Han nyanserar

bilden av "de andra"

Men ett test återstod.

— Jag blev kallad till ett möte och fick svara på i mitt tycke ovidkommande frågor om vilka böcker jag läste och vilka radiostationer jag lyssnade på, minns Mohammad Fazlhashemi. Jag var bara 16 år, rätt naiv och lite trotsig och trodde att jag kunde säga som det var: att jag lyssnade på utländsk radio och läste dissidenter och utländska tidningar. Jag svarade fel, helt enkelt, och blev av med min utbildningsplats.

Han blev djupt besviken. Att gå och dra i väntan på nästa års intagning lockade inte, och militärtjänstgöringen var tre år bort. Så föddes tankarna på utlandsstudier. Valet föll på Sverige, främst av ekonomiska skäl: här var i alla fall själva utbildningen gratis. Visst hade pappa lyckats jobba sig upp från arbetet som skogskontrollant till en fin chefstjänst vid skogsministeriet, men till dyra terminsavgifter vid utländska universitet räckte tjänstemannalönen inte.

— Man behövde inget visum till Sverige heller. Det var bara att packa en väska och åka hit, säger Mohammad Fazlhashemi.

I slutet av 1977 reste han från Teheran till Umeå, sin nya hemstad. Där bor han fortfarande, 32 år senare, trots att de första intrycken inte var särskilt positiva.

— Mitten av december var ärligt talat ingen bra tid att komma hit. Jag visste väldigt lite om Sverige, och fick en chock av mörkret och kylan.

Det nya landet var främmande och svårbegripligt, och han sökte nycklar som kunde hjälpa honom att förstå.

"Jag var nyfiken och sökte efter en ingång till det nya landets inre, ett sökande som grundade sig i en jakt efter samhörighet, efter någonting som skulle kunna visa på gemenskap mellan mitt hemlands kultur och historia och det nya landet." skriver han i boken Vems islam. De kontrastrika muslimerna.

Intresset för kulturernas gemensamma idétraditioner ledde honom till en första kurs på idéhistoriska institutionen i Umeå 1980. Där är han fortfarande kvar, idag som professor och idéhistoriker med fokus på muslimsk idéhistoria.

Olika tolkningstraditioner

Han är också en bekant röst i den svenska debatten om islam, fast besluten att korrigera och nyansera mediernas klichébild av Muslimerna med versalt M — en homogen massa av fundamentalister, kvinnoförtryckare, antidemokrater och västhatare.

Islam är inte monolitisk, vi bör hellre prata om olika islamer, betonar han, och lyfter fram muslimska nytänkare, feminister, modernister, postislamister.

— Sedan slutet av 1800-talet har många tänkare talat om att skapa en förening mellan islam och den europeiska konstitutionella modellen. Man talar om individuella fri- och rättigheter, politisk frihet, parlamentarism, behovet av att begränsa härskarmaktens befogenheter. Demokratisering, helt enkelt. Hela den här diskussionen är en följd av att europeiskt tankegods spridits i stora delar av den muslimska världen.

Det intressanta idag är att den förnyelsediskussion som tidigare bara rörde en liten bildad elit nu lockar till sig allt större grupper, säger han.

— Att islamism blev statsbärande ideologi i bland annat Iran gör att folk fått upp ögonen för dess brister och totalitära sidor. Därför får moderniseringsidéerna gehör i en allt bredare krets av unga, studenter, utbildade, och även många skriftlärda. I och med den nya tekniken sprids de här idéerna fort. Dagens nytänkare är inte längre beroende av utrymme i statliga tidningar eller utgivningstillstånd för böcker, utan kan publicera sig på nätet, och direkt bli tillgängliga för en stor publik.

Det märks också att fler muslimer skaffar sig en nyanserad bild av väst, menar han. Även om de tycker att det finns stater och statsmän i väst som agerar väldigt cyniskt så avfärdar de inte hela Väst som förkastligt. På motsvarande sätt har västvärlden tvingats nyansera sin bild av islam de senaste decennierna.

— Förr var muslimerna en grå enhetlig massa. Nu börjar allt fler komma till insikt om att det finns olika grupper och tolkningstraditioner.

