Debatt: Samarbetet mellan vård och forskning måste bli bättre

Dagens hälso- och sjukvård kämpar i motvind för att möta ständigt ökande behov hos en befolkning som växer och åldras. Medicinska framsteg gör att allt fler kan överleva, leva längre eller få förbättrad livskvalitet. Trots många utmaningar gör vårdpersonalen dagligen fantastiska insatser som är avgörande för att Sverige har en vård som presterar medicinska resultat i toppklass.

En pressad arbetssituation till trots, lyckas vårdens professioner många gånger omsätta nya forskningsrön i allt bättre behandlingar, men ofta går det för långsamt och är alltför beroende av enskilda individers engagemang. Vetenskapsrådet har konstaterat att det ofta tar fem till tio år innan ny medicinsk forskning etableras i vården.

När vården inte har möjlighet att snabbt tillgodogöra sig nya forskningsrön kan konsekvenserna bli förödande: patienter behandlas med föråldrade metoder. Eftersom forskningsutvecklingen nu är så snabb är behovet av ett nära samarbete mellan forskning och vård större än någonsin. Det är inte acceptabelt att svensk hälso- och sjukvård inte fullt ut tar tillvara de möjligheter forskningen ger att utveckla en bättre och mer individanpassad vård.

Samtidigt saknas genomtänkta strategier, mål och konkreta åtgärdsplaner för hur vården genom forskning kan utveckla verksamhetens kvalitet, men också öka kostnadseffektiviteten ur ett samhällsperspektiv. Bristande utvecklingskraft och effektivitet beror i hög grad på att vård och forskning är för åtskilda med olika huvudmän.

Den medicinska forskningen sker i dag främst utanför den ordinarie hälso- och sjukvårdsverksamheten. Grundforskning utgör ett viktigt fundament för all medicinsk utveckling, men utan en stark patientnära klinisk forskning i vårdmiljön riskerar vi att tillämpningen av ny kunskap försenas eller till och med uteblir.

Separationen mellan vård och forskning är mycket olycklig. Tidigare fanns en tydlig koppling mellan vård och forskning inbyggd i ledarskapet inom universitetssjukvården, men i dagens komplexa landskap är detta svårt att åstadkomma med automatik. Vi måste därför säkerställa nya vägar för ett samordnat ledarskap och en kultur som förmår integrera uppdragen för vård och forskning.

För att vården ska kunna ta till sig nya kunskaper snabbare krävs organisatoriska förändringar, men också en förändrad kultur. Regeringens utredare Sofia Wallström beskriver ett behov av ett ”akademiskt systemtänkande” i sin utredning om nationella kunskapsstöd i hälso- och sjukvården (SOU 2017:48). Det innebär att alla som arbetar i vården, oavsett yrkeskategori, måste känna att de ingår i ett akademiskt system som präglas av kopplingen mellan forskning och patientnytta. Den här känslan är avgörande för att skapa en kultur som är positiv till utveckling, evidens, introduktion av nya metoder och arbetssätt.

För att öka hälso- och sjukvårdens möjligheter att tillgängliggöra ny kunskap måste forskning bli en naturlig del av den dagliga verksamheten på alla nivåer. Att vårdens mest aktuella frågeställningar i högre grad kommer närmre forskningen skapar utveckling och är en förutsättning för att effektivt hitta lösningar på vårdens stora samtidsutmaningar.

Sverige har unika förutsättningar att utveckla och förbättra hälso- och sjukvården med hjälp av kunskap. Hos de engagerade och högt utbildade medarbetarna finns en kraft som bara väntar på att frigöras. Det finns en stark önskan bland med­arbetarna om en mer kunskapsbejakande kultur och tillitsfull organisation. Inom svensk hälso- och sjukvård har många dess­utom en forskarutbildning. Genom våra nationella register och väl sammanhållna sjukvårdssystem har vi fantastiska möjligheter att följa upp och analysera resultat.

Samtidigt är vårdens anställda sedan årtionden intrimmade i en starkt hierarkisk, och på många sätt politiskt styrd, organisation där utrymmet för egna initiativ är kraftigt begränsat. För att förändring ska vara möjlig krävs därför tydligare politiskt ledarskap.

Nu krävs förändring om Sverige inte ska halka efter i framtidens kunskapsbaserade vård. Både nyttan för enskilda patienter och samhälle står på spel. Mot den bakgrunden vill vi uppmana Sveriges regionpolitiker att ge hälso- och sjukvården ett nytt kunskapsuppdrag. Forskning, utveckling och utbildning måste uttalat bli del av verksamhetsuppdraget, som noga följs upp och återkopplas.

Vi föreslår fyra konkreta delar:

1. Hälso- och sjukvården behöver formulera målsättningar och ta fram en tydlig strategi för att möta behovet av att ta till sig ny kunskap.
2. Forskning med målsättning att utveckla vårdens kvalitet behöver göras till en central del av verksamhetsuppdraget och vara en naturlig del av sjukvårdens vardag.
3. De ekonomiska styrsystemen behöver ändras för att stimulera långsiktigt utvecklingsarbete och forskning.
4. Ett ökat forskningssamarbete mellan vården och universiteten måste stimuleras. På både statlig och regional nivå behöver arbetet intensifieras med att undanröja de hinder för forskning och kliniska studier som det dubbla huvudmannaskapet innebär. Akademi och vård behöver integreras och ledarskapet säkerställa att hela organisationen genomsyras av kunskapsutveckling, där universitetssjukvården har en naturlig ledarroll.

Vi som undertecknar den här artikeln representerar sex stora svenska forskningsfinansiärer som årligen bidrar med tre miljarder kronor till den medicinska forskningen. Det är med stolthet vi kan konstatera att svensk forskning, trots de många utmaningarna, håller hög kvalitet och levererar nya framgångar i ett allt högre tempo. Och det svenska folkets stora engagemang märks inte minst i viljan att bidra till den medicinska forskningen. Allt fler väljer att lämna ett privat bidrag till forskningen.

Våra många bidragsgivare, vanliga privatpersoner och företag över hela landet, litar på att deras gåvor ska komma hälso- och sjukvården till nytta på ett så effektivt sätt som möjligt. Så sker inte i dag. Nu krävs ett tydligare politiskt ledarskap. Ge vården ett nytt kunskapsuppdrag så att forskningsframgångarna snabbt och systematiskt kan komma patienterna till del.

Anna Hemlin, generalsekreterare, Hjärnfonden

Jan-Ingvar Jönsson, huvudsekreterare, medicin och hälsa, Vetenskapsrådet

Klas Kärre, ordförande, forsknings­nämndens vetenskapliga sekretariat, Cancerfonden

Thorbjörn Larsson, generalsekreterare, Barncancerfonden

Cecilia Lundberg, ordförande, Hjärn­fondens vetenskapliga nämnd

Jan Nilsson, ordförande, Hjärt-Lung­fondens forskningsråd

Gunnar Schulte, vetenskaplig sekreterare, Svenska sällskapet för medicinsk forskning

Kerstin Sollerbrant, forskningschef, Barncancerfonden

Kristina Sparreljung, generalsekreterare, Hjärt-Lungfonden

Mats Ulfendahl, ordförande, Svenska sällskapet för medicinsk forskning

Ulrika Årehed Kågström, general­sekreterare, Cancerfonden