Krönika:

Äkta tolerans kräver individen i centrum

I dag präglas relationerna mellan dessa grupper av djup misstro, inte sällan av våld. De bor inte längre i samma kvarter, går inte i samma skolor och har sina butiker på skilda håll. Den multikulturella ideologi som ligger bakom segregationen tillkom inte efter några invandrarkrav på särbehandling. Konceptet var en skrivbordsprodukt från en handfull överklassuniversitet. Det var hårt indoktrinerade vita studenter som förde ut den nya läran i kommuner och lokalstyren. Tendensen bort från medborgarbegrepp och universella rättigheter, mot en samhällssyn som utgick från ras-, tro- och grupptillhörighet, utlöste inga larmsignaler. Det verkade vara en typisk låtsaslek för lärda snobbar. Att det skulle vända upp och ned på vardag och framtid anade ingen.

Indierna, mulatterna, muslimerna och de andra skildes åt därför att bidrag, stöd, inflytande och fördelar började distribueras gruppvis, inte åt enskilda. De som varit i samma båt skulle plötsligt tävla om samma kaka. Deras individuella rättigheter var inte längre, med Thomas Jeffersons ord, "self-evident", utan härledda från något som plötsligt ansågs mer primärt: etnicitet, tro, kön eller sexuell läggning. De som haft samma intressen fick motsatta intressen.

Det har funnits samhällen där de olika kulturerna varit centrala enheter. I det osmanska väldet hade minoriteterna visst självstyre och viss egen rättskipning, det så kallade dhimmi-systemet. Judar, armenier och greker var bittra rivaler, men de visste att öppna fientligheter skulle straffas hårt. Hovet var långt ifrån någon turkisk monolit, där vimlade det av tjerkessiska, grekiska, armeniska och arabiska rådgivare och experter. Ormen i paradiset var förstås nationalismen. Eftersom sultanen endast brydde sig om gruppers lojalitet, inte individers, så kom självständighetssträvandena att förgifta osmansk vardag. Först grekerna, i början av artonhundratalet, sedan slaver, armenier, araber och judar, började berusa sig med självständighetsidéer. Vanmakten och harmen över detta skulle i sinom tid förvandla de toleranta turkarna till hämnare och fördrivare — av armenier och pontiska greker under världskriget; av greker och judar under republiken.

Européer i gemen tyckte det var alldeles galet när stora delar av arabvärlden bojkottade dansk ost efter att en dansk tidning publicerat karikatyrer av profeten Muhammad. Skuld och ansvar är — fortfarande — för oss individuella begrepp, inte nationella eller etniska. Detta är en av de sista stora skillnaderna mellan våra kulturer, trots multikulturellt mullvadsarbete i Europa och trots all modernitet i arabvärlden. Om ett syskon till oss bär sig illa åt väntar vi oss inte att bli bojkottade på äktenskapsmarknaden.

För en oriental är detta den naturliga följden, eftersom det är familjeäran, inte din personliga meritlista, som är det centrala begreppet.

Detta är viktigt att hålla i minnet när vi reflekterar över kulturell samlevnad. Vi individcentrerade européer tolkar gärna in begreppet "tolerans" i begreppet samlevnad. För gruppcentrerade gemenskaper är inte toleransen det viktiga. Samlevnad är att dela samma vardag, enligt vissa — uttalade eller under-förstådda — regler. Bryter någon mot dessa finns där sällan någon tolerans att falla tillbaka på.

Europeisk kultur 1950 var olik dagens ifråga om bildning, orientering och värderingar. Den var inte särskilt tolerant mot främlingar. Europeisk kultur 2010 har anammat långtgående tolerans visavi andra kulturer, åtminstone som slagord. Skolmaterial, opinion, politik och debatt är paniskt tolerant, även om de höga idealen sällan delas av de breda lagren.

Att tolerera en främmande kultur är inte detsamma som att visa den tolerans. Det kostar inte så mycket att uthärda andras kulturer när man reducerat sin egen kulturs tillgångar så häftigt som vi. En muslimsk bekant i Sverige säger till mig att han gärna skulle låtit sina barn smälta in i svensk kultur anno 1960, men inte i dagens:

— Vad har ni för kultur? Poesi? Nej. Värderingar? Allt färre. Vad är det första en främling ser: Kvällstidningshysteri, piercade navlar och tungor, supresor till badstränder, pipande och blinkande prylar, en ständig fixering vid sex, otrohet, partnerbyten. Er kultur är i sista stadiet!

Under några korta perioder i Sevilla, Cordoba och Granada levde muslimer, kristna och judar i sämja under den iberiska medeltiden. Dagens spanska regering har gjort en kult av detta fascinerande mellanspel, och använt det som paroll och modell för ett framtida flerkulturellt Europa. Det var en fascinerande epok, men man ska inte dra för stora växlar på den. Alla i ommayadernas Cordoba talade arabiska, också de kristna prästerna. Alla delade samma värderingar och iakttog samma beteenden ifråga om familj, kvinnosyn och relationerna mellan könen. Alla erkände härskarhusets myndighet. Där rådde tolerans, men den sattes inte på några svårare prov. (Korståg och jihad började inte i Spanien förrän litet senare.) Borgarna i Cordoba behövde inte kalkylera med något av det som gör samlevnad mellan liberaler och muslimer, mellan troende och ateister, mellan multikulturalister och humanister, mellan hedonister och traditionsbundna så laddat och komplicerat som idag — och rakt inte med kvinnofrigörelse eller öppen homosexualitet.

I den sena kejsartidens Wien rådde en numera legendarisk tolerans, med ett vimmel av raser, tro, åsikter, upptäckter och djärva experiment inom teater, byggnadskonst och måleri. Många av de stora kulturnamnen hånade det habsburgska imperiet som ruttet och efterblivet. Men när väldet låg i spillror, förstört av antisemitiska hetsare, inskränkta nationalister och segermakternas diktat i Trianon, då ångrade sig författarna och tyckarna och sörjde det bittert.

Äkta tolerans kulturer emellan existerar bara under ett ideologiskt system, den humanistiska upplysningens. Upplysningens grundpelare är individen. Därför är upplysningen, den kultur vi skapat, både multikulturalismens och den radikala islamismens svurne fiende — eftersom upplysningen utgår från individen och hennes universella rättigheter, medan både multikulturalismen och islamismen håller gruppen och den etniska eller den religiösa identiteten för det primära.

Nathan Shachar
Dagens Nyheters korrespondent
i Jerusalem, tidigare i Latinamerika.

Fotnot: Nathan Shachar är aktuell med boken A History of the Gaza Strip som kommer ut i januari 2010 på Sussex Academic Press.