Stor tilltro till bildning

— Attitydundersökningar visar ganska tydligt att yngre människor som haft mycket kontakt med människor med utländsk bakgrund har mindre fördomar än äldre som levt på orter där de inte kommit i kontakt med så mycket främlingar. Ju större utbyte man haft med "de andra", desto lättare att se individen istället för gruppen.

Hur ser det ut i den svenska forskar-världen? Vi vill ju gärna tro att främlingsfientlighet och chauvinism botas med utbildning. Är akademierna fria från islamofobi?

— Till stor del skulle jag vilja säga att de är fria. Jag möter aldrig fientlighet eller misstänksamhet. Jag har en väldigt stor tilltro till bildning och högre utbildning, svarar Mohammad Fazlhashemi. När man undersöker vilka grupper som ger uttryck för främlingsfientliga idéer så har man sett att ju högre utbildning, desto mindre fördomar.

Vi resonerar en stund om huruvida det gjort någon skillnad om Mohammad Fazlhashemi haft turban eller långt skägg? Hans lågmälda sätt, hans västerländska kläder, hans korta skägg av västerländskt snitt och hans fullständigt brytningsfria svenska med en antydan till umedialekt — han tänjer inte precis på gränserna för hur exotisk en professor får vara.

— Jo, det hade nog spelat roll om jag haft turban. Klädkoder, hur man smälter in, är sådant som folk registrerar, medvetet eller omedvetet. Och det behöver inte vara turban eller fotsida abaya utan kan lika gärna vara åt andra hållet.

Han berättar om två tjejer från Mellanöstern som kom till Sverige för att studera, och som ville markera i sin klädsel att de minsann var moderna, frigjorda kvinnor.

— Men i och med att de inte kunde de svenska koderna klädde de sig på ett sätt som för omgivningen snarare uppfattades som att de var på väg till disco. För dem blev det väldigt tydligt att det finns en massa klädkoder man inte kan bryta mot utan att det får konsekvenser.

När Mohammad Fazlhashemi själv känt sig illa behandlad i forskarvärlden så har det i första hand berott på okunskap hos omgivningen, menar han.

— Jag glömmer aldrig när jag sökte tjänst och en sakkunnig skrev att mitt forskningsområde är "väldigt smalt". Hade jag skrivit om vilket annat ämne med svensk anknytning som helst, hade det inte betecknats som smalt.

Vid ett annat tillfälle skrev en sakkunnig att han inte kände till Mohammads forskningsfält och därför inte kunde bedöma hans meriter.

— Han var väldigt öppen med att erkänna det. Ändå gav han mig en dålig poäng i rankingen, istället för att lämna vidare till en annan bedömare.

Mohammad Fazlhashemi blev arg, och skrev en insändare i Universitetsläraren. Han berättar det som ett exempel på hur han formats av den svenska universitetskulturen.

— Jag har inte känt krav att anpassa mig, men däremot tar man ju intryck av handledare och kolleger. Hade jag hamnat i Frankrike hade jag säkert varit på ett annat sätt.

Forskarna behövs i debatten

— Jag blev naturligtvis glad och hedrad. Jag hör till dem som tycker att man ska kunna göra sin forskning och det man sysslar med tillgängligt för en större grupp av människor. Det är många samhällsfrågor som är väldigt komplexa och jag tycker att vi forskare, med vår ambition att problematisera och nyansera istället för att förenkla, verkligen har något att bidra med.

Tyvärr står popularisering och kommunikation med resten av samhället inte särskilt högt i kurs i forskarsamhället, säger han.

— Förklaringen är enkel: det premieras för det mesta inte. Det uppskattas och man får en klapp på axeln, men vid resurstilldelningar och tjänstetillsättningar är det vetenskaplig publicering och pedagogiska meriter som räknas. Det är synd. Jag har nästan alltid P1 på när det går, och det händer ju hela tiden att folk som inte har en vetenskaplig approach uttalar sig helt galet. Vi skulle ha betydligt fler nyanserade och balanserade debatter i medierna om de med ett vetenskapligt perspektiv deltog mer.

Anders Nilsson