Debatt: Externa medel behövs för frihet och kvalitet

För närvarande pågår den så kallade styr- och resursutredningen, (Strut), som ska göra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och resurstilldelning. Syftet är att ut­veck­la styrningen så att den effek­tivt och ändamålsenligt stöder målet att Sverige ska vara ett av världens främsta forskningsländer och en ledande kunskapsnation. Vetenskapsrådet menar att forskarnas frihet och forskningens kvalitet hamnar i skymundan i utredningens arbete så här långt.

I utredningens modellförslag föreslås att lärosätenas autonomi ska stärkas, bland annat genom en höjning av basanslagen, det vill säga de medel som staten fördelar direkt till lärosätena. Om inte extra medel skjuts till, förslår utredningen att medlen istället ska tas från den externa forskningsfinansieringen som Vetenskapsrådet och andra finansiärer står för, för att på så vis bekosta höjningen av basanslaget.

Från såväl utredningen som i den allmänna debatten framförs ofta ståndpunkten att en sådan omfördelning skulle leda till att både den akademiska friheten och forskningens kvalitet förbättras. Det finns flera invändningar mot detta resonemang. Att lärosätenas autonomi stärks betyder till exempel inte att även forskarnas autonomi per automatik ökar.

Lärosätesledningarnas självständighet består i att kunna välja inriktning på forskningen, vilka som anställs och hur det egna basanslaget ska fördelas. Ett högre basanslag ger lärosätena mer medel att besluta över inom dessa områden. Den akademiska friheten handlar dock även om forskarens autonomi, som också är grundlagsskyddad. Forskaren ska fritt kunna välja forskningsproblem, metod och hur resultaten ska publiceras. Denna frihet stärks inte automatiskt genom att ge lärosätena ett högre basanslag. Vi menar tvärtemot att forskarens frihet och autonomi, och samtidigt även forskningens kvalitet, främjas och stärks genom det uppdrag Vetenskapsrådet har. Nämligen att ge forskarna möjlighet att få sina fritt formulerade forskningsidéer prövade mot högt ställda kvalitetskrav och, om kvaliteten är tillräckligt hög, få sin forskning finansierad. De externa fria forskningsmedlen är med andra ord mycket viktiga för såväl forskningens kvalitet som forskarens och forskningens frihet och autonomi. Två variabler som är helt väsentliga för att nå målet: att Sverige ska vara ett av världens främsta forskningsländer och en ledande kunskapsnation.

Vetenskapsrådet stod förra året för 12 procent av lärosätenas intäkter för forskning och forskarutbildning och är den enda externa finansiären om har till uppdrag att stödja fri grundforskning inom alla ämnesområden. Större delen av våra forskningsmedel, 80 procent (2017), går till att genomföra forskningsidéer som helt och hållet formuleras av forskarna själva, det vill säga sådan fri forskning som många felaktigt menar endast finansieras av basanslagen. Vi väljer ut de bästa forskningsidéerna i en process med öppna utlysningar, nationell konkurrens samt en sakkunnig, transparent och oberoende bedömning av ansökningar. Vetenskapsrådet och de andra forskningsråden är alltså en garant för forskarnas autonomi och kvalitetssäkringen av svensk forskning.

De senaste 10 åren har basanslagen ökat, vilket har lett till att många nya forskare och lärare med forskaruppgifter har rekryterats till lärosätena. Men i de analyser som gjorts kan vi inte se att detta har lett till en märkbar förbättring av de enskilda forskarnas och lärarnas villkor. Forskarna har blivit fler men inom vissa områden har resurserna per forskare minskat, något som knappast leder till högre kvalitet i forskningen.

Det svenska systemet för forskning och högre utbildning saknar motsvarighet i andra länder vilket gör att utredningens internationella jämförelser ofta haltar. Detta gäller särskilt jämförelserna av fördelningen mellan basanslag och externa medel. Det stora flertalet externa finansiärer i Sverige finansierar forskning som ska ta fram kunskap inom områden med specifika syften. Det är forskning som i många andra länder bedrivs vid institut. Ett annat problem med de internationella jämförelserna är att det är få länder som har en så utbyggd modell för finansiering av indirekta kostnader som vi har i Sverige. Idag utgörs i genomsnitt 24 procent av de projektmedel som Vetenskapsrådet betalar ut av indirekta kostnader samt kostnader för lokaler. En relativt stor andel av de externfinansierade forskningsmedlen går alltså till basfinansiering av lärosätenas verksamhet. Både diskussion och slutsatser i utredningen hade tjänat på en mer rättvisande internationell jämförelse.

Vi delar utredningens syn att dagens system leder till oklarhet, kortsiktighet och att autonomin kan förbättras på alla nivåer. Men vi tror inte att lösningen är att minska möjligheterna för forskare att söka extern finansiering. Istället behöver systemet bli enklare och tydligare. I en sådan tydligare rollfördelning bör det vara självklart att lärosätenas basanslag huvudsakligen används för att skapa goda villkor för enskilda forskare och lärare. Användningen av basanslaget behöver också bli mer transparent. För att uppnå det behöver den finansierade forskningen kvalitetssäkras, och man behöver kunna följa upp hur basanslaget fördelas mellan olika vetenskapliga områden, hur det används för att öka jämställdheten samt hur villkoren och karriärmöjligheterna för forskare påverkas. Det vill säga, det är angeläget att den gedigna kvalitetssäkring och uppföljning som görs av den externa statliga finansieringen även genomsyrar användningen av basanslaget. Detta är i sin tur en förutsättning för en meningsfull diskussion om hur basanslag och extern finansiering ska balanseras för att på bästa sätt stärka svensk forskning.

Sven Stafström, generaldirektör Vetenskapsrådet