Samerna — ett sårbart folk?

Kulturell samexistens i svenska Sápmi

I Sverige finns fem nationella minoritetsgrupper (samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer, judar) och samtliga finns representerade i de nordliga länen. Samerna är den enda av de fem minoriteterna som har erhållit officiell status som urfolk i Sverige, vilket i ett rättsligt perspektiv ger dem en unik särställning, även om det fortfarande är oklart hur detta ska tillämpas i verkligheten. En lång rad av statliga utredningar om jakt, fiske, rennäring och sedvanerätt har konstaterat att det saknas ett tillräckligt kunskapsunderlag för att kunna åstadkomma nödvändiga förändringar.

Lappmarken koloniseras

Det var på 1500-talet som den svenska staten började intressera sig för lappmarken. Då skattlades samerna och de kom så sakteliga under såväl världslig som kyrklig makt.
När nybyggesverksamheten kom igång under 1600-talet utgick initiativen från den så kallade parallellteorin: Det skulle vara möjligt för två olika folk att leva i samma område, särskilt när resurser och arealer var så väl tilltagna. Samerna garanterades ett rättsligt skydd av staten — ett löfte som man höll till mitten av 1700-talet. Fram till dess närde kungen en förhoppning om att samerna skulle kunna bli en viktig inkomstkälla. Nu kom statsmakten fram till att de var ekonomiskt svaga, värdelösa som soldater och oförmögna att leva ett civiliserat liv. Samernas marksystem (så kallade lappskatteland) försvagades successivt och deras möjligheter till inflytande minskade.

Men staten var inte enbart rädd för att samerna skulle utarmas, utan fruktade också att de skulle ta sig över till Norge för att leva som fiskare eller tiggare. Man hade emellertid förstått att den nationsgräns som vid mitten av 1700-talet mätts ut mellan Sverige och Norge enbart skulle försvåra för de nomadiserande samerna. Genom att infoga en bilaga (Lappkodicillen) i den så kallade Strömstadstraktaten försökte man minska samernas näringsmässiga sårbarhet. Här garanterades de renskötande samerna att få röra sig fritt över gränsen med sina renar.

Vid mitten av 1700-talet kom kolonisationen av lappmarken igång på allvar. Allt fler nybyggen anlades. De flesta ser nog framför sig hur unga svenska och kanske finska och ibland till och med ryska unga familjer tar sig in i området för att börja ett nytt liv. Det som däremot är okänt för många är att en stor del av nybyggarna var samer. En del byggde bara en enkel boning i syfte att kunna inregistrera marken, medan andra övergav renskötseln för att bli jordbrukare.

Samerna hade vid det här laget förstått att de inte längre hade något rättsligt skydd utifrån de gamla principerna om urminnes hävd, och därför blev inregistrering av mark ett sätt att värna om markerna. De samer som stannade kvar inom rennäringen behöll sin samiska identitet, men de som blev nybyggare riskerade ofta att förlora en nödvändig förutsättning för att rymmas inom det samiska samhället. Det fanns också de som mer efter fri vilja strävade efter en svensk identitet. Här blottläggs en sårbarhet i den samiska kulturen, där man i olika sammanhang kommit att uppfatta bara de renskötande samerna som "riktiga" samer.

Rasbiologiska studier

Man behöver inte luta sig mot Foucault för att kunna konstatera att det har funnits påtagliga maktaspekter inblandade i utformandet av en statlig samepolitik. 1800-talets vetenskapsmän och politiker var emellertid tämligen dystra i sina förhoppningar om samerna. De var fångade i en uppfattning om att jägare och samlare befann sig längs ned på den kulturella värdeskalan. Det var därifrån samerna tagit sig till nästa utvecklingsnivå, när de blivit renskötande nomader. Ovanför dem fanns jordbrukarna och boskapsfarmarna.

Man var inte överens om huruvida det var möjligt för samerna att ta sig upp till denna nivå eller inte. Det fanns de som menade att om man bara kunde ta barnen ifrån de samiska föräldrarna vid tidig ålder skulle de unga kunna läras upp till "svenskar". Resultatet blev att man startade särskilda skolor för samiska barn.

Så småningom började politikerna ge upp hoppet om att samerna skulle kunna nå några högre höjder. Istället blev de allt mer övertygade om att samerna var "en utdöende ras". Politiken handlade därför mest om att låta dem förgås under någorlunda värdiga former. Det rasbiologiska synsättet blev allt mer dominerande och forskarna var övertygade om att det fanns ett samband mellan yttre och inre egenskaper.

