Medeltida identiteter hjälper oss att förstå den moderna nationen

I viss utsträckning har detta eklektiska tillvägagångssätt gjort entré också inom humaniora och samhällsvetenskap. Som kontrast till det moderna brukar medeltiden ofta vagt placeras i ett arkaiskt universum, tillsammans med balinesisk tuppfäktning eller sexualitet på Trobriandöarna, för att nämna ett par klassiska exempel på etnologiska studier. Det är förvisso intressant att jämföra dessa "främmande" samhällen med vårt eget, och att då frångå ett etnocentriskt västerländskt perspektiv. Men samhället under den europeiska medeltiden var inte diametralt olikt vårt. Här levde komplexa människor, varav vissa hade nått en hög bildningsnivå och besatt en beundransvärd förmåga till abstrakt tänkande som vi moderna människor tenderar att underskatta, delvis på grund av att det riktades mot andra mål.

Medeltida folknamn idag

Då Benedict Andersson, professor i internationella studier vid Cornell University, usa, skrev sin klassiska bok Den föreställda gemenskapen, där han hävdar att nationer huvudsakligen skapas i fantasin och därför kunde uppstå först efter boktryckarkonstens genombrott, använde han sig av verk från en enda medeltidsforskare som då varit död i fyrtio år (Marc Bloch). Sociologen Anthony D. Smith, den kanske mest kända etnicitetsspecialisten inom sitt område, är ensam om att ha tagit hjälp av fler.

Medan modernitetsforskare ivrigt diskuterar huruvida nationer är verkliga eller påhittade, primitiva eller moderna, verkar få inse att till exempel franker-fransmän, theotisci-tyskar, angler-engelsmän, kroater och serber, svenskar och danskar, polacker och ruser-ryssar först uppenbarade sig mellan 500- och 1000-talet, det vill säga under den tidiga medeltiden. Namnen betydde sannerligen något helt annorlunda än idag. Dessa folk utgjorde inga nationer i modern mening, och deras historia är mycket brokigare och mer motsägelsefull än nationshistoriker alltid har antagit.

De folkrika och relativt stabila folkslag som utvecklats på romerskt territorium efter imperiets sönderfall runt år 500 varade naturligtvis inte i längden; inga av Roms förstfödda arvtagare undgick förändringar. Därför finns det inga västgoter i Spanien, inga langobarder i Italien, inga anglosaxare i England, inga avarer i Ungern och inga mer franker. På många sätt är dock frankerna fortfarande betydelsefulla för dagens fransmän, men också för tyskar, holländare, österrikare och andra. Prestigefyllda traditioner från den tidiga medeltiden kunde användas som "distinktionsstrategier" hos vitt skilda grupper senare i historien. 1400-talets storhertigar av Burgund hade inte mycket att göra med burgunderna — de härskade över en helt annan region — men det berömda namnet förstärkte deras framgång. Dagens engelsmän, fransmän, lombarder och burgunder, har således behållit de medeltida folknamnen, oavsett hur mycket den lingvistiska och politiska situationen har förändrats sedan dess.

Sökandet efter etniskt ursprung

Den första var införandet av historia som vetenskapligt ämne med dess anspråk på att sakligt ge trovärdighet till nya eller gamla myter kring identitet. Den andra var den medvetna spridningen av dessa myter kring det nationella ursprunget till alla medborgare med hjälp av modern utbildning och propaganda. Den tredje var att man på historiska grunder underblåste negativa stereotyper för att bedriva en aggressiv utrikespolitik. De nationalistiska ideologierna nådde sin kulmen under 1900-talets första hälft, men ända in i våra dagar har debatten kring medeltidshistoria haft nationalistiska grunder i många länder, i synnerhet i östra Centraleuropa och på Balkan efter 1989.

Det har endast gradvis blivit tydligt inom humanioraforskningen att etniska identiteter inte har med blod eller ras att göra, utan är produkten av historiska processer. Man kan inte heller, tror jag, hitta dem i gener. Jag vidhåller distinktionen mellan befolkningar (definierade genom arbiträra kriterier såsom gemensamma genetiska eller lingvistiska drag) och folkslag (komplexa kulturella och historiska gemenskaper). Dessa kan i vissa fall överlappa varandra, men de är likväl väsensskilda.

Vissa forskare, såsom den franske filosofen Ernest Rénan (1823—1892) eller Max Weber (1864—1920), den moderna sociologins fader, hade redan hävdat att nyckeln till etnisk identitet hos ett folk var en subjektiv känsla av samhörighet med dess medlemmar som manifesteras genom en rad utåtriktade signaler. Detta är numera vedertaget inom humaniora och samhällsvetenskap. Gemensam kultur, habitus, religion och gemensamt språk och territorium kan vara kriterier för etnicitet, men de behöver inte vara det.

Identitetsbegreppets genomslag

Både textorienterade forskare och de som intresserar sig för vad som verkligen hände i historien kan dra nytta av det. Särskilt intressant är att det hjälper till att placera debatter kring identitet i kontexten av andra identiteter. Historieforskning rörande exempelvis genus och etnicitet har under lång tid parallellt rört sig bort från biologisk determinism och mot kulturkonstruktivism. I kombination med begreppet socialt minne ger identitetsbegreppet därtill ledtrådar till den kulturella reproduktionens kärna, och kan i princip alltid appliceras på barbariska kungadömen och kloster, städer och adelsfamiljer, kvinnlig läskunnighet och medeltida riddarromaner.

