Professionernas uttåg ur kunskapssamhället

NIKLAS STENLÅS är fil. dr. i historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier. Han skriver för närvarande om vetenskap och teknokrati under folkhemsepoken och om deprofessionalisering och styrning av offentliga tjänstemän med särskilt fokus på lärare.

Ny syn på hur värde skapas

När värde inte skapas genom muskelkraft utan genom kunskap blir kontroll en helt annan femma. Makten över arbetet innehas av den som kontrollerar tanken. Det spelar plötsligt mycket större roll vem som arbetar. Frågor som rör personlighet och värderingar blir nyckelfrågor. Vem är det som måste kontrolleras i kunskapssamhället och vilka konsekvenser får detta?

Var och en sin egen expert

För Haug var denna tanke empancipatorisk. Professionerna var maktägande grupper som kontrollerade människors liv. Att deras välde var över innebar att en frihetspotential realiserades. Man skulle kunna se det som ett slags mental gröna-vågen rörelse — var och en sin egen expert. Det är symptomatiskt att Haugs tes uppkom nästan samtidigt som kunskapssamhällestesen. I kunskapssamhället skulle kunskapen, i sann demokratisk anda, spridas till så många fler.

De professionella uppfattades som roffare

Under de år som följde på Haugs artikel kom ett antal studier som till sin karaktär var mycket professionskritiska, eller hade professionskritiska implikationer. De professionella — vilket i en anglosaxisk kontext betydde välutbildade grupper av (ofta) egenanställda, såsom läkare, advokater, präster, universitetslärare, journalister, etc. — förvandlades från det moderna samhällets stöttepelare till intresseägande grupper som höll på sina privilegier och som med skäl kunde anklagas för en viss girighet. I stället för att uppfattas som drivna av ett kall, blev de nu uppfattade som roffare, vars bidrag till samhällsutvecklingen var oklart och vars lojalitet man inte kunde vara säker på.

Det professionskritiska resonemanget har fortfarande starkt fotfäste. Efter 1980 har det smält samman med en nyliberal diskurs om samhället som utgår från en föreställning om den rationella individen, driven av egenintresse. Om arbetslivet är befolkat av sådana individer, samtidigt som kunskapen hos dessa individer är det som driver utvecklingen framåt, måste man hitta sätt att kontrollera dem och få dem att göra sitt bästa. De professionella måste tämjas och läras att arbeta utifrån mål som definieras av någon annan.

De professionella måste kontrolleras

De professionella själva får ofta höra att de blir mer professionella om de bara lär sig att standardisera sina arbetsformer, dokumentera sitt beslutsfattande och underkasta sig de kvalitetsvärderingsprogram som nu med stor iver införs i offentliga organisationer. Det finns bara en riktning och frågan är bara hur fort man kan följa den.

Reformeringen av den offentliga sektorn påbörjades under 1990-talet. Ett första steg var decentralisering och införandet av mål- och resultatstyrning eller budgetstyrning. Land skulle med mål styras — inte längre med lag. Den nya typ av förvaltningsexpertis som behövdes för detta var ekonomer, och ekonomerna har följaktligen blivit de nya statstjänstemännen.

Av detta följer att ekonomernas professionella värderingar nu totalt dominerar statens förvaltningsdoktriner. Individualistisk rationalism och tron på konkurrens som universalstrategi för att lösa alla problem har blivit resultatet. Detta sätt att se på förvaltning borde vara uttryck för politiska värderingar, något som man kan vara för eller emot och rösta om i politiska val. Men formulerat som ekonomisk vetenskap, förvaltningsdoktrin eller bud från EU upphör denna karaktär.

Ledare i kraft av ledarkompetens

Att vara "ledare" har blivit ett eget kompetensområde, och ledare från en verksamhet kan med referens till sin "ledarskapskompetens" anförtros ledarskapet för i princip vilken verksamhet som helst. Grunden till detta synsätt är att ledarskapskompetensen börjat uppfattas som viktigare än verksamhetskompetensen. Mark Exworthy och Susan Halford kallar i boken Professionals and the New Managerialism in the Pubic Sector detta för "the essence of managerialism".

Kvalitet ersätts av kvantitet

Detta kallas vanligen för kvalitetsgranskning, men kan ta sig olika uttryck inom olika sektorer och är i själva verket uttryck för precis motsatsen. Kvalitet ersätts av kvantitet. Någon förståelse för arbetets egenart eller svårighet har inte de nya ledarna. Det syns inte i "kvalitetsgranskningsarbetet".

Professionerna hade tidigare kvalitet som livsnerv, de var organiserade för att försäkra såväl de professionella som deras "klienter" om högsta möjliga kvalitet. De professionella granskade varandras arbete och var genom lång och svår utbildning moraliskt involverade i sitt arbete. Genom etiska koder för läkare, kunskapssyn för lärare och normer för bra respektive dålig forskning för forskare sattes kvaliteten framför allt annat. Detta törs vi alltså inte tro på längre. Istället sätter vi vår tilltro till de nya mätsystemen.

Det reformatorerna inte tycks ha förstått är att själva mätningen påverkar verksamheten på helt oförutsedda vis. Det är därför inte att förvåna sig över att polisen lägger ner allt mer tid på att ta fast fartsyndare och allt mindre tid på att lösa svåra brott. Det ger bättre effekt i kvalitetssäkringssystemet. Och det är heller inte att förvånas över att forskare slutar att skriva nydanande arbeten när det ger bättre utslag i nya meritsystem att publicera snarlika resultat på så många håll som möjligt.

Med individuell lön kan man styra

Individuell lön har starkt stöd bland alla grupper idag och även bland de professionella själva. Det är dock viktigt att se att föreställningen om nyttan av individuella löner bygger på en för professionell verksamhet främmande logik. I managementprofessionens tänkande, som bygger på ekonomens rationella individualism, kan man inte förvänta sig att någon ska göra ett gott arbete utan att särskilt belönas för detta. Enligt en professionell logik måste man förvänta sig att varje yrkesutövare har yrkesstolthet och en moralisk förpliktelse att utföra ett gott arbete i enlighet med de yrkesvärderingar man tillägnat sig genom utbildning och kollegialitet.

Kvalitativa bedömningar behövs

Denna utveckling är problematisk för fler än de professionella själva. Den är problematisk för alla oss medborgare som omfattar det moderna samhällets värderingar och som önskar leva i ett verkligt kunskapssamhälle — ett kunskapssamhälle i den meningen att kunskap och erfarenhet ligger till grund för de beslut som fattas. För att ett sådant samhälle ska kunna bestå, behöver vi lära oss att åter känna respekt för den kunskapsgrundade kvalitativa bedömningen. Vi behöver återerövra insikten att utan sådana bedömningar kan inga verksamheter fungera tillfredsställande, och att inga kvantivativa utvärderingar i världen kan ersätta dem. Utan denna insikt kommer erosionen av våra professioner och det samhälle de var med och byggde upp att fortgå. Kvar blir ett kunskapssamhälle med oklar koppling till kunskap.