grupp och dess medlemmar kan släppas in i en samhällsgemenskap som är styrd av en majoritetsbefolkning, men först sedan minoriteten gjort avkall på sina kulturella traditioner, identiteter och sedvänjor och anpassat sig till underordnade positioner inom samhällets centrala verksamhetsområden. Den negativa närheten bottnar ofta i en hierarkiskt utformad kulturell nationalism där vissa kulturer utpekas som mer överlägsna andra. Vi finner alltför många exempel på negativ närhet och distans genom historien: religiös och språklig tvångsassimilering, Sydstaternas slav- och segregationsekonomier i usa, kastväsendets Indien, kolonialväldenas imperialistiska politik i Afrika och Asien, apartheidtidens Sydafrika och det rasistiska och antisemitiska Nazityskland där judar och romer inringades och underordnades för att sedan stötas ut och utrotas.

Än idag finns många miljöer som präglas av negativ distans och negativ närhet, till exempel europeiska länder där gästarbetare och invandrade medborgare lever socialt och ekonomiskt segregerade liv. Fortfarande kännetecknas också usa av rassegregering med tydliga motsättningar mellan svarta och vita, något som kommer till starkt uttryck om man bevistar industristäder som Baltimore och Philadelphia. Urbefolkningar i flera länder, inte minst i Australien, lever också i ett ekonomiskt armod och har ingen större politisk makt att hävda sina vitala intressen.

Positiv närhet och distans

Vilka exempel är då illustrativa när det gäller positiv närhet och positiv distans mellan olika folkgrupper genom historien? Vi kan inledningsvis nämna de samhällen som kan beskrivas som mångkulturella imperier. Ofta handlade det här om stora landområden vilka kännetecknades av en brokig kulturell mångfald, såsom i det romerska riket under vissa tidsperioder. Bevarandet av den inre freden och ett säkerställande av de yttre gränserna blev de primära uppgifterna för härskarna. De mångkulturella imperierna praktiserade av dessa anledningar en rätt så tolerant politik gentemot olika minoritetsgrupper, även om denna tolerans inte baserade sig på några demokratiska ideal i dagens bemärkelse. Så länge som minoriteterna inte utmanade statsbildningarna eller vägrade att bidra till statskassan fanns det all anledning för regimerna att ge utrymme för kulturella frizoner, såsom i det ottomanska riket under vissa tidsperioder då det praktiserades kulturautonomi för kristna, muslimska och judiska grupper inom ramen för det så kallade milletsystemet (av arabiskans milla, trosgemenskap).

Stödet för toleranspolitiken förstärktes också i de fall då de styrande visade sig vara öppna gentemot främmande kulturer och intresserade av religionsdialog. Självförtroende inför det egna kulturarvet parades med nyfikenhet inför det kulturella annorlunda, som under Tangdynastins glansdagar i Kina (618—907) och kejsar Akbars tid (1556—1605) som imperiebyggare på den indiska halvön.

I vissa imperier fanns det också en vilja att använda sig av meritbaserade rekryteringsvägar inom den politiska administrationen och krigsmakten. De politiska ledarna ville att statsinstitutionerna skulle präglas av största möjliga kompetens. Sökljuset riktades således mot de mest meriterade oavsett vilka grupper de tillhörde. Exempel på sådana statsbildningar finner vi i morernas multikulturella Andalusien under medeltiden, i de turkiska ottomanernas imperium, i kejsar Akbars välde och i den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern där det stundtals var möjligt för medlemmar ur minoriteter som judar och slovener att nå höga poster inom armén och statsförvaltningen.

Under de perioder då ovanstående imperier var ekonomiskt starka fanns det också särskilda förutsättningar för att visa öppenhet och tolerans gentemot minoriteter eftersom självkänslan hos härskarna vilade på en solid ekonomisk grund. En positiv mångkulturalism frodades speciellt i imperiernas urbana centra där människor med skilda kulturella bakgrunder kunde finna naturliga mötesplatser och delade verksamheter såsom i exemplen Xian, Bombay, Cordoba, Wien och Smyrna.

I dag ser vi liknande positiva förhållanden i storstadsmiljöer som New York, Sydney, Toronto, Montreal och Vancouver. Särskilt Kanada har utmärkt sig som ett positivt mångkulturellt land genom att landet öppnat upp för den kulturella och etniska mångfalden och inte pressat på medlemmar av invandrade grupper någon "tjock" nationell identitet, förutom de officiella språken och det mångkulturella samhällsidealet vilket varit grundat på mänskliga rättighetsprinciper som religions-
frihet och respekt för människors kulturliv.

Ömsesidigt beroende

"Smått och stort", "starkt och sårbart" samt "tätt och utspritt" exemplifieras med andra ord i de nämnda positiva mångkulturella samhällsmiljöerna. Schematiskt kan man säga att en viktig förutsättning för en konstruktiv mångkulturalism är att människor från olika grupper lever oerhört tätt tillsammans där varje friktion blir mycket kostbar. På den motsatta sidan finner vi fall där människor lever långt ifrån varandra rent geografiskt, men där de också är starkt beroende av varandra såsom i karga arktiska miljöer.

Ömsesidigt beroende är följaktligen en central förutsättning för ett konstruktivt mångkulturellt samhälle. Positiv närhet och distans förutsätter också en frånvaro av etniska/rasistiska och kulturella nationalistiska ideologier samt en frånvaro av missionerande ideologier med exklusiva universalistiska budskap såsom kommunismen och militanta former av kristendom och islam. Positiv närhet och distans förutsätter vidare en närvaro av gruppöverskridande aktiviteter och värdegemenskaper i form av språklig kommunikation, handel, vetenskapligt och kulturellt utbyte samt gruppöverskridande normer som mänskliga rättigheter.

Mänskliga rättigheter som ramverk

Viktigt i sammanhanget är också en strävan efter att uppmuntra öppna, flexibla och överlappande gruppidentiteter vilka inte knyts för starkt till krav som är svåra att modifiera och finna kompromisser i. Exklusiva territoriella anspråk som kopplas till en föreställning om en stat, en nation och ett språk har just varit en negativ motpol i detta sammanhang. Vad som även krävs är ett övergripande samhällsperspektiv som betonar att en kulturell mångfald kan berika samhällsmiljön som helhet. Ett stabilt och välförankrat rättsligt/politiskt ramverk, vilket kan utgöra en arena för lösning eller hantering av intressestrider, är en ytterligare förutsättning. Att vissa grupper också kan finna samexistens i ett komplementärt förhållande som berikar båda parterna är viktigt att betona i sammanhanget. En arbetsfördelning såsom i fallet med den turkiska och grekiska befolkningen i den kulturellt blomstrande staden Smyrna under 1800-talet (då turkarna i stort sett hade den politiska makten i staden och grekerna den ekonomiska) visade sig också vara konfliktdämpande.

Förutom dessa förutsättningar är det särskilt angeläget i dagens mångkulturella samhällen att betona vikten av att motverka markanta socioekonomiska och politiska ojämlikheter mellan olika grupper — inte minst för att undvika att dessa ojämlikheter "etnifieras" eller "kulturaliseras". Det sistnämnda tål att sägas många gånger eftersom förespråkare av ett mångkulturellt samhälls-ideal ofta på ett orättfärdigt sätt anklagas för att inte ta de ekonomiska orättvisorna på allvar genom den starka betoningen på kultur- och identitetsfrågor. Här finns dock ingen motsättning. Bara en insikt om att en och samma människa kan drabbas av orättvisor i flera olika bemärkelser.