Ett omfattande arbete med att mäta skallar och hela kroppar, undersöka ögonfärg och näsform och härleda ursprung inleddes. Forskningen gav emellertid inte de svar man hade önskat. Studier av kranier som ibland grävts upp ifrån någon kyrkogård i lappmarken indikerade att samerna kanske inte bara var det nordliga Skandinaviens första invånare utan kanske hela Europas. Jämförelser med kranier från spanska sydkusten tydde på det. Några särskilt bra demografiska bevis för samernas sårbarhet har forskarna egentligen aldrig haft. Ändå var man in på 1930-talet fortfarande inte på det klara med om man skulle tro att samerna skulle dö ut eller inte.

Inte enbart konflikter

Vi ska också komma ihåg att den kulturella samexistensen i Sápmi på inget sätt enbart handlat om konflikter. Under 500 år har också unika samarbetsformer utvecklats — allt från omfattande handelssystem till gemensam renskötsel och till och med säsongsvis samboende. Denna nära koppling mellan kulturerna i norr har inneburit en ömsesidig påverkan som finner sina uttryck i språk, kultur och identitet. De konflikter som funnits har inte heller följt kulturella skiljelinjer, utan har lika ofta handlat om interna motsättningar inom såväl det samiska samhället som nybyggarsamhället.

På gott och ont hände mycket i det samiska samhället under 1900-talet. Lappfogdar agerade som ett slags överförmyndare i statens tjänst. Samer fick vänta länge innan de gavs rätt att ta bostadslån, det var fortfarande under 1950-talet förbjudet att tala samiska i skolorna och skolundervisningen har hela tiden osynliggjort det samiska samhället, varför en påfallande okunskap varit förhärskande i de flesta sammanhang.

Innebär då detta att samerna kan beskrivas som ett i synnerhet sårbart folk i dagens Sverige? Både och, skulle jag vilja säga. Förutsatt att det komplexa samiska samhället beaktas kan man hävda att samerna, i jämförelse med de flesta andra urfolk runt om i världen, har en förhållandevis god situation.

Flera av de viktiga utgångspunkterna för sårbarhet har eliminerats i samiska sammanhang. Hälsan är ett sådant exempel. Samerna i Sverige har haft en unik och positiv hälsoutveckling under de senaste seklerna. Från en mycket hög dödlighet och låg förväntad livslängd till nivåer helt i paritet med de svenska. Den demografiska sårbarheten finns således inte hos samerna, även om vi ska komma ihåg att renskötsel är en av de allra farligaste näringarna med stora olycksrisker och att det finns oroande tendenser till höga självmordstal bland unga renskötare. Jämfört med andra urfolk, som ofta har en påtagligt högre dödlighet än majoritetssamhällena, har samerna lyckats mycket väl. Detsamma kan till viss del sägas om det politiska inflytandet. Sedan 1900-talets början har en relativt framgångsrik politisk mobilisering ägt rum i det samiska samhället. Sametingen i Norge, Sverige och Finland är unika i urfolkssammanhang och samerna har tillskansat sig ett visst politiskt inflytande, som andra urfolk ofta saknar. Ändå är ett ökat självbestämmande ett av de viktigaste målen på den samiska politiska agendan. Samerna är fortfarande beroende av statens och majoritessamhällets beslut i de flesta frågor.

Samerna — ett positivt exempel

En utvecklad dialog och bättre former för samarbete behövs för att motverka den samiska sårbarheten. Undervisningen måste på ett bättre sätt beakta det samiska och forskningen måste ges förutsättningar för att ta fram förutsättningarna för den problematik som idag föreligger. Det som händer i Sverige är av stort intresse för andra urfolk och därför har forskningen också ett ansvar att vara internationaliserad.

Staten måste visa ett större intresse för samerna och åstadkomma förändring. I 13 år utredde domstolsväsendet det så kallade Skattefjällsmålet om renbetesområden i Jämtland. Vi har nu väntat i 19 år på att en svensk regering ska ratificera ILOo 169, för urfolks rättigheter. Istället har vi sett en parad av statliga utredningar passera revy. Men någon verklig förändring har inte åstadkommits. Möjligtvis innebär antagandet av FN:s urfolksdeklaration för två år sedan en öppning. Ett stort problem är emellertid att vare sig USA, Australien, Kanada eller Nya Zeeland undertecknat deklarationen. Det som främst oroar dessa stater är att rätten till land och vatten kommer att förändras. Ändå är det de positiva sidorna som avslutningsvis bör lyftas fram. Det finns en dynamisk samisk företagsamhet, den samiska kulturen hittar ständigt nya uttrycksformer och samer får allt större inflytande inom politik och forskning. Och vi ska komma ihåg, att samerna är ett positivt exempel internationellt.