Debatt: EU:s konkurrenskraft hotas när forskningen styrs fel

Konkurrenskraftsfonden föreslås omfatta 234 miljarder euro (2028–2034), och ytterligare 68 miljarder euro tas från forsknings- och innovationsprogrammet Horisont Europa, som i delar flyttas in under fondens nya styrmodell.

Ambitionen att stärka Europas konkurrenskraft är nödvändig, USA och Kina investerar aggressivt i ny teknik, industriella värdekedjor och strategiska forskningsområden. EU måste svara kraftfullt. Men hur EU svarar avgör om konkurrenskraften stärks eller oavsiktligt undermineras.

I förslaget flyttas centrala delar av EU:s framgångsrika forsknings- och innovationsprogram Horisont Europa in i ett ramverk präglat av mer kortsiktiga industri- och säkerhetspolitiska överväganden. Detta är en grundläggande förändring och en risk. Sverige är en vinnare inom europeisk forskning och innovation – om vi generellt är en nettobidragsgivare till EU tar vi inom forskning och innovation hem mer än vi betalar in.

Men om forskningsfinansiering styrs mindre av vetenskaplig kvalitet och öppen konkurrens och mer av kortsiktig strategisk nytta ökar risken för felprioriteringar och minskat nytänkande. De nya strategiska organ som föreslås få inflytande över inriktning och prioriteringar har dessutom oklara mandat, roller och sammansättning. För forskningsmiljöer och näringsliv skapar detta ökad osäkerhet: vilka teknologier, kompetenser och samarbeten byggs långsiktigt?

Särskilt oroande är risken att den del av forsknings- och innovationskedjan där de mest banbrytande idéerna uppstår försvagas. Den tidiga samverkan mellan universitet, forskningsinstitut, företag och offentlig sektor – den som i dag sker inom Horisont Europas samarbetsdel – är avgörande inom områden som läkemedel, avancerade material, energi, AI och tillverkningsindustri. Här är riskerna höga och tidshorisonterna långa. Om dessa miljöer trängs undan till förmån för mer marknadsnära projekt riskerar inflödet av nya idéer, data och teknologier att minska, vilket på sikt försvagar, hela innovationssystemet.

En annan central farhåga gäller internationell samverkan. EU:s ramprogram är framgångsrikt just därför att det är öppet för samarbete med världsledande aktörer som Storbritannien, Schweiz, Japan, Kanada och Korea. Med konkurrenskraftsfonden öppnas för att deltagande i projekt ska avgöras mer av vad som bedöms säkrast och mest ekonomiskt för Europa. Det riskerar att göra EU mer slutet och mindre attraktivt. Det betyder färre samarbeten, sämre tillgång till spetskompetens och i förlängningen lägre innovationshöjd för svenska och europeiska företag.

Detta är inte ett argument mot satsningar på uppskalning och kommersialisering, tvärtom. Men sådana satsningar måste vila på en stark forskningsbas. Om EU fokuserar för mycket på de sista stegen i innovationskedjan och försvagar de tidiga stegen blir konkurrenskraftsfonden ineffektiv även för industrin.

Vår slutsats, i linje med Universitetsalliansen Stockholm trios debattartikel i Dagens industri den 24 oktober, är: forskning och innovation bör fortsatt styras inom Horisont Europa, med dess principer om kvalitet, akademiskt inflytande och internationell öppenhet. Vi vill åstadkomma verkliga och starka synergier mellan de båda programmen. Konkurrenskraftsfonden bör komplettera Horisont Europa genom att fokusera på nyttiggörande, uppskalning och marknadsintroduktion. Detta har vi fört fram i våra remissvar på förslaget till konkurrenskraftsfond.

Vi står redo att bidra med vår expertkunskap i de fortsatta förhandlingarna. Nu är det upp till lagstiftarna, våra nationella representanter i rådet och våra folkvalda i Europaparlamentet, att fatta beslut som stärker Europas konkurrenskraft via forskning och innovation. De beslut som tas nu formar Europas innovationsförmåga för decennier framåt. För Sveriges och Europas konkurrenskraft är det avgörande att styrningen av forskning och innovation utformas så att den stärker, inte undergräver, den kunskapsbas som näringslivet ytterst är beroende av.

Anders Hagfeldt, rektor Uppsala universitet
Anders Söderholm, rektor Kungliga Tekniska högskolan
Annika Östman Wernerson, rektor Karolinska Institutet
Erik Renström, rektor Lunds universitet
Hans Adolfsson, rektor Stockholms universitet
Katarina Bjelke, generaldirektör Vetenskapsrådet