Med fördömande och lust i blicken

Kännetecknande för 1800-talets visuella kultur är att tillgängligheten på bilder ökade markant. Konstutställningar blev allt vanligare och nya teknologier innebar att det blev lättare att mångfaldiga bilder. Utvecklandet av xylografin gjorde det möjligt att trycka bild och text på samma sida i böcker och tidningar. Under andra hälften av århundradet blev även fotografiet vanligt.

När bilder med motiv från utomeuropeiska länder studeras inom konstvetenskap används den postkoloniala teoribildning som har utvecklats sedan 1978, då den palestinske litteraturhistorikern Edward Said utkom med sin banbrytande bok Orientalism, Western concepts of the Orient. Det innebär att forskaren i sina analyser tar hänsyn till såväl genomförandet som effekterna av de europeiska ländernas koloniala företag från 1400-talet fram till idag.

Sverige brukar inte räknas till de ledande kolonialmakterna, vilket inte hindrar att människor där kan ha omfattat de tänkesätt som kännetecknar den europeiska imperialismen. Edward Said hävdade att västerlandets orientalister hade skapat en fantasibild av Orienten, som tjänade till att stärka den europeiska självbilden men också legitimera ett kolonialt förtryck. Att i analysen överföra Saids modell skulle riskera att förvandla alla bilder till ett slags imperialistiska utsagor, vilket knappast är rimligt. Det måste vara möjligt att uppfatta vissa av dessa som positiva eller till och med idealiserande representationer av Orienten. Jag har istället valt att betrakta dem som ambivalenta. Vid analysen föreligger en slags förhandlingssituation där konstnär, betraktare och historiska, samhälleliga och ideologiska kontexter samverkar.

Moskéer, harem och slavhandel

Sultanen, hans palats och harem intresserade de svenska resenärerna. Eftersom västerländska män aldrig släpptes in i ett harem var bristen på information stor. Heidenstam menade, på tal om den turkiske sultanens harem, att det "är nästan omöjligt att veta något tillförlitligt derom". De berättelser som han hörde från tjänstefolk och frigivna slavinnor fann han både överdrivna och sinsemellan motsägande. Förvirrad konstaterade han: "man är oviss hvad man skall tro". Trots detta var föreställningar om harem vitt spridda i västerlandet.

En annan företeelse som flera svenska resenärer uppmärksammade var handeln med slavar, som ofta bedrevs utomhus. Den svenske läkaren och tecknaren Johan Hedenborg har berättat om ett besök på "slaftorget", där slavarna värderades olika beroende på ras och kön. Flickor från Abessinien sades vara mycket efterfrågade medan manliga slavar var betydligt billigare och "Negerslafvarna" stod i "ungefär helften". Till en början markerade Hedenborg sin avsky. Slavjakterna, som bedrevs för att stilla marknadens behov, var enligt honom "en af människornes grufligaste förgripelser mot mänskligheten". Efter en närmare granskning upptäckte han dock även att kvinnorna hade "utmärkta sköna former".

Hedenborgs funderingar kring slaveriet uppvisar en hos européer vanlig ambivalent pendling mellan fördömande och erotisk lust. På den internationella konstscenen var skildringar av haremsmiljöer och slavförsäljningar populära och vitt spridda motiv. Däremot tycks få svenska konstnärer ha ägnat sig åt dessa motivkretsar. Ett undantag utgör målaren Frans Wilhelm Odelmark som i ett otal varianter har skildrat en naken kvinna som i en "orientaliskt" präglad miljö visas upp för en sittande man. Odelmark hade en stor produktion och för tidens betraktare kunde sådana bilder bekräfta den europeiska föreställningen om vad ett harem var eller uppfattas som dokument över det omdiskuterade slaveriet.

