Fria forskare — en ansvarslös adel?

"Ni är den enda grupp i samhället som har frihet att själv definiera sina arbetsuppgifter; det är fritt valt arbete utan ansvar. Ni ser er som en elit och påminner om adeln före 1860 — er forskningsfrihet är som deras skattefrihet. En sådan attityd saknar legitimitet hos folket."

Det förvånar inte att de anklagade forskarna blev provocerade. Naturligtvis utbröt debatt där huvudsakligen redan kända argument utväxlades. De anklagade, till vilka jag räknar mig själv, försvarade sin position bland annat med hänvisning till den långsiktiga nyttan för samhällets medborgare av att det finns en sektor för forskning där forskarna inte måste reagera alltför snabbt på tidens händelser och inte måste ta för vetenskapen ovidkommande hänsyn.

Till detta kan läggas att själva grundpåståendet är felaktigt. Å ena sidan är forskarna inte alls den enda grupp som själv bestämmer sina arbetsuppgifter; det gör till exempel också statligt finansierade teatrar, tidningar med offentligt presstöd, med flera. Å andra sidan har varken forskarna eller andra yrkesgrupper full frihet att göra det. Men tänk tanken i tangentens riktning — att alla dessa yrkesgrupper finge alla sina arbetsuppgifter definierade av staten... Inför den tanken gör säkert också vår kritiker halt.

Man kan tycka att det bara är att bortse från en så här speciell anklagelse. Det är det inte. Den föranleder istället reflektioner över en pågående strömkantring i synen på vad som är god forskarmoral och över pedagogiska brister i försvaret för forskningens frihet.

När jag började min forskarbana var normen att vetenskapen hade allt att vinna på att dess tjänare, från doktorander till professorer, hade ett eget angeläget ärende, en forskningsfråga som de ville ha svar på, medan det ansågs tvivelaktigt om de istället främst sökte besvara frågor som andra ville ha svar på, från handledare till politiker.

Om vår kritiker vore representativ skulle vi idag vara på väg mot den motsatta normen. Tyvärr finns det goda skäl att tro att denne är det, även om grundlagsutredningen har föreslagit skydd för forskningens frihet. Och om redan personer i vårt eget system med stor insikt om forskningens villkor blir provocerade av forskarnas försvar för forskningens frihet, är det troligt att också andra, mindre insatta medborgare blir det.

I vår strävan efter kulturell samexistens mellan den vetenskapliga kulturen och andra kulturer i samhället har vi därför ett olöst pedagogiskt problem som vi måste finna nya sätt att lösa. Men vi måste göra det utan att för ett ögonblick ge upp vårt centrala budskap och vår tro på samhällsnyttan av fri forskning.