Vissa menar att man bör sluta använda termen "identitet". Identitet kan aldrig helt uppnås; den är en försvinnande ögonpunkt i vår bild av det förflutna. Den blir förståelig först när den tycks lösas upp, när den blir problematisk och svävande. Men det är i dess dynamiska och lätt undflyende egenskaper som termen blir intressant för historiker. Om vi förstår att folkslag inte är historiska subjekt utan objekt för historiska åtgärder, och att identitet kan uppnås i olika grad, så kan vi också förstå försöken till integrering inom, och distinktionsstrategierna mellan, olika etniska gemenskaper. Framförallt kan vi göra oss av med förenklade modeller för historieutvecklingen: att denna gått från små stammar till sammanhängande moderna nationer, som så många handböcker alltjämt förespråkar. Det är själva föreställningen och förverkligandet av etnisk identitet som förändras över tid, inte bara i vilken grid som gemenskaper anpassas till våra idéer kring social integration. Konstruktionen av etnisk identitet är i högsta grad ett historiskt ämne, och medeltiden erbjuder exceptionella möjligheter att studera dess longue durée århundraden tillbaka.

En stor metodologisk fördel med den europeiska medeltiden är att den var, tvärtemot fördomarna, en i hög grad litterat kultur som lämnat efter sig en mängd manuskript och dokument. Bara från karolingiska kungadömen finns över 7 000 manuskript från det sena 700-talet och 800-talet bevarade. Den medeltida kulturen formades av att handskrifter gång på gång behövde kopieras. De subtila förändringar som denna komplexa överföringsprocess medförde har länge setts som ett hinder för rekonstruktionen av förlorade original som ska tryckas i moderna utgåvor. Det är först på senare tid som man har insett att dessa förändringar var avsiktliga, och att de utgör fascinerande spår av den flödande process som är kulturellt minne. Samma sak gäller texter kring identitet där olika synsätt eller skiftande identitetsbegrepp kan påvisas i den detaljerade jämförelsen av olika versioner av manuskript.

Hur blev etnicitet så viktigt?

Den medeltida politiska och intellektuella kultur som möjliggjorde denna utveckling har ännu inte undersökts tillräckligt, i hög grad på grund av att den ena skolan (primitivisterna) menade att föreställningar alltid varit viktiga, medan den andra skolan (modernisterna) var de enda som var intresserade av den moderna nationens uppkomst. Personligen är jag övertygad om att undersökningen av det förflutnas identiteter kan fördjupa forskningen kring den moderna nationen och utforska långtidsperspektivet i konstruktionen av identiteter i Europa.

En annan tämligen outredd aspekt är hur kristna intellektuella och den politiska eliten upptäckte hur etniska band kunde integrera kristna kungadömen politiskt. Man såg länge kristendomen som en allmännelig kraft som verkade på en europeisk nivå, medan enskilda folkslag hade olika särintressen. Resultatet blev en tudelad syn på europeisk historia, en kristen/europeisk universalism kontra nationell egenhet — ett synsätt som även idag kan förklara europeisk integration och dess hinder.

Kristna föreställningar

Men kristna föreställningar innebar också en rad tvetydigheter gällande etnisk identitet. För vissa var etnisk mångfald en metafor för splittring och sammanstötning, med Babels torn som bakomliggande modell. Samma bibliska och klassiska modeller kunde emellertid tjäna till att etablera nya perceptionssystem, och till att legitimera de nya etniska kungadömenas existens. Medeltida folkslag spårades tillbaka till Noahs söner genom långa genealogier. De latinska och grekiska termerna för etniska grupper — gentes, nationes, ethne — hade ovillkorligt hedniska och barbariska undertoner. Till och med författare som aktivt stödde etniska traditioner (till exempel den romerska senatorn Cassiodorus som tjänade gotiska kungar) såg folkslagen som ett, om än nödvändigt, stadium som till slut borde passeras, om det så skulle ske längs en väg till romerskhet (vilket kan ha varit Cassiodorus tanke) eller till en mer allmän kristen gemenskap.

De europeiska nationernas framväxt var inte alls naturlig eller oundviklig. "Nationella" föreställningar hade sina hög- och lågvattenperioder, nu som då. Vi behöver veta mer om dem. Detta åstadkommer man inte genom att titta på nationen "i sig", utan på de etniska identiteternas många sidor under den långa historien. Varför faller sig etnicitet och dess fundamentala funktion för politisk makt så naturligt för oss? Och varför har etniska och i längden nationella identiteter laddats med försynens betydelse?

Det är allmänt känt att nationalismen under 1800-talet övertog många kristna ritualer och diskurser för att etablera sig som en ny trosbekännelse som skulle ena nationen. Identifikations- och distinktionsstrategiernas avlägsna ursprung vindlar tillbaka till den tidiga medeltiden. Att studera skrifter av intellektuella som varit döda i över tusen år kan således hjälpa oss att nå nya insikter om nationellt tänkande och dess genomslagskraft i vår tid.

Walter Pohl
Översättning från engelska: Erik MacQueen och Donald MacQueen