Identitetsbyten på skämt och allvar

Det hände att svenska resenärer genom att byta kläder tog till sig delar av den främmande identiteten. Konstnären Egron Lundgren tog, när han besökte pyramiderna vid Gizeh, på sig "en slags österländsk klädesbonad" för att få vara ifred. Målaren Georg von Rosen, som 1865 besökte Turkiet, Palestina, Syrien och Egypten, var nyfiken på de religiösa platser som var förbjudna för västerlänningar att besöka. Förklädd till arab närmade han sig en moské under Ramadan. Väl inne i byggnaden låtsades han delta i bönen. Plötsligt dök "en gammal skrynklig enögd arab" upp och granskade svensken. Genom att mumla den tidigare inövade heliga trosbekännelsen "la illahi il Allah, Mohamed-in rassoul Allah" lyckas dock von Rosen lura mannen och undkomma. Händelsen visar att mötet mellan europén och lokalbefolkningen ingalunda var konfliktfritt. Lokalbefolkningen fick finna sig i att även sådant som betraktades som heligt kunde utnyttjas av västerlänningar med aptit på exotiska upplevelser.

Identitetsbyten kunde i andra sammanhang uppfattas mer skämtsamma. På julafton 1885 kom målaren Anders Zorn, under ett besök i Istanbul, på idén att "leka turkar" tillsammans med några vänner och han lät också fotografera händelsen. Iklädda turkiska kläder iscensatte de en handling. Zorns hustru fick vara slavinna medan konstnären och hans vänner agerade köpare. Kanske uppfattade makarna Zorn arrangemanget mest som ett skämt, men iscensättningen anspelar också på en rad västerländska stereotyper om Orienten: Männen roar sig istället för att arbeta, kvinnorna lever som slavar i harem.

Egypten fascinerade

De arkeologiska utgrävningarna i Egypten följdes noggrant av den svenska pressen. Särskilt tycks fynden av sarkofager som innehöll välbevarade mumier ha fascinerat. I Ny Illustrerad Tidning återgavs 1891 en bild som visar hur en rad sarkofager bärs av män som, övervakade av en ridande man med piska, knäar under den väldiga tyngden. I bilden syns tydligt det ojämna maktförhållande som den koloniala ordningen skapade. Lägst står den del av den inhemska befolkningen som utför det tunga arbetet. En mellanställning intar de ridande förmän som brutalt övervakar sina egna landsmän. Till höger i bilden syns några små figurer i tropikkläder. Det är de personer som befinner sig allra överst i hierarkin — den grupp västerlänningar som initierat och leder själva utgrävningen, dock utan fysisk ansträngning. Det var endast kolonialmakterna som med sitt positivistiska vetenskapsideal kunde "återupptäcka" gamla kulturer.

Även besökarna till 1800-talets konstutställningar kunde notera det ökande intresset för den egyptiska historien. En av dåtidens mest uppmärksammade historiemålningar visar den egyptiska drottningen Kleopatras död. Den målades 1883 av den ledande historiemålaren Julius Kronberg och visades bland annat på den stora nordiska konstutställningen i Köpenhamn 1884, där den tillhörde de mest uppmärksammade
bidragen.

Kronberg har i samklang med historiemåleriets regelverk valt att skildra det dramatiska ögonblick när Kleopatra låter giftormen bita sig i bröstet. Under en studieresa till Egypten och Tunisien hade han skaffat sig en bred kännedom om de äldre kulturernas föremålsbestånd och kritikerna berömde den "mängd egyptiska föremål" som syns i målningen. Förtjusningen inför autenticiteten hindrade inte betraktarna från att upptäcka motivets erotiska potential. En kritiker menade att Kronberg "fråssar i nakna former, eggar vår sinnlighet". Detta var också i samklang med den stereotypa bilden av Orienten som en plats med en ohöljd erotik.

Flera kritiker diskuterade också personernas olika hudfärg på ett sätt som erinrar om dåtidens tankar kring en hierarki mellan mänsklighetens olika raser. Den vita rasen ansågs representera ett högre utvecklingsstadium än den svarta. Kronberg har också skildrat drottningen från den gamla egyptiska högkulturen med en ljusare hudfärg än hennes mörkhyade slavar.

Stereotyper lever kvar

Tanken med min forskning har, avslutningsvis, inte varit att framställa den tidens svenskar som särskilt fördomsfulla. Liksom andra européer var dock många färgade av imperialismens bärande idé; att Västerlandet representerade en överlägsen civilisation och hade en icke ifrågasatt mission att "hjälpa" länderna i Orienten, något som i förlängningen kunde rättfärdiga såväl krigshandlingar som kolonialism. Flera av dessa stereotyper lever också vidare i dagens svenska samhälle.